Ingela Strandberg

Ingela Strandberg fick år 2025 Aniarapriset och Samfundet De Nios Stora Pris, år 2024 tilldelades hon Svenska Akademiens Nordiska Pris. Under sjöarna är en form av undersökning av verklighetens bottnar, ett försök att skriva sig fram och ner till en sorts harmoni med verkligheten. Att leva sig fram till en enkelhet. Till sin hjälp har Ingela Strandberg sin inre hund. Lyssna till sjöarna, säger hon. Följ kroppen, så långt in som möjligt.

Werner Aspenström (1918-1997) är fortfarande en av våra mest levande poeter, trots att han för länge sedan gått ur tiden. Under årens lopp har många författare låtit sig inspireras av hans strävt bejakande och lågmält ifrågasättande poesi, och stärkts av hans aldrig sviktande humanistiska livshållning. Werner Aspenströmsällskapet har sedan 2006 årligen delat ut det världsunika priset bestående av den röda molntröjan. Det är också ett rakt igenom jämställt pris. Lika många män som kvinnor har hittills fått en stickad tröja efter modell som Werner själv bar. Samtliga återfinns med egna skönlitterära verk i denna antologi. Werner Aspenströmsällskapets skrifter nr 9

Ingensteds mitt seil er en forførende og forunderlig diktsamling der en oppvekst og dens landskap blir akutt viktige for jeget. I disse diktene snakker fortidas låver direkte til jeget med manende stemme, og slik tematiseres tilhørighet, identitet og menneskets forhold til dyrene og naturen på originalt vis. Ingela Strandberg skriver med en slående autoritet. Hennes tindrende klare billedspråk evner på en helt egen måte å forbinde det jordnære og hverdagslige med en kosmisk gåtefullhet.

Vinnare av Sveriges Radios Lyrikpris 2023"Katten blev sjuk och dog en av vårens vackraste dagar. Det utlöste en stor vrede i mig över själva Försvinnandet, kattens och mitt eget. Vrede över naturensobeveklighet: begär, födelse, död. Javisst, det är det enklaste av allt verkligt vetande, men hur kunna nöja sig med det? Över kattens kallnande kropp såg jag hinnan som omger allt. Den kosmiska fosterhinnan. Vacker och oemotståndlig med sin motbjudande inbjudan till dans. Så går jag in och ut från återkomst till återkomst."

I det föränderliga landskapet står några gamla lador kvar. De har följt mig sen jag föddes och ingjutit i mig att denna plats är den jag ska vara på. Varje gång jag flytt har de kallat mig tillbaka. Ända bort till en motorväg i amerikanska Mellanvästern nådde mig deras röster i hägrar, floder, berg. Du skulle vakta sorgen och drömmarnaDu skulle vara platsens enkla byrackakedjad vid universumDu blev ett barn i ständig rörelseI ständig väntan vaktandeSå talar ladorna till mig i de här dikterna. Och jag börjar långsamt ana vem jag är nu och varför jag är den jag är. "Du kunde aldrig blivit någon annan", säger ladorna. Ingela Strandberg

Frihet, frihet dunkar pulsen i de två diktsviter som utgör Att snara en fågel. I den första sviten försöker diktjaget att lära sig ödlans specialitet: att spela död för att undgå faror. Överfört till mänsklig synvinkel: för att komma undan omgivningens krav och konformism. I den andra står själar på kö för att finna en kropp att uppgå i, att bli till i, att fullbordas i. Men sinnena spelar sitt spel, och snaran dras åt från konceptionen till döden. Ingela Strandbergs dikter talar om att det finns en annan värld, en inre, osynlig värld. Kanske är det där den enda friheten finns? Kanske är varje människa som det står i en av dikterna i ett oåtkomligt varande bevarad.

Ingela Strandberg debuterade för drygt 40 år sedan och har sedan dess gett ut en rad romaner och diktsamlingar, men det är lyriken som är huvudspåret i hennes författarskap. För första gången publiceras här en samlingsvolym med ett urval dikter. Från en av de första diktsamlingarna Ett rum för natten från 1984, till den senaste Den Stora Tystnaden vid Sirius nos från 2014. Akademiledamot Göran Malmqvist har skrivit förord, och den amerikanske litteraturprofessorn Scott Minar, som introducerat hennes dikter i USA, har skrivit efterord.

I min barndom hörde jag många historier om nattmän, eller rackare, som de också kallades. Det var de som utförde alla de sysslor ingen annan ville befatta sig med. Alla föraktade rackarna. Och var rädda för dem. När jag började skriva om Nattmannen mötte han mig genast. Han är nu så verklig för mig att jag inte kan skilja hans skam från min egen. I dikten utser jag Nattmannen till uselhetens mästare. Jag utser honom till det motstånd jag alltid känt och känner, motståndet mot det som från tid till tid med samma medel skiljer människa från människa. Ingela Strandberg

En död indian ska föras i bil från Seattle till en liten by i Arizona för att begravas. Det är en omöjlig resa, men svenska Livia och hennes livskamrat Tom är fast beslutna att genomföra den. För Livia innebär färden många korta, men livsviktiga möten med människor som alla har något att berätta. På ett inre plan reser Livia dessutom i sin barndoms landskap, minns solförmörkelsen med pappa och barnets förhöjda livskänsla. En indian i Seattle är en sorglustig skildring av en död på villovägar och om några levande som förirrar sig in till och bort från varandra. Det är en berättelse om barndomens kraft, om kärlek, om minnet och om könets obevekliga lek med leda och död.

Ingela Strandbergs diktsamling Lilla svarta hjärta är, liksom så mycket av vad hon tidigare skrivit, fast förankrad i en mycket sinnligt påtaglig verklighet, livet på landet i halländska Grimeton: ingen pastoral idyll, isolerad från världen utanför, men ändå en plats där naturen gör sig påmind, och lika mycket ett tillstånd. Ingela Strandbergs dikter har ett konkret och gestaltande bildspråk och ett slags språklig fröjd som ger dem ett särpräglat tilltal. Om Ingela Strandbergs förra diktsamling Lyssnaren skrev Svenska Dagbladet: "...den kan få en att tänka på den store engelske fårfarmaren och hovpoeten Ted Hughes och hans nobelpristagande irländske lärjunge Seamus Heaney. Det är helt enkelt poesi av hög klass, rytmiskt bearbetad och med en råbarkad åskådlighet..."