Jan Holmberg

Suggestivt kammarspel i rött om döende kvinna, hennes systrar och tjänarinnan." Ingen människa skulle göra det du begär. Jag lever, och jag vill inte befatta mig med din död. Kanske om jag älskade dig, men jag älskar dig inte." Viskningar och rop (1973), nr 24 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En man och en kvinna, ett borgerligt inferno och en banalitetens tragi-komedi." Det finns inte skymten av något oroväckande i mitt dagliga liv. Mina närmaste är snälla, hyggliga människor. Fullkomligt normala allihop." Reservatet (1970), nr 22 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

En läkarhustru inleder ett stormigt förhållande med en amerikansk arkeolog." Jag känner dig inte. Jag tycker förresten om dig. Jag tyckte om dig från första stund, när jag fick hand om dig på sjukhuset efter ditt självmordsförsök." Beröringen (1971), nr 23 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Framtidsdrama om ett konstnärspar som förgäves försöker undkomma det annalkande kriget." Jag har upplevt mänsklig närhet några få gånger. Alltid i förbindelse med smärta. Är det likadant för er?" Skammen (1968), nr 19 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Psykologiskt kammarspel om en enstöring som träffar en cynisk arkitekt och inleder ett förhållande med en gift kvinna." Jag är död, Anna. Nej, nej, jag är inte död. Nej, det är fel. Melodramatisk. Jag är inte alls död. Men jag lever utan självaktning." En passion (1969), nr 20 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Vampyrdrama med skygg konstnär på en enslig ö som plågas av demoniska mardrömmar." De gamla kallade den vargtimmen . Det är timmen när de flesta människor dör, de flesta barnen föds. Det är nu som mardrömmarna kommer fram." Vargtimmen (1968), nr 18 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Drama om treenighetens klaustrofobi i vilket en domare förhör skådespelare som anmälts för ett obscent varieténummer." Älska, jag vet inte. Jag är beroende av dem. Men jag är inte alldeles säker på att de är beroende av mig. Och därför försöker jag göra mig oumbärlig." Riten (1969), nr 21 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Talande sjuksköterska och stum skådespelerska i ett drama där deras personligheter allt mer flyter samman." Kan man vara en och samma människa, precis på samma gång? Jag menar vara två människor." Persona (1966), nr 17 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kringresande magnetisör konfronteras med misstrogna borgare i ett drama om konstnärskapets vedermödor." Jag dog inte. Men jag har redan börjat gå igen. Egentligen gör jag mig bättre som gast än som människa. Jag har blivit övertygande. Det var jag aldrig som skådespelare." Ansiktet (1958), nr 13 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Erotik, förödmjukelse i växlande kombinationer samt ett gycklarsällskap på katastrofalt gästspel i sydskånsk håla." Vi gör konst, ni gör konster. Den enklaste och mest obegåvade av oss kan spotta på den bästa av er. Vet ni varför? Därför att ni satsar era liv, vi vår fåfänga." Gycklarnas afton (1953), nr 6 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Landsortspastor med krympande församling plågas av tilltagande existentiella tvivel." Jag kan knappt se dig utan glasögonen. Du är alldeles suddig, ansiktet är som en vit fläck. Du är inte riktigt verklig." Nattvardsgästerna (1963), nr 15 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Den åldrade professorn Isak Borg omprövar sitt liv under en minnesrik bilfärd mellan Stockholm och Lund." Jag vet inte hur det inträffade, men dagens klara verklighet gled över i minnets ännu klarare bilder som steg till mig med styrkan av ett verkligt skeende." Smultronstället (1957), nr 12 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Elegant äktenskapskomedi om gynekolog som försöker återerövra sin hustru under resa till Köpenhamn." Jag har alltid undrat över den stora makt som en kvinnoläkare har över våra hjärtan och förtroenden. Blir det inte lite svårt att värja sig ibland?" En lektion i kärlek (1954), nr 7 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Vassa repliker och partnerbyten i mustig sekelskifteskomedi som blev författarens internationella genombrott." Hur kan en kvinna någonsin älska en man, kan du svara mig på det?" Sommarnattens leende (1955), nr 9 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Medeltidens pesthärjningar står som fond för existentiellt drama med flera odödliga scener." Kärlek är den svartaste av alla pester och om man dog av den vore det väl någon glädje med kärleken, men den går nästan alltid över." Det sjunde inseglet (1957), nr 11 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Inledningen av gudstrilogin och ett kammarspel om familj, psykos och konstnären som kannibal." Du är tom och skicklig. Nu försöker du fylla din tomhet med Karins utslocknad. Det enda jag inte förstår är hur du tänker blanda in gud i det sammanhanget." Såsom i en spegel (1961), nr 14 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kirja käsittelee monipuolisesti päihdehoitotyössä toimivan sairaanhoitajan tehtävää ja tarjoaa välineitä niin asiakaslähtöiseen kohtaamiseen kuin tietoa eri auttamismenetelmistä, unohtamatta tämän hetkisen ja tulevan päihdepolitiikkaamme tarkastelua. Kirjassa perehdytään yksityiskohtaisesti niin kliiniseen päihdehoitotyöhön kuin päihteiden käytön taustalla vaikuttaviin psykologisiin tekijöihin, kuten riippuvuus ja motivaatio. Tässä tarkastelussa huomioidaan eri ikäisten parissa ja erilaisissa olosuhteissa tapahtuva päihdetyö.

Klichén om konstverkets odödlighet verkar inte gälla filmen, som repas sönder av projektorer, bryts ned i arkiv, uppgår i digitala svarta hål, helt enkelt glöms bort eller med berått mod förintas. Således har exempelvis bara runt tio procent av stum­filmen bevarats. Men just odödligheten brukar framhållas när konstverk upphöjs till mästerverk, enligt logiken: ju mer verket konsumeras, desto mer evigt är det. Denna sorts metafysik passar alltså särskilt illa för filmmediet: också Citizen Kane är besvärande dödlig. Men filmens förgänglighet är av en märklig sort; en som oupphörligt är i färd med att uppfinna sig själv på nytt. Och som dessutom gång på gång frambesvärjer de döda i form av mer eller mindre pietetsfulla restaureringar, nyinspelningar, medieöverföringar och andra upplivningsförsök. I Slutet på filmen: O. s. v. diskuterar Jan Holmberg filmmediets och filmupplevelsens materiella, historiska och kulturella förutsättningar och vad dessa kan tänkas säga om filmens framtid. På köpet får man veta vilken poängen var med Gus van Sants remake av Psycho, varför filmen och kommunismen är parallella historiska fenomen och vad Death Proof har gemensamt med Persona. Men Slutet på filmen: O. s. v. är först som sist en essä: ett personligt och associativt försök att fånga de rörliga bildernas förföriska förgänglighet i ord. Jan Holmberg är filmhistoriker och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. »Som helhet är Slutet på filmen. O.s.v. den mest klarsynta, kunniga och tankeväckande bok om film som har skrivits på svenska på åratal.» / Jonas Holmberg i Expressen »Det mest livgivande i texten är de branta, roliga metafilmsanalyserna som pendlar vilt mellan högt och lågt. Visste ni till exempel att man kan se Quentin Tarantinos skräpfilmshyllning Death Proof som en remake av Bergmans Persona?» /Helena Lindblad, DN