Johan Hegardt

Under det senaste decenniet har begreppet ”kulturarv” tagit en allt större plats i den offentliga debatten. Samtidigt är kulturarv ett märkligt begrepp, som antyder att kultur kan ärvas som om det vore ett ting och att det därmed finns en sorts arvs-kultur. Den här boken handlar om kulturarv, men den handlar inte om kulturarvets eventuella fördelar inom minnes- och identitetspolitik. Inte heller är boken tänkt som en kritik mot hur kulturarv kommer till användning i praktiken. Vad som orienterar föreliggande reflektioner är snarare frågan vad ett arv är, vad en kultur är och vad en arvs-kultur kan tänkas vara samt vilka värden och värderingar ett sådant arv förutsätter? Boken tar sin utgångspunkt i dessa frågor samt i ett pågående samtal mellan Marcia Sá Cavalcante Schuback, professor i filosofi och Johan Hegardt, som är docent i arkeologi.

(English information below) Olov Janse var en arkeolog med ett anmärkningsvärt liv. Från sin födelse i Sverige 1892 till sin död i USA 1985 reste han flera gånger över hela världen och var närvarande vid några av de viktigaste episoderna i 1900-talets världshistoria. Hans verk och nätverk kopplade samman museer och politiska institutioner i Sverige, Frankrike, Vietnam och USA: från Historiska museet och Östasiatiska museet i Stockholm, Musée des antiquités nationales i Paris och Cernuchi Museum och det franska forskningsinstitutet EFEO i Hanoi, till UNESCO, Harvard Peabody Museum, Smithsonian Institution och amerikanska utrikesdepartementet. Han lämnade efter sig artefakter och dokument i museisamlingar och arkiv över hela världen. Men hans namn är i stort sett okänt, och hans viktigaste bidrag att knyta ihop människor och idéer mellan olika kontinenter och sammanhang har förblivit osynliga i historiska berättelser om alla dessa institutioner. Han var i alla avseenden en »archaeologist in-between«. Denna bok följer i Olov Janses och hans fru Renées fotspår när de rör sig mellan kontinenter och sammanhang och kopplar ihop nyckelaktörer och institutioner i sociala och professionella nätverk över hela världen. Den berättar den formidabla historien om en arkeolog som navigerar genom världspolitiken, från en svensk industristad vid slutet av 1800-talet, till Paris museer vid början av 1900-talet, till Franska Indokina och Filippinerna på 1930-talet, till bildandet av UNESCO 1946 och slutar med diplomatiskt arbete för USA:s utrikesdepartement precis vid randen av Vietnamkriget. Anna Källén (f. 1973) är docent i arkeologi vid Stockholms universitet. Hennes forskning handlar om den historiska utvecklingen av arkeologi som ett sätt att konceptualisera, kommunicera och använda det forntida förflutna i samtida kultur och samhälle. I över tjugo år arbetade hon med arkeologi och kulturarv i Sydostasien, och hon är författare till Stones Standing: Archeology, Colonialism, and Ecotourism in Northern Laos (2015). Hon arbetar för närvarande som forskare och föreläsare i kulturarvsstudier vid Stockholms universitet, Institutionen för kultur och estetik. Johan Hegardt (f. 1960) är docent i arkeologi vid Uppsala universitet. I sin forskning har han fokuserat på frågor som historiskt medvetande, konstruktion av historisk kunskap, det arkeologiska tänkandets historia och framväxten av historiska och etnografiska museer. Han arbetar för närvarande som forskare vid filosofisektionen vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola. * Olov Janse was an archaeologist with a remarkable life. From his birth in Sweden in 1892 to his death in the United States in 1985, he travelled several times across the world and was present at some of the most important episodes of twentieth-century world history. His works and networks connected museums and political institutions in Sweden, France, Vietnam and the United States: from the Swedish History Museum, the Museum of Far Eastern Antiquities, the French Musée des antiquités nationales, the Cernuchi Museum, and the French research institute EFEO in Hanoi, to UNESCO, the Harvard Peabody Museum, the Smithsonian Institution, and the US Department of State. He left behind artefacts and documents in museum collections and archives across the world. But his name is largely unknown, and his most important contributions -- the connection of people and ideas between continents and contexts -- have remained invisible in historical accounts of all these institutions. The Archaeologist In-Between follows in the footsteps of Olov Janse and his wife Renée, as they move between continents and contexts, connecting key actors and institutions in social and professional networks across the world. It tells the formidable story of an archaeologist navigating through world politics, from a late nineteenth-century industrial town in Sweden, to early twentieth-century Parisian museums, to French Indochina and the Philippines in the 1930s, to the formation of UNESCO in 1946, and ending with public diplomacy for the US Department of State on the verge of the Vietnam War. Anna Källén (b. 1973) is Associate Professor in Archaeology at Stockholm University. Johan Hegardt (b. 1960) is Associate Professor in Archaeology, Uppsala University.

