Johan Lundberg

Under omprövning rymmer ett stort antal bidrag som förenas av att de utifrån ett kritiskt perspektiv diskuterar vår tids mest karakteristiska estetiska hållningar och konstnärliga tendenser. Antologin försöker se framåt, förbi de modernistiska och postmodernistiska strategier som kännetecknat 1900-talets utveckling inom konstarter som litteratur, musik, bildkonst och arkitektur. Detta innebär också en omvärdering av kulturhistorien, där en rad förbisedda författarskap och konstnärskap lyfts fram. Och där kulturhistorien utvärderas med avseende på vad som kan te sig fruktbart och ofruktbart för framtiden.

I den här boken fokuserar vi på offentliganställda civila tjänstemän, sådana som verkar inom statlig och kommunal förvaltning. Men alltså inte i krigsmakten. Även så är detta en minst sagt bred kategori som fokus. Man får tänka sig att tjänstemannen, av valfritt kön eller inte, är en person eller en funktion som står närmare politiken, ledningsgruppen, direktionen, verkschefen än den övriga personalen. Var gränserna går, uppåt och nedåt, kan vara flytande. Den typiske tjänstemannen är en handläggare snarare än en beslutsfattare, och tar han/hon beslut är det i allmänhet på delegation. Om den övriga personalen befolkningen utgör en majoritet eller en minoritet, torde vara historiskt bestämt. Det finns flera goda skäl till valet av skönlitteratur som källmaterial. I diktens och fiktionens form framträder ofta drag i samhällslivet och de sociala relationerna som annars inte uppmärksammas, antingen för att de tas för givna eller för att man inte vill tala om dem. Kanske kan man inte. Visst händer det också att de förgrovas, rentav till groteskeri. Skönlitteraturen kan dessutom vara ett effektivt sätt att komma en viss tidsanda in på livet och bli varse hur den har förändrats och till slut upplösts. Män och kvinnor som skriver noveller, romaner och poesi har inte sällan själva haft erfarenheter av tjänstemannajobb eller kanske tillhört någon profession som fått dem att se ned på, och inte sällan förlöjliga, företrädare för mer okvalificerade tjänstemannasysslor. Honoré de Balzacs roman Les Employés (Byråkraterna, 1838) lär vara den första skönlitterära framställning som gör tjänstemän i staten till berättelsens huvudpersoner i Balzacs övriga produktion vimlar det annars av litteratörer, kurtisörer, aristokrater, konstnärer, arrivister, bankruttörer, militärer, entreprenörer. Tjänstemannen var då ännu ett maktens redskap, kanske till och med manipulatör, och servilitet snarare än självständighet tycks ha varit hans emblem eller varumärke. Det har förstås inte uteslutit sådana kvaliteter som briljans, intelligens, handlingskraft när det kommer till kritan och en konkret uppgift måste lösas. Balzacs hjälte, Rabourdin, har ett projekt: han vill halvera statsförvaltningens storlek och fördubbla dess skatteintäkter (och naturligtvis blir det bråk). Men i skildringar av tjänstemän förekommer också olater som långsamhet, indolens, viktigpetteri, trälsinne, konflikträdsla, osjälvständighet litet om vart annat. Hunsade, obefordrade kanslister dräller det av i den ryska litteraturen, liksom sluskar, eviga studenter, suputer. Nej, någon enhetlig grupp med självfallen solidaritetskänsla får vi inte syn på i litteraturen, och det hade vi inte heller väntat oss. Vad vore det för litteratur i så fall? Medverkande:Beata Agrell, Åsa Arping, Anders Björnsson, Stefan Bohman,Anna Cregård, Eva Fjellander, Anders Hammarlund,Anna Hedlin, Lars Karlsson, Rolf Lind, Johan Lundberg,Per Lundin, Lennart J. Lundqvist, Stellan Malmer, Anna Nyberg,Östen Ohlsson, Ulf Persson, Björn Rombach, Johanna Schiratzki,Karin Svedberg Helgesson och Anna Maria Ursing

