Jorgen Straarup

Norrbotten och Österbotten kan ses som syskon, de har vuxit upp tillsammans, har befolkats parallellt och delar väsentliga egenskaper. Fram till 1809 ingick de i samma stat och under samma kyrkoförvaltning. Hur sannolikt är det att regionerna efter två århundraden av separat styre och utveckling tillhör samma ”religiösa landskap”? Vad betyder tro och kyrka i en tid som sägs vara sekulariserad? Trosuppfattningar, attityder och kyrkans roll i livet speglas här genom intervjuer och enkäter gjorda i Hortlax och Nykarleby. Finns det en skillnad? Eller är de lika som bär? Fem religionsforskare ger svaret.

En av Svenska kyrkans församlingar i norra Sverige ber två religions- vetare i Umeå genomföra en undersökning om religiösa funderingar och seder. De två intervjuar och skickar frågeformulär efter konstens alla regler till invånare i Bottneå (så har församlingen kallats i boken). Den bild av Bottneå som framkommer jämförs sedan med en lik- nande bild av Luleå stift i vilket Bottneå ingår, och av Svenska kyrkan som helhet. Det är inte en bild som i alla avseenden är angenäm för Svenska kyrkan. Utan att stå på riktigt säker vetenskaplig grund på- står de två religionsvetarna att bilden av hela Sverige nog inte skiljer sig särskilt mycket från bilden av Bottneå. Ur kyrklig synvinkel är bilden av Bottneå möjligen mer positiv än av kyrkan som helhet. Inte nog med det! De två religionsvetarna påstår att det kyrkliga lågvattenmärket bör ses som ett resultat av kyrkliga försummelser. Svenska kyrkan har inte krävt kompensation av svenska staten för att den offentliga skolan avlägsnat sig från kristendomsundervisning, och kyrkan har inte byggt upp ett eget sätt att förmedla innehål- let i kristendomen till nya generationer. Försumligheten har lett till okunskap inte bara om kristna trosföreställningar utan även om kyrkan som sådan. Därav kommer ointresset av att delta i kyrkans verksamhet, det vill säga det som resultaten i Bottneå visar.