Karl Molin

Åren kring 1990 var en dramatisk tid. Muren föll och Sverige gick med i EU. Landet drogs in i en ekonomisk kris med ränta på 500 procent. Arbetslösheten steg från 2 till 12 procent och dramatiska nedskärningar i välfärdssystemet genomfördes. Samtidigt avreglerades välfärdsstaten. Nu beslutades om friskolereformer, avreglering av bankverksamhet, kommunikationer och teletrafik; TV-monopolet avskaffades och sjukvård och äldre­omsorg konkurrensutsattes. Var syftet att skapa ett systemskifte eller en nödvändig modernisering av den svenska modellen? För att hitta förändringarnas rötter och förstå deras genomslag måste tidsperspektiv vidgas. Antologin Det långa 1990-talet är skriven av forskare vid Samtidshistoriska institutet. Det är en bok som fördjupar analysen av ett viktigt skede i vår samtid.

Jag tror det är klokt att lära varje barn att innerst inne har varje människa samma värde inför sin Skapare. Så skrev Eleanor Roosevelt, ordförande för den grupp inom Förenta nationerna som författade den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Hon och hennes medförfattare menade att försvaret av dessa rättigheter var en uppgift för alla människor, inte bara för politiska ledare och statliga institutioner. Utan en kultur av medmänsklighet och solidaritet skulle alla legala bålverk som byggts till rättigheternas skydd vittra sönder. Många inser behovet av en sådan kultur, och internationella och nationella organisationer erbjuder information och utbildning om de mänskliga rättigheterna och om konsten att, trots alla våra olikheter, leva tillsammans. I tilltagande motvind pågår ett kulturbygge och till det vill den här boken vara ett bidrag. I boken diskuteras, med Förklaringens ingress (preambel) som utgångspunkt, rättigheternas filosofiska grundvalar, deras spridning och deras förverkligande. Tanken är att inspirera till reflexion och diskussion. Bokens titel vill på­­minna om att rättigheterna alltid måste gå i tandem med skyldigheterna. Den som har en rättighet har samtidigt en skyldighet att själv respektera andras rättigheter och verka för deras förverkligande.

Under det kalla kriget förde Sverige en politik som innebar alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Men inom ramen för denna formulering genomgick den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken stora förändringar. Under 1940- och 1950-talen kännetecknades den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken under utrikesminister Östen Undéns ledning av försiktighet och återhållsamhet, med betoning på maktbalans och folkrätt. Under 1960- och 1970-talen började Sverige i stället föra en politik som kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen, öppen kritik av såväl väst- som öststater, samt en uttalad solidaritet med länderna i tredje världen. Olof Palme fick genom sin hårda kritik av USA:s krig i Vietnam symbolisera mycket av denna nya svenska politik. Konfrontationen kulminerade i att USA frös de diplomatiska förbindelserna med Sverige under åren 1973-1974. I boken försöker författarna visa hur den nya svenska politiken kan tolkas som en strävan att hantera tre konfliktlinjer av betydelse för Sveriges utrikespolitik, nämligen konflikterna mellan nationell suveränitet och internationellt beroende, mellan ideologisk västvänlighet och säkerhetspolitisk alliansfrihet samt mellan demokratisk öppenhet och militär beredskap. En särskilt uppmärksammad fråga har varit i vilken utsträckning det var möjligt för Sverige att i fredstid förbereda militär hjälp från Väst i händelse av krig, utan att neutralitetspolitikens trovärdighet påverkas negativt. Denna bok avslutade och syntetiserade tio års forskarmöda inom ramen för forskningsprogrammet »Sverige under kalla kriget« (SUKK). Detta är en nyutgivning.

Polens förvandling från kommunistisk enpartistat till liberalt folkstyre var först och främst ett verk av landets demokratiska opposition och i synnerhet av den oberoende fackliga rörelsen Solidaritet. Men länderna i väst spelade också en roll genom sitt stöd till oppositionen. I det stödet tog Sverige en aktiv del. Den svenska fackföreningsrörelsen var tidigt närvarande i det polska dramat och lämnade under 1980-talet materiellt och moraliskt stöd, ofta i samarbete med polska aktivister i Sverige. Svensk diplomati odlade samtidigt livliga kontakter med den polska oppositionen och arbetade för att regimen skulle välja samförståndets och dialogens väg. Den ”svenska modellen” uppmärksammades både inom regimen och oppositionen och bidrog till att göra svenskarna till intressanta samtalspartners. Den svenska fackföreningsrörelsens och diplomatins insatser under 1980-talet har föga uppmärksammats i den historiska forskningen. Mycket skedde i det fördolda.

Epos 1b presenterar historien kronologisktI Epos 1b koncentreras framställningen till tiden från och med franska revolutionen med särskild tonvikt på 1900-talet och tiden fram till idag. Men det finns även ett kortare avsnitt om förhistorien och antiken. Historiemetodiska avsnittDen som gör Epos 1b till ett nytt och annorlunda läromedel, är de historiemetodiska avsnitten. Här finns grundläggande, förklarande beskrivningar av källkritik, historiesyn, historiebruk och epoker. Men framförallt: praktiska uppgifter som utgår från konkreta källor i texter och bilder. Eleverna får öva sig i att förstå innehållet eller innebörden i texten eller bilden, jämföra och dra slutsatser. Allt för att ge eleverna en första uppfattning om och förståelse för vad historiskt arbete kan innebära. Kvinnorna träder framKvinnorna har i Epos 1b fått en mer framträdande roll. Boken ger flera exempel på kvinnors insatser genom historien. Jämförande bilderIllustreringen är viktig. På många ställen står bilder från dåtid mot bilder från idag för att visa att mycket i historien går igen. Detta för att ge eleverna konkreta tillämpningar på historiska samband mellan igår och idag. Utmärkande drag för gymnasieserien EposBerättande text Rikt illustrerad Genusperspektiv Historiska jämförelser Epokbegrepp, historiemedvetande, historiebruk Historiska källor med övningar

