Johan Jönson

En författare ligger i hängmattan med sin anteckningsbok en vacker sommardag. Han betraktar en fjäril och beskriver dess färd genom luften. Fjärilens resa för författaren ut ur det mänskliga, in i växtligheten och daggdropparna, och slutligen ner genom urberget där den glödande magman i jordens kärna sjuder av liv. Meditationer över naturens destruktiva skapandekraft leder fram till konsten som ett värn mot döden." I hängmattan" är Johan Jönsons första prosabok, och en möjlig ny riktning i hans omfångsrika författarskap.

En man som för några år sedan gick i pension från sin tjänst på ett vaktmästeri hemsöks av parkinsondemens och ligger sin sista tid på ett äldreboende. I denna poesibok i A3-format låter Jönson montagetekniken möjliggöra monologer och dialoger som utgår från den demenssjuke mannen, hans vårdare och hans anhöriga. Boken avslutas med några enkla dikter vars gravitationspunkt utgörs av kyrkogården och dess gravsten över den döde; alltmedan det metamorfosa livet fortgår i en växelverkan som kanske endast dikten förmår ge erfarbar form.

Ett kroppsarbetarjag, på en gång kollektivt och enskilt, jobbar med att rengöra en industriell grafitpulverugn. Denna scen inleder Johan Jönsons nya bok, den claude simonskt och thomas bernhardskt vindlande långdikten ProponeisiS. Texten härbärgerar en mängd skiftande skrifttyper som bryts upp av femton separata dikthäften, som inbladade i den större boken, vars totala omfång överskrider också internationella jämförelser. ProponeisiS – zoembient växelverkansvers är skriven som ett post scriptum till Johan Jönsons alltjämt pågående författarskap.

Efter två böcker på ett större förlag befann Johan Jönson sig i kylan, ingen ville veta av hans manus. Jönson har i tidskriften OEI beskrivit hur frigruppen Teatermaskinen i Bergslagen, som han samarbetade med, lyckades bekosta tryckningen av I krigsmaskinen hos Hasse i Skinnskatteberg, som vanligen producerade reklambroschyrer och pizzamenyer. De fem volymerna trycktes under perioden 2001-2002, i en upplaga om ungefär 200 exemplar vardera. För första gången samlas de fem böckerna i en volym och införlivas i N/L:s poesibibliotek. Resultatet är ett stycke poesihistoria, en tidigare halvt osynlig passage i ett av vår tids viktigaste poetiska författarskap; böckerna har trots allt bara funnits i några hundratal hett eftersökta exemplar. I sitt infallsrika förord poängterar Jörgen Gassilewski konsekvensen i dessa böcker, vilka både formmässigt och tematiskt förebådar vad som komma skulle. N/L:s poesibibliotek är en serie för återutgivning av diktsamlingar på svenska från alla tider, alltså inte urvals- eller samlingsvolymer utan originaldiktverk i deras helhet. Tiotalet nya titlar om året planeras, i vacker formgivning av Nina Ulmaja.

Två enskilda böcker publicerade tillsammans, symbiotiskt åtskilda. "Marginalia" en serie avgrunder, slukhål där repetitiva jag- och viutsagor om pengar internaliserar en grundläggande kapitalistisk lönearbetslogik. "Xterminalia" ett montagearbete som bearbetar en utplåningens, våldets, negativitetens konstituerande ofrånkomlighet. Det som faktiskt håller all existens vid flämtande och zoembient liv.

En tredje volym av riktningar, efter med. bort. in. (2012) och mot. vidare. mot. (2014). En omfångsrik bok även denna gång, på gränsen till det oavslutade. En inledande, lång, maximalt spänd och vibrerande svit av växlande skriftpraktiker, glödgat affektiva utsagor som försöker svara på en prekärt samtida subjektivitet, samt två avslutande korta delar som sätts i spel, semantiskt, stilistiskt, grafiskt, mot den första sviten. Tillsammans med de två tidigare böckerna bildar dit. dit. hään. en litterär satsning som saknar motstycke i den svenska litteraturen.

Johan Jönsons mot. vidare. mot. är en andra bok av riktningar, efter med. bort. in. (2012). Det är en text utan slut, utan syntes, ett montagearbete som lägger sig så nära det oåtkomliga livets processer som möjligt, multidialektiskt. Som tidigare med utgångspunkt i såväl låglönearbetets erfarenhet som i politisk och estetisk teori. En komplex komposition som både rymmer lyrisk förtätning och expansiv, högspänd prosa. Bekännelse och hat, kamp och dödsförberedelse, men också tröst, nåd och skönhet.

Motviljen, ulysten og trøttheten overfor, liksom den nødvendige svelginga av, hver arbeidsdag er, siden mange år tilbake, jeg kan ikke si eksakt når, også utvidet med en grunnleggende, og omfattende, form for skam, sammen med en internalisert forakt fordi jeg har disse drittjobbene, fordi jeg aldri kommer til å få noen andre jobber enn nettopp disse drittjobbene. Hvorfor skulle da akkurat jeg være verdt noe annet? Hva taler for det? Ja, svaret er jo at ingenting taler for det. Hvorfor skulle det? Jeg kan jo ingenting annet. Til tross for at jeg fortsatt kan identifisere denne underlegenheten, som politisk immanens, og ikke som evolusjonær naturlov, metafysisk straff eller som en konsekvens av en slags mangelfull eller deformert, privat moral, så skjønner jeg at min klassebetingede underlegenhet kommer til å bestå, som en autogenerert misdannelse, som en medfødt, kroppslig deformering. Johan Jönson, f. 1966, Sverige. Efter arbetsschema - som her foreligger i norsk oversettelse - er en sterk og politisk beskrivelse av vår tids avhumaniserte ogbrutale klassesamfunn, en bok i slekt med både Karl Marx' Kapitalen og James Joyces Ulysses. I 2009 ble boken innstilt til Nordisk Råds litteraturpris.

Poetiskt förhör? Essäistiskt samtal? Dialogisk roman? Fientlig självanalys? Vilken dialektik är satt i spel i den drygt 700-sidiga volymen Livdikt? Den påtagligt dödlige diversearbetaren och författaren ställs mot väggen av den kanske mest oförsonlige av utfrågare, sitt alter ego, som vill veta allt om upprepade lönearbetsrörelser, förlamande fattigdom, kärleksberoenden, stilla kroppar, outplånligt liv och vanliga sexuella fantasier. Ingen privat detalj är för liten eller för vidrig för att behandlas, ingen ordning för omfattande eller för komplex för att prövas. Parallellt träder också andra skriftpraktiker in och skuggar, relativiserar, hotar och fortsätter, som en dödens ständiga antagonism mitt i allt levande.

Är det möjligt att basera en poesi på störningar? Hur skriva det som måste stängas ute ur det poetiska systemet - bruset, parasiten? Johan Jönsons Virus är den första svenska bok som skrivs in i en virologisk poesitradition som löper från Lautréamont och Burroughs till Christophe Hanna och Olivier Quintyn. Det är texter som ställer avgörande frågor om de samtida teknobiologiska systemens skörhet: från AIDS och datavirus till de språkliga missförstånd som kan förvandlas till poesi.