Ida Linde

I "Annorlunda hos ekorrarna" har tretton svenska författare skrivit var sin text om Werner Aspenström (1918–1997) – en av den svenska 1900-talspoesins mest betydande och mest lästa diktare. Texterna är skrivna på beställning, tolv läsningar av dikt och prosa i Werner Aspenströms författarskap, till hans hundraårsjubileum. Den trettonde och sista skiljer ut sig. Hans Isakssons essä om Bengt Emil Johnsons poetiska samspråk med Werner Aspenström fanns som manuskript i hans efterlämnade papper och har här funnit sitt rätta sammanhang. De tolv bidragen är för det mesta skrivna av författare som varit tysta om Werner Aspenström, de tillhör inte hans gängse skara av uttolkare och kommentatorer. Ändå är det påtagligt hur personliga de skilda texterna är, på skilda sätt – de har gärna karaktär av brev. Men det handlar inte om någon sentimental intimitet. Tvärtom verkar det i Werner Aspenströms författarskap, eller i hans poetik, finnas något som uppfodrar till reflektion över egna skrivsätt, något som söker svar i den skrivandes poetik. I "Annorlunda hos ekorrarna", redigerad av Staffan Söderblom, medverkar Jonas Gren, Madeleine Gustafsson, Gunnar D. Hansson, Elise Ingvarsson, Hans Isaksson, Arne Johnsson, Ida Linde, Lotta Lotass, Eva Runefelt, Elisabeth Rynell, Lennart Sjögren, Jesper Svenbro och Peter Törnqvist.

Sport angår, sport berör. Sport finns i tävlingsmomenten, upplevelserna, resultaten – men också i litteraturen. I denna antologi ger nio författare sin syn på sport, utifrån egna eller önskade upplevelser eller utifrån annat som går att tangera eller inte alls.

I denne boka er Kristin Bergets prisbelønte og kritikerroste diktsamlinger samlet: Middelalderen, våre sår i hogstflaten rense overgi blanke trær blomstre opp i dødsraten hvisk navnet ut her, og når det blir lyst blir det helt fantastisk, Hennes ansikt,Der ganze weg og debuten loosing louise. Etterord av Ida Linde.

Allt sedan de gamla grekerna har färjkarlen Karon i utbyte mot ett guldmynt fört människor över floden in i dödsriket. Nu har Karon fått jobb i Stockholms tunnelbana och kör de dödligas linje från förort till innerstad, från liv till död. Passagerna färdas genom underjorden, till och från sina älskade, till och från sina arbeten, genom tiden mot dess slut. Under tiden sjunger de, om hoppet, om längtan, om livets alla vardagar. Karon själv är en förare i nagellack och strumpbyxor som drömmer om att bryta nyckeln, köra tåget baklänges, eller släppa av sin älskling vid en övergiven station. Det verkar så värdelöst att ta betalt och så svårt att inte förväxla kärlek och sorg med varandra. Men ingen, inte ens Karon, kommer undan underjorden. Vi är alla döende, men vi älskar ändå. Karons tunnelbana är Ida Lindes första diktsamling sedan den kultförklarade debuten Maskinflickans testamente.

Hon lever ett ensamt liv tillsammans med sin son. Sonen växer upp och blir redo för livet. Så knackar två okända människor på hennes dörr. De är poliser och berättar att hennes son har mördat en annan pojke. I ett slag vänds hennes tillvaro på ända. En mamma älskar sin son och hon fortsätter att älska honom, åker till anstalten för att upprätthålla kontakten och för att hon inte vet vad hon annars skulle göra. Vid ett av dessa besök blir hon varse att en annan kvinna är där lika ofta som hon. Trevande söker de kontakt och med tiden börjar de åka från anstalten tillsammans för att fortsätta prata på kaféer och restauranger. Men så en dag ställs en fråga som ruckar hela jämvikten - och med ens går inget längre att ta för givet, varken det som skett eller det som kommer att ske. Ida Lindes roman Mördarens mamma är en psykologisk skildring av ett undantagstillstånd och en beskrivning av den oväntade kärleken med dess oerhörda konsekvenser.

"Jag vill tro att det kommer en vår efter de vintermånader jag ska berätta om. Min historia kommer oundvikligen att sluta med en gammal man övergiven i en snödriva, så det jag menar är att jag trots allt vill tro, att det finns en mening med att tala om det varav hjärtat är fullt." Det finns en by som bara består av två hus. I det ena bor Eskil, som just gjort någonting han ångrar djupt. Det andra är Saras, hon som vill rädda sin son från byns historia, men det är svårt när man sitter i fängelse. Eskils försök att rätta till sitt misstag sätter igång ett dramatiskt förlopp av försvinnanden och återvändanden, till en plats där både livet, döden och gruvbolagens rovdrift farit hårt fram med människorna. En av dem sörjer sin döde son, en annan sin förlorade kärlek, en tredje sin obegripliga mor. Hon som kallar sig Vintergeneralen sörjer ingenting. Det är hennes galenskap och hennes styrka. Ida Lindes nya roman När man sparkar på en hund utspelar sig i ett fiktivt Västerbotten och är en mycket fristående fortsättning på den kritikerrosade Norrut åker man för att dö från 2014.