Ett återkommande tema i hans romaner är frihet. Individens ständiga kamp för frihet från kollektivet; människans eviga strävan att förverkliga sin inre potential; den nya världens frihet i ljuset av den gamla världens förtryckande strukturer. I Europas skugga tar sig Johan Lundberg an Henry James författarskap med just friheten i fokus. Resultatet är en litteraturvetenskaplig tour de force." Den intellektuella energin, de stora greppen och viljan att anträda nya vägar är iögonenfallande och respektingivande"Thure Stenström, professor emeritus i litteraturvetenskapJohan Lundberg är litteraturhistoriker och författare, bosatt i Stockholm. Han har tidigare publicerat monografier om Harry Martinson och om svensk symbolistisk poesi. Europas skugga är hans sjätte bok och kan läsas som en pendang till hans uppmärksammade studie av den nutida svenska kulturdebatten, Ljusets fiender (2013).

»VI I VÄNSTERN BORDE TA KRITIKEN FRÅN JOHAN LUNDBERG PÅ ALLVAR. DET LIGGER MYCKET I DEN« MATS ERIKSON, POLITISK SEKRETERARE, LO HUR KUNDE VÄSTERLANDETS intellektuella framsteg leda till förtryck och totalitära ideologier? I LJUSETS FIENDER undersöks frihetens mörka skug-gor i en berättelse som leder ända in i dagens svenska idédebatt. Tio år efter att boken gavs ut första gången kommer den nu i en tredje, utvidgad, upplaga. »Ljusets fiender är ett mästerverk som alla bör läsa. Få andra böcker belyser så skickligt och heltäckande varför antirasistisk aktivism försvårat kampen mot intolerans och extremism. Johan Lundberg synliggör en intim samverkan mellan olika kotterier av postkolonial identitetspolitisk aktivism som i det för-dolda förenar yttersta vänstern med islamister. Ljusets fiender är en skräm-mande men samtidigt nödvändig och obligatorisk läsning för alla som vill förstå och navigera i rådande samhällsdebatt« MAGNUS RANSTORP, docent och terrorforskare vid Försvarshögskolan »Stora delar av vänstern blir ett lätt offer för Johan Lundbergs kritiska ana-lys men inte så mycket för att man är vänster. Istället visar Lundberg för-tjänstfullt att många till vänster alltjämt är kvar i ett utilitaristiskt tänkande där man väljer att bortse från grundläggande mänskliga fri- och rättigheter för att nå sina övergripande politiska mål. Som det brukade heta: skall man göra omelett måste man knäcka ägg . Problemet för vänstern är att det ald-rig blir någon omelett, bara en massa sönderslagna ägg.« BO ROTHSTEIN, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet JOHAN LUNDBERG är litteraturvetare vid Stockholms universitet. Han är författare till Det sista museet (2016), Europas skugga. Om Henry James och frihetens väsen (2017), När postmoder nismen kom till Sverige (2020) och Individens födelse (2023).

I Individens födelse skildrar Johan Lundberg västvärldens unika utveckling bort från de släktbaserade gemenskapernas undertryckande av individen. Boken följer ett antal kanoniska verk ur den västerländska litteraturhistorien, från den grekiska dramatikens vittnesmål om klansamhällets innersta mekanismer till det autonoma subjektets successiva frigörelse. Johan Lundberg är litteraturvetare vid Stockholms universitet. Han är författare till Det sista museet (2016), Europas skugga. Om Henry James och frihetens väsen(2017) och När postmodernismen kom till Sverige (2020)." Sammantaget är Individens födelse en idé- och litteraturhistoriskt mycket givande genomgång och gedigen analys av de litterära yttringarna av den västerländska kulturens utveckling från klansystem till modern rättsstat." - 5/5, Martin Lagerholm, BJT

Postmodernismen hör till de senaste decenniernas mest inflytelserika teorier. I När postmodernismen kom till Sverige skildrar Johan Lundberg hur det postmoderna tankegodset slog igenom på svenska kultursidor och i kretsen kring Svenska Akademien på 1980- och 1990-talen. Han följer nyckelpersonerna - Horace Engdahl, Stig Larsson, Sara Danius m fl - och visar hur postmodernismen och dess efterföljare alltjämt utövar stort inflytande inom akademi, medier och politik. Om författarenJOHAN LUNDBERG är litteraturhistoriker och författare.

