Katarina Palsson

Hur lär vi oss att leva med varandra? Hur formas en gemenskap, ett samhälle, där den enskilde får plats utan att ta någon annans utrymme? Måste vi ha regler för att leva tillsammans? Vad gör reglerna med oss och vår längtan efter frihet, vårt sökande efter mening och våra försök att leva tillsammans? Vad ger dem auktoritet och acceptans? Klosterlivets historia är ett sökande efter och försök att svara på dessa frågor. Som experimentverkstäder har de mejslat fram traditioner och synsätt långt utanför de egna murarna. I den egyptiska öknen, i den enskildes sökande efter frihet, i en betoning av egen träning och i längtan efter ett odelat liv, har klosterlivet sitt ursprung. Men till skillnad från sin östliga motsvarighet fick den västliga klostertraditionen mycket snart en något annorlunda karaktär med tydliga klosterregler, ett gemensamt liv format genom en gemensam bildningsgång och en tydligt textorienterad auktoritet. I denna tradition har vår västerländska syn på bildning och auktoritet, vår lagstiftning och vår syn på den enskildes plats i gemenskapen sin grogrund. I denna bok redovisar en grupp forskare vid Lunds universitet resultaten av sina försök att svara på frågan hur och varför det blev så. Boken vill därmed ge ett bidrag till frågorna om hur det västerländska samhället och dess bildningskultur formades när det västromerska riket bröt samman.

Jerome of Stridon has gone down in the history of Christianity as a fierce defender of what he considered to be orthodox teaching, and, in particular, as a convinced opponent of Origenism. However, this champion of orthodoxy often found himself suspected of relying on heretical writers, and a main purpose of his heresiological efforts was to defend himself against such accusations. The present study argues that this was the case with his production of anti-Origenist polemics in the context of the Origenist controversy. It aims at contributing to a nuanced description of Jerome's way of relating to Origen's thought, which implied acceptance as well as resistance. It is suggested that as a result of Jerome's anti-Origenist rhetoric, important aspects of his reception of the Alexandrian writer have been overlooked by modern scholarship. Taking account of the rhetorical strategies that Jerome used both in his presentation of Origen and in his orthodox self-presentation, the great complexity of his reception of Origen is revealed.