Katarina Saltzman

Platser som befinner sig i något slags övergång, mellan stad och land, mellan land och vatten, under byggnation eller på väg in i glömskan: alla ger de utrymme för det oplanerade och oväntade. Prunkande koloniområden, loppmarknader och sommartomma båtuppläggningsplatser är exempel på tillfälligt överblivna eller övergivna landskap som tas i anspråk på nya sätt. Övningskörning, ridning, modellflygning, street-race -- överallt där de vita fläckarna eller svarta hålen på kartan dyker upp, finner människor användning för dem. Det kan resultera i nya värden, och därmed få betydelse för planeringen av områdets framtid. Studier av sådana gränszoner och förändringsområden inbjuder till funderingar kring vad det innebär för människor att i olika avseenden befinna sig i periferin, utkanten, mellanrummet.

En röst för frigörelse ger glimtar ur Emmas Saltzmans händelserika liv och speglar samtidigt kvinnornas roll i arbetet för finländsk identitet och självständighet, inte minst under de dramatiska decennierna i början av 1900-talet. Omskakande politiska och sociala förändringar i det ryska kejsardömet och det finländska samhället finns hela tiden i bakgrunden. Vi får följa Emma Saltzman (1853-1934), född Ruin, från barndomens ryska byar och skolgången i Tula via ett liv som herrgårdsfröken i Tavastland till en tillvaro som läkarhustru i Helsingfors. Uppväxten med en livegen barnsköterska kom att prägla Emmas vuxna liv och tände gnistan till att kämpa för frigörelse och jämställdhet. Hon engagerade sig i kampen för flickors och kvinnors rätt till utbildning, lika rösträtt för alla och ett Finland fritt från ryskt förtryck. Tillsammans med likasinnade som Tekla Hultin, Dagmar Neovius, Lucina Hagman och Annie Furuhjelm, kämpade Emma Saltzman för ett demokratiskt Finland. Arenorna för deras aktivism var det hemliga sällskapet Kvinnokagalen, Martharörelsen, Samfundet Folkhälsan och Svenska Kvinnoförbundet. Emma Saltzman hade plikter som maka och mor men hon behövde aldrig arbeta för sin eller sina barns försörjning, vilket öppnade upp för möjligheten att ägna sig åt ideellt arbete. Emma Saltzman var en läsande och skrivande person hela sitt liv. Hon drogs till att ”då och då utbyta nålen mot pennan” och teckna ned sina minnen. I En röst för frigörelse berättar Inga Elgqvist-Saltzman och Katarina Saltzman medryckande och insiktsfullt Emma Saltzmans livshistoria utifrån de anteckningar hon och hennes dotter gjorde om sina liv.

Hon engagerade sig för kvinnors utbildning och rösträtt, liksom ett Finland fritt från ryskt förtryck. Emma Saltzmans (1853–1934) aktivism ger inblick i organisationer som Kvinnokagalen och Martharörelsen. Ges ut i samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.

Känn doften av en gammaldags ros, smaken av en kålrot som odlats i generationer eller vandra i trädgårdsmästarens fotspår i en historisk trädgård! Rötter i rörelse handlar om hur växter, trädgårdar och trädgårdshantverk i vår tid görs till kulturarv och tar plats på marknader av olika slag. Här pågår ett ständigt prövande av vad som i olika avseenden betraktas som vitalt nog, appellerar till aktuella trender, har tillräckligt intresseväckande namn eller på annat sätt är gångbart. Utifrån en rad exempel på kulturarvsträdgårdar och kulturarvsväxter diskuterar författarna relationen mellan marknad och kulturarv, och i vad mån marknaden rentav kan vara del av en bevarandestrategi. Katarina Saltzman är docent i etnologi och universitetslektor i kulturvård vid Göteborgs universitet. Carina Sjöholm är docent i etnologi och universitetslektor vid Institutionen för tjänstevetenskap vid Lunds universitet. Tina Westerlund är trädgårdsmästare och filosofie doktor i kulturvård