Är klanen ett hot mot individens rättigheter? Är det liberalt att tillåta klanbaserade enklaver? Klanen: Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige beskriver klansamhällen från antikens Grekland till dagens Sverige. En genomgående insikt är att den liberala demokratin utgår från individens rättigheter medan klansamhället bygger på att individen underkastas gemenskapen. Kan två så skilda ordningar någonsin förenas i samma stat? Redaktörer: Per Brinkemo och Johan Lundberg Texter av: Dennis Avorin, Per Brinkemo, Joanne M Ferraro, Anosh Ghasri, Tomas Lappalainen, Johan Lundberg, Abdi-Noor Mohamed, Nathan Shachar, Jens S Sörensen, Richard Swartz, Lars Trägårdh och Mark S Weiner. Om redaktörernaJohan Lundberg är litteraturhistoriker och författare, hans senaste bok är Europas skugga: Om Henry James och frihetens väsen (Timbro förlag 2017). 2019 gavs hans bok Ljusets fiender ut i ny upplaga med nyskrivet efter ord (Timbro förlag). Per Brinkemo är journalist och författare, hans senaste bok är Mellan klan och stat: Somalier i Sverige (Timbro förlag 2014).

På senare år har identitetspolitiken slagit igenom på bred front i Sverige. Det har inneburit att kulturdebatten kommit att handla mer om representativitet än om kvalitet. I allt högre grad har krav formulerats om ökad mångfald inom film, teater, musik och bildkonst. I Det sista museet diskuterar Johan Lundberg hur identitetspolitiken har kommit att påverka synen på konstarterna. Har konst och litteratur förmågan att tala över etniska gränser och förmågan att beröra trots skillnader mellan kulturskapare och kulturkonsument i sådant som sexuell läggning, kön, etnicitet och klass? I vilken mån är smak beroende av hudfärg och kön, och varifrån kommer ursprungligen idéerna om att estetiska intressen och preferenser är kopplade till sådana faktorer? I museivärlden har identitetspolitiken lett till att krav har formulerats från kulturbyråkratiskt håll om att museerna bör spegla mångfalden i samhället snarare än att vårda kulturarvet och det vetenskapliga arvet. Museer bör, menar man, präglas av en inkluderande hållning där man lyssnar på besökarnas egna berättelser snarare än att försöka få besökarna att lyssna på historikers berättelser. Men ökar verkligen toleransen för det annorlunda av att museerna och kulturutbudet speglar nutiden mer än det förflutna? Och om kulturens värde i allt högre grad kommer att mätas i dess förmåga att skapa ett rättvist samhälle, vad finns det då i slutändan kvar av det estetiskt unika, av det som utgör konstens egenart? Johan Lundbergs Det sista museet är både en sorgesång över den kulturhistoriska mångfaldens undergång, och en undersökning av konstens funktioner i samtiden. Har konsten idag en enande, integrerande, eller en splittrande, segregerande, funktion? Och i vilken mån riskerar en samtidsanpassning av konst- och museivärlden att resultera i enkelspårighet enfald i stället för mångfald? Johan Lundberg är författare, kulturskribent och docent i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. På Timbro förlag har han tidigare givit ut Ljusets fiender (2013). Det sista museet är hans femte bok.

Harry Martinsons rymdepos Aniara (1956) är ett av 1900-talets mest uppmärksammade svenskspråkiga diktverk. Det är ganska få verk från svensk efterkrigstid som blivit föremål för så intensivt intresse i såväl svensk som utländsk litteraturvetenskaplig forskning. I den här boken diskuterar en rad framstående Martinsonforskare och Martinsonläsare diktverkets tillkomst, litterära form och idéinnehåll: de olika manuskriptversionerna av Aniara belyses, liksom bildspråk, konstnärliga verkningsmedel och estetik, ondskans problematik, teknologins roll, Aniara som inre resa samt rymdeposets reception. Medverkande författare: Sara Danius, litteraturvetenskap; Kjell Espmark, litteraturvetenskap; Bengt Landgren, litteraturvetenskap; Johan Lundberg, litteraturvetenskap; Marie Louise Ramnefalk, författare; Johan Stenström, litteraturvetenskap; Johan Wrede, svensk litteratur.