Horace Engdahl

Vad är en romantisk text? Hur är den uppbyggd? Vad vill den göra? Sådana frågor söker Horace Engdahl besvara med sina nyläsningar av åtta svenska författarskap från 1700-talets slut och 1800-talets början: Oxenstierna, Kellgren, Thorild, Lidner, Atterbom, Stagnelius, Almqvist och Tegnér. Horace Engdahl är essayist, litteraturforskare, ledamot av Svenska Akademien och en av Sveriges skarpsinnigaste kritiker. Hans bok om romantiken rymmer estetiska resonemang som i hög grad griper in i dagens litterära diskussion. ''Engdahls bedövande rika bok borde kunna inspirera långt fler än litteraturvetarna till att läsa romantikerna med nya ögon.'' Nils Aage Larsson, Göteborgs-Tidningen

"Å, att få svika sig själv! Att få göra allting fel en enda gång!" I Den sista grisen samlar Horace Engdahl återigen sådana aforismer, längre funderingar och plötsliga infall som han redan tidigare gjort till sin genre. Boken innehåller även ett teaterstycke: "Mannen på bryggan" är en längre monolog där en medelålders man gör bokslut över sitt liv och sina erfarenheter. Denna monolog kommer att sättas upp på Dramaten under vintern 2016/2017. Johan Rabaeus gör rollen och teaterchef Eirik Stubø regisserar. Horace Engdahls texter är många gånger provocerande, men också utlämnande och personliga. Det är tvära kast mellan det till synes banala och den känslomässiga avgrunden, skrivet med precision och skärpa. Omslaget är ett utsnitt av ett porträtt målat av Jan Håfström.

Skogekär Bergbo, den mest omdiskuterade pseudonymen i svensk litteratur, har gäckat forskarnas identifieringsförsök under århundraden. I hans viktigaste verk, sonettsamlingen Venerid (tryckt 1680), hyllas med till synes outtömlig fantasi en kvinna som kallas vid detta namn. Poeten leder oss genom förälskelsens olika stadier och stämningar, lätt igenkännbara för drabbade i alla tider. Dikterna presenteras både i faksimil av originaltrycket och i en måttfullt nystavad form som underlättar läsningen. Introduktion av Horace Engdahl. Textredigering, kommentarer och ordförklaringar av Lars Burman.

Ärret efter drömmen innehåller essäer och artiklar tillkomna mellan åren 1989 och 2004. Frånsett bagatellrättelser och några smärre strykningar har jag följt Pilatus’ princip: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.” (Joh. 19:22) Ändå ter sig dessa texter, när jag läser dem idag, ganska olika de minnesbilder jag hade av dem. Det som förändrats är emellertid inte ordalydelsen utan den tänkta läsare vars mottaglighet avgör vad som är meningsfullt att säga. Under de femton åren förvandlades livsrummet för essäistik och seriös kritik på ett kännbart sätt. 1989 varade ännu kulturtidskriftens renässans. 2004 avtecknade sig redan bloggosfärens förestående triumf. Den intellektuella publiken är skingrad: kanske inte försvagad men svårare att urskilja. Jag skall inte förneka att det bereder mig ett särskilt nöje att just i denna situation återutge texter som dessa. Horace Engdahl

Beröringens ABC (1994) är en essä om rösten i litteraturen: den tysta stämma som gör sig påmind vid läsningen och säger oss hur det skrivna är menat. Vad är denna effekt, utan vilken texten vore en hop döda bokstäver? I en studie som börjar i den tyska romantikens 1790-tal - Goethe, Schlegel, Novalis - och slutar hos det sena 1900-talets solitärer - Beckett, Ekelöf, Blanchot - visar Horace Engdahl hur den moderna diktkonsten kan beskrivas som en permanent men föränderlig kris i förhållandet mellan skrivandet och den mänskliga stämman. Dramatiska höjdpunkter i denna historia är till exempel Stendahls beslut att rikta sig till en publik som inte existerar och futurismens megafonrop på jagets utplåning ur dikten. Till slut blir det tydligt att litteraturen gått framåt i en cirkel kring det som den måste sakna, men som den ändå låter oss beröras av. Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.abforlag.se/pod

Heinrich von Kleist [1777-1811] är en av världslitteraturens främsta dramatiker. Jämförelser kan göras bakåt, med Shakespeare eller så långt som till antikens tragöder och komediförfattare. Men lika gärna också framåt, över hundra år, till modernismens gränsutmaningar. Penthesilea, Prinsen av Homburg, Amfitryon och Den sönderslagna krukan är Kleists dramatiska mästerverk, alla fullbordade mellan 1807 och 1810. De två förstnämnda kallas tragedier, de sistnämnda komedier, ändå går det inte att slutgiltigt kategorisera dem. Kleists tragedier slutar med katastrof, men rymmer ett gåtfullt element av hänförelse och njutning. Hans lustspel uppvisar på muntraste humör en mörk bild av manipulationens och lögnens makt. Kleists dramer handlar om att trotsa världen när all visshet går förlorad och avgrunden öppnar sig. Deras skönhet är smärtsam och bländande. I översättning och med inledning av Horace Engdahl. Heinrich von Kleist [1777-1811] var en tysk dramatiker, novellist, poet och publicist. Horace Engdahl är författare, litteraturhistoriker, kritiker och medlem av Svenska Akademien sedan 1997.

In addition to the presentation speeches and the Nobel lectures, these volumes also provide brief biographies and the Nobel laureates' own accounts of their many years of preparation and effort that led to their achievements. Equally important to our understanding of history and humanity are the great works of literature. The Nobel Prize for literature recognizes modern classics and the efforts of authors to bridge gaps between different cultures, time-periods and styles. Below is a list of the prizewinners during the period 1996 - 2000.(1996) WISLAWA SZYMBORSKA — for poetry that with ironic precision allows the historical and biological context to come to light in fragments of human reality; (1997) DARIO FO — who emulates the jesters of the Middle Ages in scourging authority and upholding the dignity of the down-trodden; (1998) JOSÉ SARAMAGO — who with parables sustained by imagination, compassion and irony continually enables us once again to apprehend an elusory reality; (1999) GÜNTER GRASS — whose frolicsome black fables portray the forgotten face of history; (2000) GAO XINGJIAN — for an oeuvre of universal validity, bitter insights and linguistic ingenuity, which has opened new paths for the Chinese novel and drama.

Att ge spår i luften (Kykeon nr 10) av Birgit Åkesson är en textsamling, där vår banbrytande koreograf och dansforskare har sammanställt essäer, artiklar, föreläsningar och andra studier från fyrtio år, många av dem hittills opublicerade. Texterna stöds av ett unikt bildmaterial ur författarens arkiv. I centrum för boken står frågan om dansens egenart.

Dikten Kärleken är med sina femtiosju strofer den längsta i Stagnelius författarskap. Här uppbådar han hela sin konst för att skildra själens landsflykt i materiens värld, utifrån ett rikt, och för dagens läsare svårforcerat, material hämtat i den grekiska mytologin. Engdahls briljanta och underhållande analys gör dikten tillgänglig igen.

Denna bok innehåller texter som i ett eller annat avseende befattar sig med det obegripliga. Läsaren kan med skäl fråga om avsikten med en sådan publikation är att göra obegriplighteten begriplig. Vore det inte i så fall att göra våld på den? Ur Horace Engdahls förord. Volymen innehåller texter av bland andra Horace Engdahl, Roger Laporte, Stig Larsson och Magnus Florin