Jiri Weil

“Smoke from nearby factories shrouds a countryside as flat as a table, a countryside stretching off to infinity. Covering it are the ashes of millions of dead. Scattered throughout are fine pieces of bone that ovens were not able to burn. When the wind comes, ashes rise to the heavens, bone fragments remain on the ground. And rain falls on the ashes, and rain turns them to good fertile soil, as befits the ashes of martyrs. And who can find the ashes of those from my native land, of whom there were 77,297? I gather some ashes with my hand, for only a hand can touch them, and I pour them into a linen sack, just as those who once left for a foreign country would gather their native soil so as never to forget, so as always to return to it.” ? So begins Jirí Weil’s unforgettable prose poem, Lamentation for 77, 297 Victims, his literary monument to the Czech Jews killed during the Holocaust. A Czech-Jewish writer who worked at Prague’s Jewish Museum both during and after the Nazi Occupation—he survived the Holocaust by faking his own death and hiding out until the war had ended—Weil wrote Lamentation while he served as the museum’s senior librarian in the 1950s. This remarkable literary experiment presents a number of innovative approaches to writing about a horror many would deem indescribable, combining a narrative account of the Shoah with newspaper-style reportage on a handful of the lives ended by the Holocaust and quotes from the Hebrew Bible to create a specific and powerful portrait of loss and remembrance. Translated by David Lightfoot, Lamentation for 77,297 Victims is a startling and singular introduction to a writer whose works have been acclaimed by Philip Roth, Michiko Kakutani, and Siri Hustvedt.

Mendelssohn på taket som utkom 1960 blev Weils sista roman. Den behandlar judarnas öde i Protektoratet Böhmen-Mähren. Inledningen är enligt Åke Leijonhufvud i Sydsvenskan "lysande komisk". Två tjeckiska vaktmästare har fått i uppdrag att ta ner statyn av den judiske kompositören Mendelssohn från Rudolfinums tak. De vet dock inte vilken staty som föreställer Mendelssohn; inte heller deras överordnade, SS-aspiranten Schlesinger vet det och han vågar inte fråga någon. Han är rädd för sina överordnade, och ordern kommer från högsta ort. De två vaktmästarna bestämmer sig för att ta ner den staty som har störst näsa - de har hört att judarna har större näsa än andra. I sista stund upptäcker dock Sclhesinger från sin plats nere på gatan att en av nazisterna omhuldad tonsättare är på väg ner...

Jiri Weil överlevde förintelsen genom att fingera sitt självmord när han fick kallelsen att infinna sig till en transport. Romanen bär det självupplevdas prägel. I sin recension i Sydsvenskan hösten 1998 skrev Åke Leijon- hufvud: "Det som slår en när man läser 'Liv med en stjärna', det fullständigt unika i boken, är den intimitet med vilken den är skriven." Torsten Kälvemark i Aftonbladet skrev "Stor bok i litet format". Även i Svenska Dagbladet och Arbetet fick romanen mycket fina recensioner. Weil skrev sin roman med enkla ord. Orden "tysk" eller "nazist" används inte en enda gång. Ordet "jude" före- kommer en gång i sammansättningen "jude- svin". Genom Josef Roubiceks tankar, drömmar och möten ges en oförglömlig skildring av den byråkratiserade ondskan som tränger sig på en vanlig människa. Boken rymmer också humor och värme.