Inger Österdahl

I och med internationaliseringen har svensk rätt genomgått stora förändringar, något som blivit alltmer påtagligt och konkret sedan millennieskiftet. Internationaliseringen av det rättsliga landskapet gör också att rättsväsendet allt oftare konfronteras med folkrätten. Den grundläggande frågan om folkrättens ställning i svensk rätt handlar om demokrati och om makten över rätten. Den här boken är ett sätt att bidra till att ett samlat och systematiskt samtal uppstår mellan såväl praktiskt som teoretiskt verksamma jurister om hur folkrätten tillämpas, och bör tillämpas, i svensk rätt. Bokens bidrag rör följande områden: folkrätt, migrationsrätt, miljörätt, konstitutionell rätt, förvaltningsrätt, skatterätt, arbetsrätt, rättigheter för personer med funktionsnedsättning, medicinsk rätt, straffrätt, svenska domsrättsregler, totalförsvarsrätt och europarätt. Den vänder sig till alla som har ett intresse för mötet mellan svensk rätt och internationell rätt och är särskilt lämplig för juristutbildningar och för professionsutbildningar där mänskliga rättigheter ingår samt för forskning.

Den främsta drivkraften bakom EU:s tillkomst var behovet av att garantera fred, säkerhet och stabilitet på den europeiska kontinenten. I denna huvuduppgift möter nu unionen och medlemsstaterna nya inre och yttre utmaningar, såsom krigshot i unionens närområde, hot mot livsmedelssäkerheten, cyberattacker och andra oförutsedda händelser. I närområdet har Rysslands stormaktsambitioner ställt den rådande linjen med diplomati och ekonomiska sanktioner mot förnyade förslag om att inrätta en regelrätt EU-armé. Nya verktyg i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet väcker frågor om övervakningssamhällets risker. Flyktingströmmarna över Medelhavet belyser samtidigt hur EU:s säkerhetsambitioner kan komma i konflikt med grundläggande mänskliga rättigheter. Frågan är vilka krav på samarbete och gemensamma åtaganden som ställs för att säkerställa den europeiska säkerheten? Lissabonfördragets solidaritetsklausul innebär att medlemsländerna ska hjälpa varandra om det inträffar en terroristattack, naturkatastrof eller liknande - men hur långt sträcker sig detta åtagande? Riskerar hanteringen av de nya säkerhetshoten att äventyra samhällets öppenhet och medborgarnas integritet? Hur utvecklas relationen mellan EU och andra viktiga organisationer som FN och NATO i denna kontext? Och hur ställer sig de europeiska medborgarna till utvecklingen?