Barys Pjatrovitj är född 1959 i Homelregionen i södra Belarus. I Belarus: Fresker skriver han sina dikter med samma metod som i tidigare diktsamlingar, i en sittning likt en fresk som torkar på väggen. Nu med ögonblicksbilder från Belarus efter det illegitima presidentvalet i augusti 2020, den folkliga resningen och det brutala våld som följde. Dikter som lågmält skriker ut sin avsky över regimens förtryck och rädslan det skapar, och samtidigt bär på hopp om framtiden, folkets vilja och en okuvlig tilltro till det litterära uttryckets fulla frihet. Pjatrovitj finns sedan tidigare utgiven på svenska med diktsamlingen Fresker och romanen Torget (en kärlekshistoria). Han skriver på belarusiska och är redaktör för landets enda oberoende litteraturtidskrift, Dziejaslou, som dock inte får distribueras. Pjatrovitj belades sommaren 2021 med rese- och yppandeförbud som ordförande för det Belarusiska författarförbundet, ett oberoende förbund som några månader senare likviderades av regimen.

Straffläggarens ensamhet. En björk som just ömsat näver: vit och angripbar. Jag ger den till hemsamariten. Det är jag som är Maskinflickan. Alla ska dö men jag ska dö först. Ida Linde (f. 1981) debuterade 2006 med diktsamlingen Maskinflickans testamente.

Om jag glömmer dig blir jag en annan (2009) består av två egensinniga texter som utmanar och leker med identitet, form och berättarröst.» Jag vet inte varför Sonja Sacre Coeur vägrade. Det skulle vara omöjligt för mig att veta. Hästar och människor är inte samma.«Ida Linde (f. 1981) debuterade 2006 med diktsamlingen Maskinflickans testamente.

Ida Lindes roman En kärleksförklaring (2011) låter oss följa en familj som inte är som alla andra.» De åkte upp i rymden. Silja och Sontag. Åkte upp i varsin rymdraket. De skulle jämföra resultaten och verifiera varandra.«Ida Linde (f. 1981) debuterade 2006 med diktsamlingen Maskinflickans testamente.

Platsen är Västerbotten. En man och en kvinna åker runt i en gammal Volvo. På en bensinmack skjuter de pojken i kassan. Han blir det första offret på en resa som får långtgående konsekvenser. En person måste återvända till den plats han flytt för att begrava sin lillebror. En annan blir oskyldigt misstänkt. En tredje får vänta förgäves på att hennes man ska komma hem. Norrut åker man för att dö är en roman om ett brott, men också en roman om Norrland och om hur vi förhåller oss till det vi ärver. För boken tilldelades Ida Linde Aftonbladets litteraturpris 2014." Med små återkommande detaljer och upprepade formuleringar syr Linde ihop sin roman med sömlösa stygn. Vartenda ett av dessa liv som hon skriver sätter andan i halsen och distinkta avtryck i bröstet. Norrut åker man för att dö är inget annat än en magnifik roman." Svenska Dagbladet

Frank O’Hara mente at et dikt gjør seg best «between two persons instead of two pages». Som vil si: at diktet skrives til et bestemt menneske, som regel ett poeten kjenner til og kanskje har noe usnakka med. I Ida Lindes 29 usendte brev fins det veldig mye usnakka mellom de to menneskene diktene sirkler inn. En kvinne og en mann. Med et forhold bak seg, et barn mellom seg og en kjærlighetsrest i seg. I diktene er kvinnen til stede, mannen borte. Annet enn i fortida. I nåtida har han ingen plass. Og hva sier man til en som ikke er til stede, hva kan man si? Om det som fortsatt gjør vondt, det som fortsatt virker i deg? Kanskje ingenting. Kanskje skriver man brev heller. Så føles den andre mer til stedet. Så er det lettere å uttrykke seg. Så sender man kanskje ikke brevene allikevel.

Ingeborg Bachmanns Malina utkom 1971 och tillhör de centrala tyskspråkiga romanerna i samtiden. Romanens sammansatta spel med identiteter och röster ställer avgörande frågor om den litterära texten och skrivandets handling. I att fortsätta med att skriva samtalar (eller samskriver) åtta skandinaviska författare om Malina som konstnärlig, moralisk och politisk uppfordran, i texter där dikt, essä och brev löper samman i ett slags ny genre, kongenial med Ingeborg Bachmanns verk.

Ida Lindes Räkneboken innehåller stycken ur åtta samtal ? om snö, längtan, handlingen, avstånd, barn, biografi och stöld, räknande, henne. Och om språk ? språk som tystnad eller formel, som lån, som poesi och röst, språk som ensamhet eller något annat än ensamhet. Här sammanfaller anteckningen, dikten, poetiken ? Räkneboken upprättar en egen lyrisk genre. Ida Linde debuterade 2006 med Maskinflickans testamente och 2009 utklom Om jag glömmer dig blir jag en annan.