Irina Sandomirskaja

Po mere utraty very v buduschee i rosta neopredelennosti v nastojaschem vozrastajut politicheskoe znachenie i obschestvennaja tsennost proshlogo. Narjadu s dvumja magistralnymi diskursami - istoriej i pamjatju - suschestvuet esche tretja forma transmissii i suschestvovanija proshlogo v nastojaschem. Irina Sandomirskaja predlagaet dlja etoj kategorii ponjatie restavratsii. Ee kniga issleduet restavratsiju kak oblast prakticheskogo i strategicheskogo dejstvija, svjazannogo s manipuljatsijami nad materialnostju i tsennostju konkretnykh artefaktov proshlogo, a takzhe obogascheniem ikh simvolicheskoj i materialnoj tsennostju v nastojaschem. Kakuju rol voobrazhenie i praktiki restavratsii igrajut v sozdanii natsionalnykh i imperskikh ideologij istorii, massovykh dvizhenij okhrany pamjatnikov i kommertsializatsii kulturnogo nasledija? Kakie strategii vossozdanija zhelaemogo proshlogo ispolzovala, v chastnosti, sovetskaja restavratsija? I v chem sostojat nerazreshimye protivorechija mezhdu okhranitelnymi zhelanijami cheloveka sovremennosti - subekta epokhi totalnoj destruktsii - i postojanno uskolzajuschim ot nego proshlym? Irina Sandomirskaja - professor Universiteta Sjodertjorna, spetsialist po sovetskoj kulture, kandidat filologicheskikh nauk. Laureat premii Andreja Belogo za knigu "Blokada v slove. Ocherki kriticheskoj teorii i biopolitiki jazyka".

Andrej Platonov föddes 1899 och var 18 år vid tiden för den ryska revolutionen. Han tillhörde en generation och en klass som var delaktig i revolutionen: han blev vuxen och utbildade sig i ett nytt samhälle, en ny värld och en ny tid. Han arbetade med vattenförsörjningen på landsbygden utanför Voronezj, och den ryska revolutionen kom att utgöra själva motorn i hans författarskap: samtliga verk kretsar kring den och dess förverkligande i det sovjetiska samhället. Man kan säga att Platonov med sitt författarskap sammanställde ett epos över det postrevolutionära Ryssland. Vad Platonov har att säga oss i dag det är ämnet för den här antologin. Här samlas sju olika skribenter: författare, översättare och akademiker som på olika sätt visar vägen in i Platonovs säregna värld. Innehåll Tora Lane | Introduktion Stefan Jonsson | Subalternernas utopi. Andrej Platonov och den instinktiva kommunismen Kajsa Öberg Lindsten | Att tala platonovska på svenska Tora Lane | Tjevengur: Revolutionens minne och minnets revolution Marcia sá Cavalcante Schuback | Kommunismens sömn noter om Platonovs Dzjan Per-Arne Bodin | Myt och dystopi i Andrej Platonovs Dzjan Gustav Strandberg | Förfrämligandet som utopi Irina Sandomirskaja | Den fördömda lyckan, eller socialismens ekonomiska problem i Lyckliga Moskva

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".