Henrik Rosengren

Ska historia förstås och läras som en framåtriktad rörelse, med början, mitt och slut, eller ska historia förstås bakifrån, med utgångspunkt i våra egna, sentida frågeställningar? Vad skiljer och vad förenar historieundervisning på olika nivåer? Vad är viktigast: mängden av historiska fakta, analytiska och kritiska perspektiv eller redskap för att välja ut och hantera den historia som är viktig för vår tid? Vad betyder genus, klass och etnisk identitet för historieundervisningen? Och på vilket sätt kan digitaliseringen påverka historieämnet? Att undervisa i historia på universitetet tar upp dessa och flera andra historiepedagogiska och historiedidaktiska frågor som ges allt för litet utrymme i den högskolepedagogiska utbildningen. Denna bok fyller därför ett tomrum. Tolv historiker, några med stor undervisningserfarenhet, andra i början av sina karriärer, reflekterar här över både de svårigheter och de möjligheter som möter universitetets historielärare. Att undervisa i historia på universitetet vänder sig till historiker verksamma på universitet och högskolor, men även till skolans historielärare och till andra med intresse för historieförmedling.

"OBJEKTIVT sett är det naturligtvis så, att den tyska nationalsocialismen, liksom varje annan stor folkrörelse, är en blandning på gott och ont, men enligt mitt förmenande överväger det goda." - Genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle 1937. De intellektuellas förräderi? handlar om sympatier för den tyska nationalsocialismen bland svenska intellektuella. Dessa akademiker på universiteten eller inom de akademiska professionerna, författare, konstnärer och journalister, var oftast inte organiserade nazister. Däremot engagerade de sig i nazismen närstående organisationer och publikationer, eller samarbetade på andra sätt med Nazityskland. Med objektiviteten som ammunition deltog de i ett vetenskapens och kulturens propagandakrig för att förstärka Tredje rikets legitimitet. Trots omfattande forskning om perioden är de intellektuella "tyskvännerna" fortfarande ett försummat kapitel i svensk historia. De frågor boken behandlar utgör också en ideologiskt minerad terräng. Problematiken med gränsdragningen mellan vetenskap och politik, och om anspråk på objektivitet i det offentliga samtalet, har inte försvunnit utan är ständigt aktuell. Innehåll:Maria Björkman, Patrik Lundell & Sven Widmalm, "De intellektuellas förräderi?" Andreas Åkerlund, "Vilhelm Scharp - tyskvän, nationalist och antinazist?" Sven Widmalm, "Vetenskap som propaganda. Akademiska kontakter mellan Sverige och Tyskland under Tredje riket" Birgitta Almgren, "Svenska universitet - mål för nazistisk kulturpolitik" Maja Hagerman, "Svensk rasforskning och den nazistiska världsbilden. Herman Lundborgs vänskap och utbyte med ledande rashygieniker i Nazityskland" Maria Björkman, "Ras, vetenskap och objektivitet. Några lojaliteter hos Folke Henschen" Olof Ljungström, "'När ett helt folk drivits i landsflykt'. Gösta Häggqvist och flyktingfrågan vid Karolinska institutet" Henrik Rosengren, "Mellan kulturpolitisk anpassning och estetiska objektivitetsideal. Musikkritik och musikpolitik i Dagsposten 1941 till 1945" Bibi Jonsson, "Rütger Essén och de släckta metropolerna" Benjamin G. Martin, "Svensk film i Hitlers Europa. Nationell filmindustri och internationella nätverk" Patrik Lundell, "De välvilligas rationalitet. Objektivitetsideal och mediekritik inom Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938 till 1958" Ola Larsmo, "Det svarta nätet. Om unghögern, Sveriges nationella förbund och Sverigedemokraterna" Johan Östling, "Nya nyanser av brunt. Utblick över ett forskningsfält"

»En väl dokumenterad, detaljrik och värdefull bild av de fem männens levnadsvillkor i det nya landet och av de politiska och allmänt kulturella förhållandena, också under efterkrigstiden.« Bibliotekstjänst I svallvågorna av nazismens järngrepp flydde oliktänkande, judar och andra som drabbades av de tyska lagarna mot en osäker framtid, och bland dem många konstnärer, författare och musiker. I mottagarländerna kom de i flera fall att bli centrala gestalter för den kulturella och intellektuella utvecklingen. Från tysk höst till tysk vår är en berättelse om fem livsöden i svensk exil i nazismens efterdyningar och kalla krigets skugga. Hans Holewa, Maxim Stempel, Ernst Emsheimer, Herbert Connor och Richard Engländer anlände till Sverige under 1930-talet och var verksamma som tonsättare, musiker, musikforskare, folkbildare och pedagoger. I sin studie gör historikern Henrik Rosengren en kollektivbiografisk analys av deras exilerfarenheter och ger nya inblickar i det efterkrigstida Sverige och 1900-talets estetiska, nationella och ideologiska brytningar. Huvudpersonerna flydde nazismen i egenskap av fiender till det tyska. Men när de kom till Sverige var de emellertid bärare av ett tyskt kulturarv och bidrog till en kontinuitet mellan svenskt och tyskt musikliv som föga uppmärksammats i tidigare forskning. Som flyktingar, främmande och ibland oliktänkande blev de också offer för misstänksamhet och övervakning. Rosengrens fascinerande exposé klarlägger friktioner och lojaliteter i deras möten med det svenska kulturlivet.