Karl-Olov Arnstberg

Under lång tid har åsiktskorridoren i Sverige varit trång. Viktiga samhällsfrågor har inte kunnat diskuteras på ett fritt och öppet sätt i stora medier. Intressanta diskussioner har aldrig blivit av och kunniga personer har utestängts. Utöver ett stympat offentligt samtal har detta resulterat i ett samhälle där problemen på många områden hopar sig och bara tycks bli värre för varje år. I Ordet är fritt gör etnologen Karl-Olov Arnstberg ett ambi­tiöst försök att diskutera tio av våra svåraste samhällsfrågor som om någon åsiktskorridor inte fanns: Yttrandefriheten Mångkulturen Demokratin Demografin Religionen Nationalismen Sexualiteten Kriget Intelligensen Individualismen Sina resonemang bygger Karl-Olov Arnstberg på en omfattande läsning av aktuell internationell forskning och ett inträngande studium av den svenska offentliga debatten från det senaste årtiondet. Ordet är fritt är en såväl upplysande och utmanande som välskriven och under­hållande bok om några av de mest angelägna ­samhällsproblemen i Sverige idag. Karl-Olov Arnstberg är sam­hällsdebattör och tidigare professor i etnologi vid Stockholms universi­tet. Hans produktion sedan debuten 1972 är omfattande och flera av hans böcker har uppmärksammats stort i medierna.» Efter millennieskiftet har alltfler diskussioner om samhället kommit att ses genom ett politiskt filter. Om jag exempelvis vänder mig mot pride, inte därför att jag är puritan och pryd utan därför att jag vet att en upplösning av familjen är ett dråpslag mot samhället om inte ­annat därför att det inte föds tillräckligt många barn då klassas jag som högerkonservativ eller något ännu värre, trots att det inte handlar om politik utan om samhällsvetenskap och demografi. Om jag kriti­serar vänster­synpunkter så placeras jag politiskt till höger. Men så behöver det ju inte alls vara. Med mitt perspektiv kan det mycket väl vara så att vänstern har fel i sak. Nästa gång kritiserar jag kanske något som ­höger­konservativa för fram; det ger mig inte en vänsteragenda. När jag själv tar del av vetenskapliga och populärvetenskapliga texter som inte verkar hålla eller kan betvivlas, så blir jag aldrig provocerad eller på annat sätt känslomässigt engagerad. Det är bara texter och de riktar sig ju inte till mig personligen. Jag ser den typen av upprördhet och aggressivitet som ett försvar för åsikter som samtidigt som de är identi­tetsbärande förmodligen är felaktiga. Det är som politiker med svag argumentering. Då brukar de höja rösten och se arga ut.« Karl-Olov Arnstberg

Sverigesyndromet är en identitetsbaserad social psykos, en sjukdom som tar formen av kulturellt självskadebeteende och som framför allt drabbar Västvärldens välfärdsdemokratier. Verk¬lighets-kontakten bland de smittade är starkt nedsatt. Hur verkligheten bör se ut har företräde framför hur den ser ut. De smittade anser till exempel att vita män företräder ett kvinnoförtryckande samhälls-ideal och att alla människor är lika mycket värda. Det finns inga samhällen där människor är lika mycket värda och det kommer aldrig att finnas, annat än i berättelserna om samhället. Det är inte bara skönsång utan värre än så. Det är skönsång som leder oss alla mot under¬gången. När vi låter oss övertygas om att kvinnorna med sitt omsorgsperspektiv blir bättre samhällsledare än männen, så är inte heller det sant. Vi känner inte några matriarkat som kan tjäna som förebilder. De få som har funnits blev kortlivade. Lögnen är vacker därför att den inte begränsas av verklighetens bojor. Emellertid, verkligheten är starkt lagbunden och vinner alltid, det är endast en fråga om till vilket pris, och hur lång tid det tar. En fråga är varför denna självdestruktiva masspsykos bör uppkallas efter just Sverige. Svaret är att Sverige är det land som gått längst i tillämpningen och därför bör utgöra ett varnande exempel för resten av världen. Se, så här illa kan det gå!