Historiemedvetandet har skiftat mellan olika tider beroende på sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor. Dessa skiften har sin grund i olika historiografiska praktiker, minnestekniker och minnesfunktioner, och historiografin och minnet måste därmed själva historiseras. För att förstå historiemedvetandets förändringar blir det därför avgörande att undersöka vilka medier, tekniker och historiografiska praktiker som har använts för att göra en plats meningsfull genom att tilldela den en historia och därmed göra den minnesbärande. På så sätt kan platsen betecknas som ett monument, ett kulturarv eller en minnesinstitution och därmed skiljas från andra platser. Monumentet och dess gränsdragningar är centrala i hela den västliga estetiken, från skulpturens sockel till måleriets ram, men också i religiösa praktiker, inom institutioner som museet samt i hemmet. Dessa tekniker och praktiker för minnes- och historieproduktion är ofta omdebatterade och sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor skapar både möjligheter och sätter gränser för historiemedvetandet under en viss epok så även vår egen. I "Minne, medier och materialitet", som är den tredje fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", fokuserar fjorton forskare på minnespolitiska och historiografiska implikationer och mediala praktiker. De utgår från museer, arkiv, litterära och konstnärliga gestaltningar, liksom från rymden, i sina försök att tydliggöra de historiografiska praktikernas påverkan på vårt historiemedvetande och således på vårt sätt att minnas och förstå medier, platser och föremål som minnesbärande "monument". Volymen är redigerad av Johan Hegardt, docent i arkeologi och forskare vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola, och Trond Lundemo, docent i filmvetenskap vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Den skandinaviska arkeologin har en lång egen historia. Ämnet skapades under 1800-talets första hälft. Arkeologin, eller fornkunskap som ämnet då kallades, spelade en framträdande roll i nationalstatsbyggandet under hela 1800-talet. Arkeologin var meningsfull för den tidens samhällsbyggare och bildad allmänhet. Så har det också förblivit. Arkeologin spelar alltså en viktig roll för människorna eftersom ämnet berättar historier om hur det var förr. Under 1800-talet och långt in på 1900-talet var detta knappast ett problem. Berättelsen om den västerländska människans och det västerländska samhällets utveckling från ett primitivt ursprung till civilisation och välstånd blev en självklarhet. Denna självklarhet har blivit ett existentiellt signum för många idag och dagens arkeologi fortätter på den inslagna vägen. Andra människor och andra samhällsformer, både idag och i forntiden, utgör den fond mot vilken den västerländska människan kan spegla sig själv. Dessa människor och samhällen pritnitiviseras och exotiseras, de uppfattas som en sorts bärare av ett förflutet, ett barbariskt ursprung som vi i västvärlden har utvecklats bort ifrån. I denna essä problematiseras detta perspektiv inom ramen för en berättelsen om författaren själv, om dennes liv och historia Arkeologin blir en fond, eller en verksamhet, som granskas i relation till författarens triviala och prosaiska tillvaro. Tanken är att lyfta undan en del av arkeologins vetenskapliga filter, som ligger liksom en slöja över dess verkliga ämne, det vill säga dess förmåga att berätta historier som på både gott och ont har betydelse för oss idag levande människor.