Epos 1a1 presenterar historien kronologiskt Epos 1a1 ger en översikt av historien från äldsta tid till 2010-talet. Tyngdpunkten ligger på 1800- och 1900-talet med särskild vikt lagd på den senare historien efter andra världskriget fram till idag. Det är en berättande historia som förmedlar de stora sammanhangen. Texten är inte belastad med för många namn, händelser och årtal. Däremot finns fördjupande bildtexter som kryddar läsningen. Vissa sidor i boken är av annan karaktär. Här utreds epokbegreppen och historiebruk samt historiemedvetande. Historiska källor Det finns gott om historiska källor genom vilka eleverna kan öva tolkning och källkritisk förmåga med hjälp av uppgifter av olika svårighetsgrad. Utmärkande drag för gymnasieserien Epos - Berättande text - Rikt illustrerad - Genusperspektiv - Historiska jämförelser - Epokbegrepp, historiemedvetande, historiebruk - Historiska källor med övningar

”Jag är oförmögen att föra dagbok”, skrev Östen Undén i sin anteckningsbok i augusti 1918. Vid ett annat tillfälle skrev han att anteckningarna inte kunde kallas dagbok, eftersom de inte gav helheten. Han skrev ju bara ned ”en och annan sak som stöd för minnet”, möjligen kunde det bli till nytta vid ett framtida memoarskrivande. För eftervärlden väger dessa invändningar lätt. Östen Undén (1886-1974) var en av de centrala personligheterna i svensk politik under 1900-talet. I mer än 25 år fungerade han som minister och hans person kom, utan att vara okontroversiell, att omges med en enastående respekt. Mot den backgrunden är det givet att hans privata anteckningar är en central källa till 1900-talets politiska historia. Anteckningarna börjar redan 1918, då Undén var konsultativt statsråd. De upphör snart, men återupptas 1924, det år då han för första gången tillträdde som utrikesminister. De upphör igan på hösten 1926 och återupptas inte förrän nästan 20 år senare, den 27 juni 1945. Det var den dag då Undén meddelade Per Albin Hansson att han var beredd att åter bli Sveriges utrikesminister. Anteckningarna löper sedan med endast kortare uppehåll ända fram till 1966. Anteckningarna ger koncisa upplysningar om de flesta större frågor som hamnat på utrikesministerns bord. Här och var växer texten ut till bredare skildringar. Det gäller t.ex det s.k. Genève-protokollet hösten 1924, beslutet att lämna ut baltiska flyktingar till Sovjet hösten 1945 och Chrustjovs inställda resa sommaren 1959. Men Undén följde också noga det inrikespolitiska skeendet och gjorde t.ex. utförliga anteckningar om tre viktiga beslut i svensk parlamentarism: om vänstersamverkan i oktober 1919, om koalition mellan socialdemokraterna och bondeförbundet i september 1951 och om koalitionens upplösning i oktober 1957. På det privata planet är anteckningarna diskreta men långt ifrån opersonliga. De vittnar om författarens starka känslor för familjen och de nära vännerna och de återger hans tankar när åldern till sist gjorde sig påmind och hälsan sviktade.

”Jag är oförmögen att föra dagbok”, skrev Östen Undén i sin anteckningsbok i augusti 1918. Vid ett annat tillfälle skrev han att anteckningarna inte kunde kallas dagbok, eftersom de inte gav helheten. Han skrev ju bara ned ”en och annan sak som stöd för minnet”, möjligen kunde det bli till nytta vid ett framtida memoarskrivande. För eftervärlden väger dessa invändningar lätt. Östen Undén (1886-1974) var en av de centrala personligheterna i svensk politik under 1900-talet. I mer än 25 år fungerade han som minister och hans person kom, utan att vara okontroversiell, att omges med en enastående respekt. Mot den backgrunden är det givet att hans privata anteckningar är en central källa till 1900-talets politiska historia. Anteckningarna börjar redan 1918, då Undén var konsultativt statsråd. De upphör snart, men återupptas 1924, det år då han för första gången tillträdde som utrikesminister. De upphör igan på hösten 1926 och återupptas inte förrän nästan 20 år senare, den 27 juni 1945. Det var den dag då Undén meddelade Per Albin Hansson att han var beredd att åter bli Sveriges utrikesminister. Anteckningarna löper sedan med endast kortare uppehåll ända fram till 1966. Anteckningarna ger koncisa upplysningar om de flesta större frågor som hamnat på utrikesministerns bord. Här och var växer texten ut till bredare skildringar. Det gäller t.ex det s.k. Genève-protokollet hösten 1924, beslutet att lämna ut baltiska flyktingar till Sovjet hösten 1945 och Chrustjovs inställda resa sommaren 1959. Men Undén följde också noga det inrikespolitiska skeendet och gjorde t.ex. utförliga anteckningar om tre viktiga beslut i svensk parlamentarism: om vänstersamverkan i oktober 1919, om koalition mellan socialdemokraterna och bondeförbundet i september 1951 och om koalitionens upplösning i oktober 1957. På det privata planet är anteckningarna diskreta men långt ifrån opersonliga. De vittnar om författarens starka känslor för familjen och de nära vännerna och de återger hans tankar när åldern till sist gjorde sig påmind och hälsan sviktade.