Karin Strand

Skillingtryck kallas de enkla vistryck som fram till 1900-talets första decennier vände sig till den breda publiken. Visorna kunde vara av alla möjliga slag: psalmer, kungahyllningar, lyriska och humoristiska visor liksom visor om aktualiteter som nyheter, olyckor och rafflande brott. Den brokiga repertoaren speglar vilka ämnen som antogs intressera köpekretsen vid olika tidpunkter, men också vilka frågor som upphovspersoner med olika agendor sökte nå ut med i säljande form. I denna bok studerar visforskaren Karin Strand tre olika visgenrer i skillingtryck som alla tematiserar sociala angelägenheter i sin samtid. Det handlar om tiggarverser av blinda, visor om brott och brottslingar samt berättelsesånger som propagerar mot dryckenskap. I undersökningen av visornas genrehistoria och kulturella funktion studeras visorna ytterst som sociala gränssnitt: hur texterna representerar de verkliga omständigheter, personer och problem de utger sig för att skildra. För detta syfte tar författaren oss också med på fallstudier av den vidare historien bakom de tryckta orden.

De är bara namn, ibland inte ens det, på skillingtryckens framsidor: kvinnor som dömts till döden för gruvliga brott i tider långt från vår egen. Trycktitlar i frakturstil kallar dem "synderska" och "barnamörderska" med datum och plats för avrättningen. Till skillnad från dagens true crime berättar visorna inte mycket om själva brottet, inte heller om gärningskvinnans omständigheter. I stället möter vi missdåderskan som kulturell stereotyp: en ångerfull synderska eller monstruös mor. Men bakom varje visa ruvar en verklig historia. I denna bok studerar visforskaren Karin Strand skillingtryck som rapporterar om kvinnliga brottslingar för 1700- och 1800-talets publik. Genom ingående fallstudier av barnamordsbrott i Stockholm undersöker hon förhållandet mellan visorna och de faktiska händelserna så långt de kan spåras i rättegångsprotokoll, arkiv och dagstidningar. Vad berättar visorna och vad är det de inte förtäljer? Vilken roll spelade de folkliga trycken i samtidens opinion? Studien belyser en framträdande genre i vårt tidigaste massmedium men är också en resa i kvinnohistoriens mörkare regioner. Karin Strand (f. 1970) är fil. dr i litteraturvetenskap och biträdande chef för Svenskt visarkiv (Musikverket). 2016 utkom hon med Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck (Gidlunds förlag).

Ur skillingtryck läste och sjöng tiotusentals människor i vårt land under mer än trehundra år. De små tryckalstren kunde köpas vid marknader, i cigarrbodar och av kringvandrande försäljare. Visorna kunde locka till både skratt och tårar, men trycken var också ett medium för att förmedla braskande nyheter till folket i form av visor. För dagens forskare har dessa folkliga vistryck mycket att berätta. Detta får sin belysning i föreliggande bok där artikelförfattarna, forskare inom musikhistoria, litteraturvetenskap, etnologi, historia och konstvetenskap, både använder och belyser skillingtryck som källor. Artiklarna bygger på föredrag vid seminariet »Skillingtryck som källmaterial» som anordnades den 17 september 2013 av Svenskt visarkiv och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur är en riksakademi med säte i Uppsala. Sin uppgift att främja forskning rörande svensk folklig kultur, begreppet taget i vid mening, skall Akademien enligt sina stadgar bland annat fullgöra genom att i sina skriftserier offentliggöra forskningsrön inom ämnesområden som den har till uppgift att vårda sig om. Huvudserien är Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, vars första nummer utkom 1933. Bland övriga serier kan nämnas Folklivsskildringar och bygdestudier, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter och Svenska sagor och sägner. Redaktör för skriftserierna är Akademiens sekreterare, docent Maj Reinhammar, [email protected].

Lyssnar du till mig i kväll, lilla mor? frågade Sven-Olof Sandberg i sin radioschlager 1927. Sången blev en succé och fick många efterföljare i hans repertoar av känsliga bitar. Därmed hade Sandberg också initierat den sentimentala schlagern i Sverige. Sånger som denna, som i nostalgiska ordalag besjunger modern, barndomshemmet och hembygden kan tillsammans med vildmarksromantiska och svärmiska sånger ses som en egen undergenre i förhållande till schlagermusikens uppsluppna, dansanta huvudfåra. I variationer under 1900-talet har de tilltalat en bred och hängiven publik, men också angripits av den bildade eliten som ett slags populärmusikens hötorgskonst. På spaning efter vari det (i många bemärkelser) känsliga egentligen består undersöker litteraturvetaren Karin Strand dessa texter och deras kulturella sammanhang närmare. Sångerna studeras utifrån tre sångares repertoarer, sångare som med olika framtoning verkat inom genren: Sven-Olof Sandberg, Bertil Boo och Gösta Snoddas Nordgren.