Henrika Ringbom

jag vill visa dig det gröna gräset under snön tidigt på våren Henrika Ringboms åttonde diktbok Ingenting tar sats i vilan och vreden, ögonblickets pöl, här och nu. Går det att hitta en plats att stanna på, en plats att dela? Hon sitter i lugnets överdåd på sitt berg och skriver, cyklar, ror, fraktar mull. Med förödelsen närvarande, inpå sig. Någon vill hämta ett barn från den ockuperade zonen, ett annat barn har med möda lärt sig läsa och dör i ett bombardemang. Dikten blir en bön om hjälp att stå emot förstörelsen, om att ögon ska få se och händer känna, ting och minnen rinna in i ljust gröna själar. Den tror på jordens förmåga att läka och besvärjer fram handlingskraft, omtanke, hopp. Och den tror på att det finns någon annanstans. Allt du kan föreställa dig är verkligt. Sträck dig, som mätarlarven sträcker sig, längst ut och in, i måttlösa lilla ingenting. Ett mellanrum öppnar sig och det du ser, det du känner tas ett steg vidare, förnimmelsefältet vidgas.

Vad får en att om och om igen återvända till det redan en gång lästa? Att på nytt vilja gå genom orden, det ena efter det andra, uppmärksam på den verkan de har på en? Eller att hungrigt fara med blicken över texten, övertygad om att det välbekanta gömmer en hemlighet, något oupptäckt men livsnödvändigt, det är bråttom nu, här finns någonting som ännu inte visat sig! Mirkka Rekolas essä ”Maailman kuvaluonteesta” - ”Om världens bildnatur” har varit en sådan text för mig. Jag läste den för första gången för mer än tio år sedan, och översatte den också genast, för att förstå den bättre. Efter det har jag då och då återvänt till den. Rekola sätter ord på erfarenheter som också jag haft, och inte av någon annan sett beskrivas på ett lika ögonöppnande sätt. Insikterna kom till mig först i snabba glimtar och fick småningom fäste. Med tiden har de förändrat och tillfört nyanser till min upplevelse av att se på, och finnas i världen. Henrika Ringbom har länge låtit sig inspireras av den finska poeten Mirkka Rekola (1931-2014). I Härifrån och hit reflekterar hon kring Rekolas författarskap, med utgångspunkt i essän Om världens bildnatur, som återges i Ringboms svenska tolkning. MIRKKA REKOLA, född 26 juni 1931 i Tammerfors, död 5 februari 2014 i Helsingfors, finländsk poet, aforistiker och essäist. Essän ”Om världens bildnatur” hölls 2002 som föredrag på filmfestivalen DocPoint i Helsingfors och publicerades 2007 i essäsamlingen Esittävästä todellisuudesta, ”Om den föreställande verkligheten”. HENRIKA RINGBOM, född 1962, författare bosatt i Helsingfors och Korpo. Skriver essäer och dikter. Har gett ut ett tiotal verk, senast essäboken av ljuset för ljuset (Förlaget M, 2022). En gynnsam plats för hjärtat, en volym med hennes tolkningar av Mirkka Rekola poesi, publicerades 2011 på Ellerströms förlag. Hon medverkar i Poesin. En debattbok som utkom 2014 på Ellips förlag.

Henrika Ringbom är tillbaka med en engagerad och insiktsfull essäsamling om skrivande och människor som skriver, om författarskap och motstånd i Belarus, och om vikten av att värna om demokrati. Som ögat har ljuset att tacka för att det växte fram och förfinades med evolutionen, har essäerna i av ljuset för ljuset blivit till utifrån hopp, möten, utopier. Boken är skriven i en slumpartad men ofrånkomlig situation, men tar fasta på friheten i att återskapa, välja och bära ansvar för sina val, dag för dag och ord för ord. Av hopsamlade anteckningar, citat, minnen och aningar ges i den form åt någonting levande och nytt.”...om vi slutar hoppas, då kommer helt säkert det som vi fruktar”, skrev den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann som bokens längsta essä går i dialog med. De andra essäerna handlar om tystnad, saknad och översättning. Dessutom ingår en poetik. Henrika Ringbom kretsar i texterna kring vårt behov av hopp och tålmodigt motstånd, och menar att det artikuleras klarast där hoten är mest överhängande, just nu i länder som Belarus och Ukraina. Tillvaron i väst präglas av andra faror men också här måste vi urskilja och försvara allt det som om det förlorades skulle beröva oss vår upplevelse av att vara förankrade i tiden och rummet. Stilla, eftertänksamt dröjer sig Henrika Ringbom kvar i mellanrummen som uppstår när vi talar och lyssnar, skriver och läser. För om det finns något magiskt i världen måste det vara strävan att försöka förstå när någon vill uttrycka någonting.

Du får frågan: Vem är du? och kommer in rummet. Du lämnar det, går ut på spelplatsen, tar dig vidare in i speglingen, spegelns, blickens och fotografiets, fortsätter in i kärlekens och sorgens sfär. En röst finns bara när någon hör den vill framkalla dig, och själv bli framkallad. Utan dig är dikterna stumma spår över boksidorna, bara du som läser kan ge dem liv. Det var Henrika Ringbom som skrev dikterna, men du som läser möter inte henne utan en bok, det är mellan er två som en kontakt nu kan upprättas. I själva mötet, bekräftelsen och friktionen, blir boken till. Kanske förändrar den i sin tur dig en aning. Förbindelser föds mellan världarna, konstens och livets, drömmens och vakenhetens, de levandes och dödas. Allt blir möjligt i bokens rum.

Henrika Ringboms poetiska essä utgår från en resa till Japan, en försoningsresa, en livsförändrarresa. Men det börjar långt tidigare, med en pappa som på väg till Japan förlorar sin egen pappa, en liten flicka som firar sin åttonde födelsedag i kimono och en mamma som av misstag dricker sig berusad på sake. Det hinner gå fyrtio år innan flickar bokar biljetten till sin längtans land.