Jonas Brun

Allt som finns i världen ger människan ett namn. Fåglarna under himlen, växterna i trädgården, grundämnena, miljögifterna och det nyfödda barnet. Eller finns det en musik som ännu ingenting heter? Namn är Jonas Bruns sjätte diktsamling. Jonas Brun är författare till en rad uppmärksammade och prisbelönta böcker. Han är också verksam som neuropsykolog och som översättare av bland annat Nobelpristagaren Louise Glück. Namn är hans sjätte diktsamling.

"[E]n ljus beskrivning av en mors resa genom glömskans mörker" Göteborgs-Posten"Många böcker har jag läst om anhörigskapet vid demenssjukdom, än fler berättelser har jag lyssnat till i samtal. Den här boken kommer jag att bära med mig mer än någon annan. Den berör så djupt och Brun berättar så mänskligt." UNT"Och visst är det en paradox att smärtpunkterna, ja rentav känslan av Guds frånvaro kan frammana något så vackert och hoppfullt som denna roman. Men så är det ju också med författarskap som djupnar, där orden laddas av allt större erfarenhet, närvaro och mänsklig blick." Svenska DagbladetDet börjar vid slutet. En mamma är död. Det slutar vid början. Innan rädslan när Jonas och hans pappa märker det hon själv redan anar. Kortspelet hon förlorar gång på gång. Lunchen som lagas direkt efter frukost. Kassar som fylls med fel saker, örhängen, julkort och skoluppsatser. Försommarens syrener som inte längre väcker någon reaktion, eftersom hon inte längre minns att de doftar. En gång, innan hon började glömma, arbetade hon själv med minnet. Nu är hon yngst på demensboendet. En person som glömt vem hon är, finns hon kvar? Är det samma människa fastän personligheten bleknar bort? Och vad är störst? Minnet eller kärleken? Jonas Brun skriver om kampen med vården, om hjärnans vindlingar, om förtvivlan och tröst i vardagen med Alzheimers sjukdom." Hon minns inte" är en skildring av minnesförlust och en memoar, en månggrenad berättelse om en mor som skrivs tillbaka till livet.

"[E]n ljus beskrivning av en mors resa genom glömskans mörker" Göteborgs-Posten"Många böcker har jag läst om anhörigskapet vid demenssjukdom, än fler berättelser har jag lyssnat till i samtal. Den här boken kommer jag att bära med mig mer än någon annan. Den berör så djupt och Brun berättar så mänskligt." UNT"Och visst är det en paradox att smärtpunkterna, ja rentav känslan av Guds frånvaro kan frammana något så vackert och hoppfullt som denna roman. Men så är det ju också med författarskap som djupnar, där orden laddas av allt större erfarenhet, närvaro och mänsklig blick." Svenska DagbladetDet börjar vid slutet. En mamma är död. Det slutar vid början. Innan rädslan när Jonas och hans pappa märker det hon själv redan anar. Kortspelet hon förlorar gång på gång. Lunchen som lagas direkt efter frukost. Kassar som fylls med fel saker, örhängen, julkort och skoluppsatser. Försommarens syrener som inte längre väcker någon reaktion, eftersom hon inte längre minns att de doftar. En gång, innan hon började glömma, arbetade hon själv med minnet. Nu är hon yngst på demensboendet. En person som glömt vem hon är, finns hon kvar? Är det samma människa fastän personligheten bleknar bort? Och vad är störst? Minnet eller kärleken? Jonas Brun skriver om kampen med vården, om hjärnans vindlingar, om förtvivlan och tröst i vardagen med Alzheimers sjukdom." Hon minns inte" är en skildring av minnesförlust och en memoar, en månggrenad berättelse om en mor som skrivs tillbaka till livet.

I Ett byliv låter Louise Glück en mängd röster från byns alla invånare komma till tals. Från vimlet kring fontänen till baren och arbetet på fälten, under ungdomsfesterna på stranden och bakom stängda fönster och dörrar. Berättaren växlar från dikt till dikt, men huvudpersonerna förblir desamma. De är två stycken och ryms båda i bokens titel: Byn och livet. Glück skriver fram en upptäcktsfärd genom de båda. Ett byliv är en samling dikter som rör sig mellan hopp och dystert iakttagande, som lätt och melodiskt fångar vardagslivet, dess pauser och tomrum. Det är dikter som beskriver det omvälvande i det alla redan vet. Louise Glück är född 1943 i New York och belönades 2020 med Nobelpriset i litteratur. Hon debuterade som poet 1968 och Ett byliv är hennes elfte diktsamling som nominerades till Griffiin Poetry Prize.