PK-folket, Kvinnorna är del II av PK-folket. Del I handlar om männen. De båda böckerna innehåller tillsammans sextiotal porträtt av ledande svenska politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare. I allt väsentligt är porträtten sakliga. Det som dessa offentliga personer sagt och gjort (eller inte gjort) får tala för sig självt. Det en rätt motbjudande samling av offentliga personer som presenteras. Det omdömet baseras inte på deras politiska preferenser utan på deras moraliska brister, obekymrade förhållningssätt till sanningen, okunnighet och, inte minst, den nöjda sadism med vilken de smädar sina politiska motståndare. PK-folket är värdegrundstroende. De har frånsagt sig rätten att tänka själva och bilda egna uppfattningar i samhällsviktiga frågor. Deras politiska uttalanden är inlärda och därmed förutsägbara. Den som är duktig på att säga de rätta PK-flosklerna vid rätt tillfälle kan få en fin karriär med hög lön och makt över andra människor.

Alla vet vad godhet är. Goda människor vill andra människor väl och gör goda handlingar. Det är hemskt att det finns onda människor. Man kan bara hoppas att de goda är långt fler och att det är de som sitter vid makten. Vi vet också vad ett tyranni är, ett skräckvälde. I godhetstyranniet lever medborgarna i skräck för att göra fel. Den som ifrågasätter mångkulturen, eller inte bekänner sig till den rätta värdegrunden, riskerar att förlora både sitt jobb, sina vänner och sin heder. Det svenska godhetstyranniet styrs inte av någon tyrann utan av politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare, som är överens om att placera en gränslös godhet i förarsätet. Flyktingvän, det är fint i godhetstyranniet, medan sverigevän är ett begrepp som klassas som nazism, eller åtminstone som främlingsfientligt. De goda har tappat bort att deras uppdrag, om det nu ska definieras som godhet, är att vara goda mot det egna folket. I det svenska godhetstyranniet har de godas godhet onda konsekvenser för det egna folket och det egna samhället.

Jonas har svårt att foga sig efter tidens dogmer. Mitt i livet kostar ett politiskt uppvaknande honom både et långt äktenskap och en maktlojal vänkrets. Hans barn, Lisa och Vilmer, tar också avstånd. Motvilligt bryter han upp, flyttar till Bali och börjar skriva på berättelsen om sitt liv, både för att förstå hur det kunde gå så köpprätt åt skogen och för att skildra ett av massinvandring och mångkultur svårt sargat Sverige. När han tycker sig ha återfått fotfästet och planerar för ett lyckligare liv får coronapandemin tiden att vända blad.

Före 1984 – orwellskt tolkat skulle det kunna förstås som ”Innan den totalitära katastrofen drabbade oss”. Emellertid, det betyder bara att alla dikter är skrivna före det året. Det är för mig en lycklig tid. Många är riktade till den kvinna jag levt större delen av mitt liv med. När vi gick skilda vägar hamnade de hos mig och hösten 2018 läste jag om dem. Varför ge ut dem nu, 34 och ännu fler år efter att de skrivits? Svaret är enkelt: det är bra poesi. I god mening är det ett tidlöst ordsnickeri, något annat skäl finns inte. Jag törs säga det, därför att jag kan se dem befriade. Så många år av glömska mellan mig och dem.

Karl-Olov Arnstberg har gett ut tio romaner. De tre första på Bonniers, en på Liberförlag, fyra på Carlssons och två på Debattförlaget.

Detta är korvens kulturhistoria. Här avhandlas sådant som korven i skämt och visa, korv som barnmat, korv som finare mat och utrikisk korv. Författarna går tillbaka i historien och skriver om romarrikets sedvänjor, Napoleons preferenser liksom Tyskland som korvens rike. Här kan man läsa om slakt och korv, pölsepinnar, korven som klassfråga, hemgjord och modern korv. Här finns färsk, torkad, surad, rökt och saltad korv, recept på kuriös korv och alla upptänkliga blodkorvar. Ett kapitel ägnas åt den förkättrade korven, ett annat åt sprickande korv. Hela boken är en färd i korvens landskap. Rikt illustrerad med bilder i färg och svartvitt. Boken utges här i en tredje omarbetad och aktualiserad upplaga. En klassiker i ny klädnad. Karl-Olov Arnstberg är professor i etnologi, författare till en lång rad böcker om bl.a svenskhet. Bosatt i Stockholm. Anders Björklund är etnolog och chef för Etnografiska museet i Stockholm.

