Jenny Jarlsdotter Wikström

Norrland är natur, energi, modernitet, naturtillgångar, vildmark, exploatering, ursprung, avfolkning, turism, kolonialism, utveckling, glesbygd, periferi, tystnad, fantasi, nationalparker, rå verklighet, kamp... Norrlandslitteratur är vildmarksromantik, realism, utopi, modernism, motstånd, lokal, solidarisk, politisk, sär, ursprunglig, folklig arbetarskildring... Alla dessa föreställningar om Norrland och dess litteratur. Alla går de att problematisera, vända och vrida på, analysera. Och det är vad litteraturvetare gör i den här antologin. Utifrån den teoribildning som brukar kallas ekokritik läser forskarna olika slags texter - hemmahörande i ett tidsspann som sträcker sig från Fredrika Bremer till Stefan Spjut, och innefattande, bland annat, Torgny Lindgrens berättarkonst och Vattenfalls policydokument - på sätt som visar hur de förhåller sig till dessa föreställningar. Därmed blottläggs också hur texterna i sitt förhandlande om norrländsk identitet avtecknar sig mot det moderna samhällets grundläggande uppdelning mellan kultur och natur, människa och miljö. Uppdelningens konsekvenser är i dag otäckt tydliga, när den faller samman inför de globala utmaningar som präglar vår tid.

Ska man undervisa om Strindberg trots hans förlegade kvinnosyn? Hur hanterar man utbildningssystemets krav på förutsägbara resultat när man tror på en oförutsägbar litteraturundervisning? Går det att skapa trygghet och samtidigt öppna för risk och osäkerhet i klassrummet? Att undervisa i litteraturvetenskap är att vara intrasslad i olika obekväma och motstridiga positioner, roller och spänningsfält som rör etik, politik och synen på kunskap i vårt samhälle. Omsorg och ironi argumenterar för att det är viktigt att litteraturlärare försöker stå emot impulsen att genast lösa de dilemman som genomkorsar det litteraturvetenskapliga klassrummet. Aporierna, de olösbara motsägelserna, kan i själva verket förstås som litteraturundervisningens förutsättning och särskilda kunskapsbidrag. Genom fyra prövande essäer med utgångspunkt i lärares vardag pläderar denna bok för något man kunde kalla en aporetisk litteraturundervisning, där både omsorg och ironi är viktiga komponenter. Omsorg om vårt ämne, studenterna och litteraturen; ironi som ett sätt att navigera i, men inte ut ur, motsägelserna.