Omsorgen bär samhället på sina axlar, den är tätt inkilad mellan människorna, den märks i både de största och de minsta tingen och ändå är den osynlig. Omsorg är en old-school diktsamling uppbyggd av enskilda dikter med titlar, som alla visar var sin facett av omsorg. Omsorg beskriver omsorgen i vardagen, i ett vårdyrke, i radhusträdgården, på smekmånad i Venedig, på en mors demensboende. Det är en bok om omsorgen när den blomstrar, när den överraskar, när den spricker och när den bara lämnat sorg kvar. Omsorg är Jonas Bruns nionde bok och femte diktsamling sedan debuten 2004. Hans senaste roman Ingen jämfört med dig toppade Dagens Nyheters kritikerlista och hans böcker har tilldelats flera priser, såsom Mare Kandres minnespris, Sveriges Radios romanpris och De Nios vinterpris. Jonas Brun är vid sidan av sitt uppmärksammade författarskap verksam som psykolog.

Sommaren är ovanligt het. På radion går Sinéad O'Connors Nothing compares 2 U i ständig loop. Stewe är på landet med sina föräldrar, tristessen och hemligheterna är lika tryckande som värmen. Men i det tomma lantstället en bit ner för älven har någon flyttat in, en äldre kille med solblont hår. Deras blickar hakar i varandras. Många år senare möts Stewe och John igen. De har förvandlats men hålls fortfarande samman av sommaren de delade, den som fick ett ödesdigert slut. Jonas Bruns Ingen jämfört med dig är en roman om den första förälskelsen och om sådant som inte ens eld kan sudda ut.

röda bok. är en samling hårt koncentrerade dikter. Kärlek är ett centralt tema, liksom moderlighet, minnet och naturen. Med lika mått skärpa, allvar och lekfullhet närmar sig Jonas Bruns nya dikter de fundamentala existenspunkterna.

Gestaltlagarna är ett begrepp från perceptionspsykologin som beskriver människans tendens att uppfatta mönster och se samband. I Jonas Bruns nya diktsamling ställs detta mot livets och språkets slumpmässighet. Med branta lyriska korskopplingar och citat från psykologiska fackböcker har han skrivit en komprimerad och komplex diktbok om den omöjliga längtan efter begriplighet och helhet i förlustens spår. Jonas Brun, född 1979 och bosatt i Stockholm, poet, romanförfattare och psykolog. Han har tilldelats Mare Kandre-priset och för sin senaste bok, romanen Skuggland tilldelades han Sveriges radios romanpris. Skuggland sattes även upp som monologföreställning på Dramaten i regi av Lena Endre. Gestaltlagarna är hans tredje diktsamling efter de kritikerrosande Det här är platsen/Ett barn hos gud och Vindtunnel.

Jonas Bruns första bok var en sommarlovsskildring, där barnets ensamhet och fantasins räddande kraft stod i centrum. Den diktsamling han därefter gav ut beskrev ett sökande kring hemhörighet, ensamhet och längtan i staden, i rymden. I hans nya bok placeras vi hundra år tillbaka i tiden, till början av nittonhundratalet. Platsen är ett nordeuropeiskt universitet, där en ung zoolog, T, för anteckningar om sitt liv och sin forskning. Allting har kommit ur havet. En dag kan det välja att återvända. Så skriver T sedan han funnit en gammal plansch på sin institution föreställande ett för honom okänt djur: amfibien. T:s beundrade mentor, professor M, har dragit sig tillbaka och lämnat honom i en allt större isolering och osäkerhet, men den havslevande, dubbelkönade amfibien väcker hans fascination, ja snart en besatthet, och sökandet efter den får honom att resa söderut. Han beger sig först till Vatikanens bibliotek i Rom, där forskningen i äldre zoologiska verk leder honom tillbaka till antiken men ensamheten och frågorna tätnar, samtidigt som idealbilden av amfibien växer sig allt starkare: en utopisk flockvarelse som inte känner individens avskildhet, en obegränsad androgyn, en gryningens hemliga landstigare, en okänd släkting Finns amfibierna eller är de en fantasi? Vill de honom något? T:s efterlämnade anteckningar, och ett upphittat bestiarium påbörjat av professor M om allehanda dubbelexistenser, bildar tillsammans en sannskyldig äventyrsberättelse, spännande och sorgsen på samma gång, om längtan efter att förlora sig själv.

Vindtunnel är Jonas Bruns andra diktsamling efter dubbel­volymen Det här är platsen / Ett barn hos gud. Vindtunnel är en både stram och öppen samling dikter, där drömmen om utopin går hand i hand med väntan på undergången. Jonas Brun skriver om snön, om honungen och om ABC-staden Vällingby i sju gånger sju dikter som samlar stämningar och bygger linjer som gör helheten större än de ingående delarna. Boken är rik på allusioner till konst och arkitektur och är genomblåst av citat, från bland andra Ladytron såväl som Walt Whitman. Jonas Brun är född 1979 och bosatt i Stockholm och debuterade 2004 med Den andra tiden. För sin senaste bok, romanen Det amfibiska hjärtat, fick han Mare Kandres litteraturpris 2009.