Karl-Olov Arnstberg är känd som etnolog med en rik produktion. Hans skönlitterära skrivande är mindre uppmärksammat. Han har gett ut tre romaner på Bonniers och fem på Carlssons. Om nu matematiken stämmer så är "Dödens Ö" hans nionde roman. Det är Debattförlagets andra bok. Inte fullt så imponerande men ge den en chans. Det är en välskriven och högst tänkvärd text.

När Thomas Jensen anländer till Melaka i Malaysia tror han att det handlar om ett kort yrkesmässigt besök; han har vunnit en arkitekttävling. Thomas träffar människor som berör och genom långa samtal med dem börjar han skönja livsvärlden som försvunnit ur såväl hans eget liv som den västerländska moderna tillvaron. Han är inte beredd att genast åka hem till sitt medelålders inrutade familjeliv utan dröjer sig kvar och dras in i ett skeende där han förlorar kontrollen. Likt en tonårig backpacker är han ”on the road”, en resa som leder till Sumatra. Piratkopia är min åttonde roman. Den publicerades första gången 1994 under pseudonymen Peter Matti. Jag var väldigt förväntansfull och trodde den skulle bli en bestseller och översättas till andra språk. Jo mors! Boken recenserades bara av Bibliotekstjänst, där det antogs att en kvinna skrivit den. Försäljningen blev försumbar men i vänkretsen fick jag en del applåder. För några år sedan läste jag om boken och såg att den var ojämn men hade kvaliteter. Jag gjorde en omarbetning. Det är denna andra version som jag nu fått möjlighet att ge ut på Dejavu. Mina vänner har alldeles rätt, det är en bra bok. Läs den! Karl-Olov Arnstberg

I en recension i Svenska Dagbladet från 2007 konstateras att Karl-Olov Arnstberg fortsätter att utgöra ett eget universum i det svenska tankelivet. Nu är den alltid lika skarpögde och ifrågasättande etnologen tillbaka med en ny och angelägen bok om vårt samtida Sverige. Utan att låta sig styras av vad som anses vara passande närmar han sig ämnen som få andra vågar beröra. Till dessa hör problematisk mångkulturalism, segregerat boende och rättänkande i form av medial ingenjörskonst. Ungdomsvåld, utanförskap och utlandssvenskar är andra ämnen som behandlas i boken. Mera svenskt består av sju fristående essäer. Karl-Olov Arnstberg är professor och författare. Han har skrivit flera uppmärksammade böcker, däribland Typiskt svenskt och Svenska tabun. Härtill är han aktiv i samhällsdebatten och anlitas bland annat som kommentator i frågor gällande romer, politisk korrekthet och svensk integrationspolitik.

Inger Bergström och Karl-Olov Arnstberg belyser i denna bokett antal intressanta stadsbyggnadsprojekt och diskuterar denaktuella europeiska stadsutvecklingen ur ett socialt och kulturelltperspektiv. Hur planerar Europas stadsbyggare och politiker för ett riktoch attraktivt stadsliv? Och för en god ekologisk och socialmiljö? Vilka ekonomiska samarbetsformer utvecklas för destora omvandlingar som större städer genomgår, i en tid avökad migration och åldrande befolkning? Hur ter sig stadsbyggandetspraktiska filosofi? Vilka livsstilar och värden odlasi stadslandskapet? Hur dras gränserna mellan det privata ochdet offentliga? Vilka aktiviteter och fritidsintressen utvecklasbäst i urbana miljöer? Hur hänger det offentliga rummet ochstadslivet samman?