Irma Ridbäck

Tornedalingarna i Sverige blev år 2000 utpekad som en nationell minoritet av regeringen. Sedan dess finns olika berättelser om statens och kyrkans behandling av tornedalingarna under 1800­- och 1900­-talen. Tornedalssällskapet i Uppsala har allt sedan bildandet 2011 drivit en konsekvent linje där vi menar att den identitetspolitiska idén att Tornedalingarna ska betraktas som ett urfolk går för långt. Den idén tenderar dessutom att sakna ett grundläggande socialhistoriskt klassperspektiv vilket gör att den etniska aspekten förstoras. Denna antologi vill nyansera den historiska, religiösa och kulturella spelplanen genom analyser i sju teman. Detta sker i 20 kapitel med särskild expertis inom historia, kvinnohistoria, religionsvetenskap, sociologi, socialt arbete, kultur­ och språkstudier, naturvetenskap och lokalhistoria. Antologin förenar därmed vetenskapligt djup, lokal förankring med personlig erfarenhet vilket stärker trovärdigheten. Jan Johansson, professor emeritus i Arbetsvetenskap vid Luleå Tekniska universitet skriver om boken: Min bedömning är att antologin håller hög akademisk och intellektuell kvalitet, förenar forskning med levda erfarenheter och bör betraktas som ett centralt referensverk för alla som arbetar med minoritetspolitik, kulturarv, regional utveckling eller Tornedalsstudier . Antologins redaktörer är Anders Bäckström och Eva Hellman professorer emeriti vid Uppsala universitet.

Kommunen Korpilombolo existerade i drygt 100 år. Kyrkan, staten och skogsbolagen påverkade lokalsamhället. Sjösänkningar, kolonat och kronotorp var tidsbundna statliga försök att ge arbete åt unga män och en bättre framtid för byarna. Svenska som undervisningsspråk blev ett led i försvenskningspolitiken genom skolan i åtta decennier. Idag finns meänkieli som nationellt minoritetsspråk. Boken utgör inte någon heltäckande kommunhistorik.

I Västerlövsta socken i nordvästra Uppland ligger herrgårdarna Starfors och Molnebo, båda belägna vid Örsundaån och med utsikt över ett bördigt landskap med åkrar, betesmarker och skog. Starfors och Molnebo grundades under stormaktstiden, som sätesgårdar för ätterna Gärffelt respektive Gyllenstierna, och var i decennier centrum för politik, kultur och nöjen. I jämförelse med de flesta andra herrgårdar har emellertid de båda gårdarna haft en ovanligt märklig och spännande historia, präglad av starka personligheter, entreprenörskap och felsatsningar. Starfors blev, efter att ha varit hem åt familjerna von Friesendorff, Tersmeden, von Ehrenheim och von Troil, i slutet av 1700-talet en del av en expansiv industriell rörelse, vars centrum utgjordes av granngården Molnebo. Denna utveckling kröntes på 1870-talet med byggandet av König Oscars Hütte, norra Europas modernaste masugn, vilket samtidigt innebar brukets fall. Därefter omvandlades Starfors till en mönstergård under familjen Hahr, som även anlade tegelbruk, känt i hela Sverige för sitt högkvalitativa tegel. Sedan 1970-talet ägs Starfors av familjen Wall, som med intresse och engagemang återställt gården till sin forna glans och gjort den till centrum för företagande, kultur, konst och musik. Med deras förvärv av Molnebo 2017 har de båda gårdarna återigen fått samma ägare.