Herman Bengtsson

Keskiajan esineet, taideteokset ja rakennukset - niin pyhät kuin arkisetkin - ovat kuluneet, säilyneet, kadonneet ja muokkautuneet ihmisten käytössä. Hipaisut, kolhaisut ja korjaukset sekä vaihtelevat arvostukset ja olosuhteet ovat jättäneet jälkensä. Tässä teoksessa taidehistorioitsijat ja arkeologit avaavat uusia näkökulmia keskiajan aineelliseen kulttuuriperintöön. Suomalaisten ja ruotsalaisten asiantuntijoiden laatimat artikkelit kertovat kuvien, tilojen ja esineiden historiasta, fragmentoitumisesta, käytöstä, museoinnista ja konservoinnista. Kuvakalsketta keskiajalta on taidehistorian yliopistonlehtori, dosentti Elina Räsäselle omistettu juhlakirja, ja se kuuluu vertaisarvioituun "Taidehistoriallisia tutkimuksia" -julkaisusarjaan.

Liturgiska handlingar och heliga ting förutsätter i stor utsträckning varandra. Den materiella aspekten av gudstjänstens riter sträcker sig över byggnader, interiörer, textilier, redskap, instrument, konst och informationsbärare, såsom böcker och inskriptioner. Tanken på helighet som kopplad till konkreta fysiska objekt har varit en känslig och invecklad fråga i vissa kristna konfessioner. Trots detta kvarstår faktum att de föremål som utgör nödvändiga materiella betingelser för gudstjänstfirande i de flesta samfund tillmätts speciell betydelse. Inte sällan har sådana föremål efter hand också kommit att räknas till kyrkornas kulturarv och på så sätt fått stor betydelse för människor även långt utanför den ursprungliga liturgiska situationen. I denna volym behandlas materiella aspekter på gudstjänsten från medeltiden och framåt. Perspektiv finns både från väst- och östkyrkan, och från protestantiska frikyrkorörelser. Utöver de fem tematiska artiklarna finns två andra liturgivetenskapliga bidrag samt en avdelning med recensioner av nyutkommen litteratur på årsbokens områden.

Jes Wienberg gick i pension våren 2025 efter att under många år ha varit knuten till institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet. I den här boken adresserar trettionio författare lika många ämnen och forskningsproblem, varav många anknyter till de område som alltid varit i fokus för Jes intresse, det kyrkliga kulturarvet i vid mening. Men här finns även artiklar om kastaler, skattfynd, medeltida keramik och de obesuttnas kulturarv. Bokens författare är alla välrenommerade forskare knutna till universitet, museer och arkeologiska företag runt om i Norden. Vi hoppas att såväl många arkeologer och historiker som en intresserad allmänhet kommer att finna i bokens innehåll lärorikt. Med den här boken vill vi hylla en god vän, en god kollega och en framstående forskare i historisk arkeologi.

Lunds domkyrka är det främsta romanska byggnadsverket i Norden; dess byggnadshistoria går tillbaka till 1000-talet. Domkyrkan har varit plats för avgörande händelser i politiska, teologiska och kulturella processer. Den nuvarande domkyrkan har här sin bakgrund; fortfarande är den ett centrum i Lunds stad och ett kyrkligt centrum i Sydsverige och Nordeuropa. Den 30 juni 1123 invigde ärkebiskop Asser kryptans huvudaltare, till Johannes Döparens och alla patriarkers och profeters minne. Med anledning av 900-årsjubileet 2023 har domkyrkorådet i Lund påbörjat publiceringen av ett vetenskapligt bokverk om domkyrkans historia. Tidigare forskning är omfattande, men knappast heltäckande och inte sällan föråldrad eller motstridig. Boksviten om 8 volymer ingår i serien Sveriges kyrkor: Konsthistoriskt inventarium. Byggnadshistorisk och konstvetenskaplig dokumentation kompletteras i sviten med immateriella aspekter: de historiska och kulturella sammanhangen, gudstjänstlivet och den intellektuella miljön kring domkyrkan. Huvudredaktör för bokverket är professor Stephan Borgehammar. Denna volym behandlar bevarade och försvunna gravminnen -- gravhällar, epitafier, huvudbaner och kistor -- från de århundraden då domkyrkan användes som begravningsplats, fram till början av 1800-talet. Medverkande författare: Herman Bengtsson Stephan Borgehammar Birgitte Bøggild Johannsen Arsenii Vetushko-Kalevich

Sankt Göran och draken var en berömd sevärdhet redan på medeltiden. I femhundra år har den lockat till sig långväga besökare. Riddarskulpturen invigdes nyårsnatten 1489 i Storkyrkan i Stockholm av en kyrklig potentat utsänd av påven i Rom. Den nuvarande uppställningen är från 1932 och skiljer sig på många sätt från den ursprungliga. Hur Sankt Göran och draken såg ut från början, och exakt var skulpturgruppen stod, är gåtor som denna bok försöker lösa. Och vem är han egentligen, riddaren på hästen? Han som bär rustning och vapen som i prakt överträffar dem hos samtida kungar och kejsare. Generationer av svenskar har fått lära sig att skulpturgruppen beställdes för att högtidlighålla Sten Stures seger över danskarna i slaget vid Brunkeberg 1471, men det är knappast korrekt. Sankt Göran och draken tillverkades för det finaste av Storkyrkans många kapell och sidoaltare, ett arrangemang som påminner om hur det ännu ser ut i stora kyrkor i det katolska Sydeuropa. Riddarskulpturen är en katolsk relikgömma, en helgongrav, trots att bara en liten flisa av Sankt Görans skelett idag förvaras inuti skulpturen.

Fanns det en hövisk kultur i det medeltida Norden? Med utgångspunkt från skriftliga källor och bevarade konsthistoriska föremål görs här ett försök att kartlägga ett förhållandevis okänt och mindre ofta uppmärksammat område inom den nordiska konst- och kulturhistorien. Undersökningen omfattar tiden från 1100-talets mitt till 1500-talets början, och behandlar såväl profana konst- och bruksföremål som kyrkliga utsmyckningar med anknytning till den kontinentala, höviska riddarkulturen. Omslagsbilden visar en detalj av en kalkmålning från omkring 1325 i Skibby kyrka på Själland.