Jörgen Hellman

Om Det nya normala De senaste åren har idén om den misslyckade integrationen kommit att framstå som ett närmast självklart antagande bland politiska makthavare såväl som i den allmänna debatten. Men är det verkligen så det ser ut i det svenska samhället? Medan politiker och media varit upptagna med att diskutera integrationens omöjlighet har ett nytt Sverige vuxit fram i det tysta. I själva verket lever vi redan i en vardag där mångfald är det nya normala, och där migrationsbakgrund inte alltid spelar så stor roll. I Det nya normala möter läsaren en verklighet som inte passar in i bilden av en misslyckad integration. Med en antropologisk öppen blick har författarna genom gedigna fältarbeten fångat ett inifrånperspektiv på dagens Sverige, exemplifierat av den dagliga samvaron på tre arbetsplatser. Här lyfts ett samhällstillstånd bortom stereotypa kategoriseringar, där gemenskap och utanförskap, språk och globalisering hanteras med samspel, humor och som en naturlig del i vardagen – en vardag som vi gemensamt behöver se, förstå och värna. ”Migrationen till Sverige har redan skett, kommer fortsätta att ske och går inte att rulla tillbaka, oavsett hur stram flyktingpolitik som förs eller hur få medborgarskap som beviljas. Så vilket samhälle vill vi vara med att skapa? Vi lever idag i en postmigrantisk vardag som ständigt utspelar sig. I bokens kapitel har vi fokuserat på vardagen […] – denna verklighet anser vi borde vara utgångspunkten för bilden av Sverige och för formulerandet av politiska framtidsvisioner. Detta är Sverige av idag.” Ur kapitel 8

Varför bosätter sig människor på riskfyllda platser? Hur beter sig människor i en katastrof och vilken betydelse har religion, hushåll och försörjning för återhämtning? Lär vi oss av våra kriserfarenheter och vilken roll spelar motivation och kollektiva minnen för detta? Är kapacitetsutveckling, multisektoriell samverkan och övning en hållbar väg mot reducerad katastrofrisk? Dessa är några av de många frågor som denna bok besvarar. Katastrofriskreducering är ett växande område, såväl politiskt som inom forskning och utbildning. Det handlar om att förstå de samhällsprocesser som skapar risk för katastrofer och som påverkar villkoren för organisationer och individer att hantera dem. Denna kunskap kan bidra till att minska exponering och sårbarhet för människor, egendom och miljö och utveckla samhällens, organisa­tioners och enskildas förmåga att reducera risker och hantera katastrofers konsekvenser, vad som på senare tid kallas resiliens. Katastrofriskreducering innehåller både teoretiska kapitel och empiriska fallstudier baserade på aktuell forskning om katastrofrisk­reducering. Boken ger läsaren en god översikt av detta mång­vetenskapliga kunskapsområde, genom att beskriva och problematisera centrala begrepp och perspektiv. Det här är en bok som vänder sig till såväl studenter och forskare som praktiskt verksamma beslutsfattare inom krisberedskap, humanitära insatser och riskhantering på myndigheter, i kommunal verksamhet och i icke-statliga organisationer.

In sharp contrast to today's disorder was the apparent cohesion and stability of Indonesia during much of the New Order period (1965-1998). While Suharto's authoritarian rule was significant, the regime's cultural policies also played their part. Ethnic, religious and regional sentiments were to be channelled into art, and culture was used to help develop a national Indonesian identity. This theme is explored by this study, which focuses on the efforts of a group of young art students based at the Bandung Academy of Performing Arts to revitalize traditional Longser theatre. The interaction between the artists and regime and their often-differing ideas about identity, the role of art and cultural traditions offers valuable insights into the underlying dynamics of the country's current condition.