Henrika Tandefelt

Aurinko paistoi Aleksanteri I:n saapuessa Porvooseen. Oli 27. maaliskuuta 1809, kirkonkellot soivat, kanuunanlaukaukset pauhasivat ja sotilasparaatit täyttivät kaupungin. Keisari saapui ratsain ja otettiin vastaan pappilantullin kunniaportilla. Seuraavana päivänä tuomiokirkossa hän tarkkaili suomalaisia alamaisiaan valtaistuinkorokkeelta ja he tarkkailivat häntä kiinnostuneena. Korokkeen kuusi askelmaa nostivat hänet kuin näyttämölle, ja hänen yllään kohosi valtaistuinkatos. Jumalanpalveluksen jälkeen juhlaväki siirtyi kulkueena Porvoon kymnaasiin, jossa maapäivät avattiin keisarin läsnä ollessa. Porvoon maapäivät avattiin 28. maaliskuuta ja päätettiin 19. heinäkuuta 1809. Maapäivät koostuivat neljän säädyn neuvotteluista, mutta myös toinen toisiaan seuraavista juhlamenoista ja seremonioista. Säätykokouksessa juhlamenoilla oli erityisen tärkeä merkitys. Teoksessa maapäiviä tarkastellaan juuri näiden juhlien, juhlallisuuksien, seremoniallisten muotojen kautta. Kirja seuraa maapäivien tapahtumia suunnitteluvaiheesta aina maapäivien päätöstilaisuuteen.

Borgå den 27 mars 1809. Klockors klang, kanonsalut och paraderande soldater fyller staden vid middagstid. Kejsaren anländer till häst och tas emot vid den äreport som uppförts i all hast. Han är här för att öppna lantdagen under pågående krig och för att vinna de nya undersåtarnas förtroende. Boken följer lantdagen från planeringsskedet hösten 1808 till avslutningen i juli 1809. Lantdagen innebar de fyra ståndens överläggningar, men bestod i högsta grad också av ceremonier av olika dignitet, och ständermötets betydelse låg till stor del just i dem. I boken studeras lantdagen genom högtidsakterna, de ceremoniella formerna och festerna.

När Gustaf III besteg tronen 1771 hade Sverige upplevt en tid av ständervälde och försvagad kungamakt. För att stärka sin maktposition utnyttjade Gustaf III en hel uppsättning symboler för att iscensätta sig själv som härskare. Ordnar, titlar och medaljer blev tecken på kunglig nåd och genom dem knöt han inte bara lojala adelsmän till sig utan också präster, borgare och bönder. I noga regisserade ceremonier kunde han själv framstå i olika härskarroller, som vid instiftandet av Vasa hovrätt 1776, där han framstod som den lagstiftande kungen. Genom att starta kriget mot Ryssland 1788 ville han sälla sig till sina företrädare Gustaf II Adolf och Karl XII som den stora härföraren, som själv ledde sina trupper på krigsteatern. I Konsten att härska beskriver Henrika Tandefelt genom tre delstudier hur Gustaf III genom s.k. nådevedermälen, ceremonier och krigiska dåd spelade upp sin egen härskarroll inför sina undersåtar. Boken är en bearbetad, tyckt version av hennes avhandling från 2007.