Immi Lundin

Syftet med skönlitteratur på läkarutbildningen är inte i första hand bildning utan utbildning. Det handlar om att använda litteraturen till det den är bäst på -- att tillgängliggöra mänsklig erfarenhet och belysa människans villkor. I Litteratur och läkekonst skriver Katarina Bernhardsson, Immi Lundin och Evelina Stenbeck om sina erfarenheter av att använda skönlitteratur på läkarutbildningen vid Lunds universitet, om texter de använt och om de samtal med studenterna som texterna inspirerat till. Läkarutbildningen vilar på naturvetenskaplig grund, men medicinen är i bredaste bemärkelse en människovetenskap och i utövandet av läkaryrket är mötet mellan människor en given utgångspunkt. I relationen mellan vårdande och vårdad spelar orden, uppmärksamheten och förmågan att förstå den andras perspektiv en central roll. Litteraturseminarierna på läkarutbildningen är en träning i just detta, att komplettera och berika det naturvetenskapliga medicinska kunnandet med förståelse för det humanistiskt mänskliga. I en längre inledning diskuteras arbetets förutsättningar och begreppen medicinsk humaniora och narrativ medicin. Därpå följer åtta seminarier, alla med utgångspunkt från litteratur som författarna arbetat med, samt ett seminarium om reflekterande skrivande på läkarutbildningen. Katarina Bernhardsson är docent i litteraturvetenskap, lektor i medicinsk humaniora och biträdande centrumledare för Birgit Rausing centrum för medicinsk humaniora vid Lunds universitet. Sedan avhandlingen Litterära besvär. Skildringar av sjukdom i samtida svensk prosa (2010) har hon arbetat med att bygga upp medicinsk humaniora i Lund, från 2017 på heltid. Hon forskar på sjukdomsskildringar i olika genrer och har också varit engagerad i universitetshistoria och akademisk publicering. Immi Lundin är kulturjournalist och litteraturvetare. Hon började skriva litteraturkritik 1971 och har undervisat på journalist- och författarutbildningarna vid Lunds universitet där hon 2012 disputerade med avhandlingen Att föra det egna till torgs. Berättande, stoff och samtid i Kerstin Strandbergs, Enel Melbergs och Eva Adolfssons debutromaner. Hon håller litteraturseminarier på läkarutbildningen i Lund och har också skrivit och föreläst om litteratursamtal och läsecirkelverksamhet, numera främst med inriktning på den läsfrämjande metoden shared reading. Evelina Stenbeck är lektor i litteraturvetenskap med inriktning mot kreativt skrivande vid Umeå universitet. Hon disputerade 2017 med avhandlingen Poesi som politik. Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad och arbetade därefter som lärare och forskare i medicinsk humaniora vid Lunds universitet. Hon har även undervisat på Författarskolan vid Lunds universitet.

När Kerstin Strandberg 1967 gav ut Som en ballong på skoj handlade debatten mer om könsroller än om kvinnors skrivande. När Enel Melbergs Modershjärtat kom ut 1977 talade man inte om könsrollsdebatt utan om kvinnokamp och kvinnors skrivande sågs som en viktig del av den kampen. Det offentliga berättandet om personliga erfarenheter i de så kallade bekännelseromanerna väckte starka, ofta negativa känslor. Samtidigt uppvärderades kvinnors kunskaper och kvinnokultur blev ett begrepp. Skriver kvinnor annorlunda, frågade man sig, finns det ett särskilt kvinnligt språk? När Eva Adolfsson gav ut I hennes frånvaro 1989 var särartsdiskussionen fortfarande aktuell men hade problematiserats, precis som tron på språkets möjlighet att representera verkligheten. Immi Lundin, kulturjournalist och litteraturvetare, verksam på Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet, kombinerar tematisk och narratologisk analys i sina närläsningar av Strandbergs, Melbergs och Adolfssons första romaner. Frågan hon söker svar på i avhandlingen Att föra det egna till torgs är i vilken mån de undersökta romanerna kan sägas vara präglade av av sina respektive tillkomstdecenniers litteratur- och kvinnodebatt.