Den kunskap och kännedom om kulturlandskapets historia som kulturarvssektorns medarbetare besitter, kan betraktas som ett nyckelverktyg för reflektioner kring vilken historia och vilket platsrelaterat kulturarv som tillåts framträda. I denna publikation presenteras en undersökning av hur den svenska kulturarvssektorns medarbetare förhåller sig till de historiska platser som kan relateras till sverigefinnar, tornedalingar, samer och judar, det vill säga till fyra av de fem svenska nationella minoritetsgrupperna. Den nationella minoritetsgruppen romer var i fokus för en tidigare studie. Vi har också samtalat med representanter för respektive minoritetsgrupp. Bilden är mångfacetterad. På en generell nivå framträder dels en tydlig skillnad mellan hur de olika minoritetsgruppernas historiska platser har uppmärksammats, dels att kulturarvssektorns kunskap och engagemang har olika intensitet och karaktär i olika delar av landet. Idag saknas översikter över hur de nationella minoritetsgruppernas spår i landskapet egentligen ser ut, och hur de kan benämnas, förstås och hanteras, liksom hur de skulle kunna bidra till en uppdaterad förståelse av kulturlandskapet. Och frågan kvarstår: Hur kan de nationella minoriteterna på allvar, och på sina egna villkor, ges plats i bilden av det svenska landskapet och kulturarvet?

”Hur svårt kan det vara att skilja på mitt och ditt?” Frågan som färgas av ilska och frustration, dyker titt som tätt upp i tidningsreportage, sociala medier och vardagliga samtal. I den här boken ges svar på varför gränslinjen mellan mitt och ditt upplevs som nödvändig att formulera, manifestera och bevaka och vad som kan hända när den överträds. I många sociala och kulturella sammanhang framstår det som positivt att dela, låna, samäga och utbyta tjänster eller ägodelar. I andra situationer gör en flytande gräns mellan mitt och ditt människor upprörda, arga och kränkta. När är det kulturellt accepterat att bortse från vad som är mitt och ditt, och när är det omöjligt? Ibland är det viktigt att betona åtskillnad och ibland är det istället viktigt att framhålla det gemensamma. Hur dessa processer påverkar sociala relationer och maktförhållanden, identiteter, ideal och normer diskuteras utifrån aktuell etnologisk forskning. Gemenskapande och gränser i hemmet, villaträdgården och måltiden, liksom ägandets mikropraktiker i samband med lånade prylar, cykelstölder och arvsskiften, och slutligen de gränsutmanande handlingar som skilsmässa, medicinering, våldtäkt och organdonation kan innebära, utgör bokens empiriska exempel på ägandets kulturella betydelse.

Det är lätt att bli nyfiken om man promenerar längs gatan i ett villaområde med rader av trädgårdar där olika projekt, stilar, material och växter avlöser varandra. Här lever människor med skilda erfarenheter, drömmar och ideal. De skapar sina egna miniatyrvärldar men delar samtidigt ljud, dofter, synintryck och gränser. Ett eget utomhus men på många sätt ett gemensamt utomhus. I den här boken utforskas ideal, livssituationer och aktiviteter i villaområdenas trädgårdar. Blicken vänds mot det alldagliga och hemtama i en närgången granskning av hur enskilda människor bokstavligen formar sin egen kulturmiljö. Vad händer egentligen i trädgårdarna mellan husen i alldeles vanliga villakvarter? Vad görs, vem gör vad och vad blir kanske ogjort? Ja, vad betyder egentligen villaträdgården för dem som bebor, skapar, sköter och använder den? Boken ger inblickar i en vardagsvärld där variationerna är större och dimensionerna betydligt fler än vad man vid första anblicken kan tro. I marknadsföring och media presenteras ofta en idealbild av trädgården som en plats för njutning och avkoppling. I praktiken blir den inte sällan en plats där ogräsen frodas och arbetsuppgifterna hopar sig. Trädgårdsdrömmar av skilda slag föder olika slags projekt och olika sätt att lära och pröva sig fram i samspel med det som lever och växer. Etnologerna Carina Sjöholm och Katarina Saltzman och landskapsarkitekten Allan Gunnarsson har i ett forskningsprojekt undersökt vad människor gör med och i sina trädgårdar. Deras berättelse om ett eget utomhus leder inte bara in genom trädgårdsgrinden utan också ut i den samtid och det samhälle som villaträdgården är en del av.

Fataburen 2011. Ett område sådant det uppfattas av människor så kan landskapet beskrivas. Landskapet är både natur och kultur och människans uppfattning är avgörande. I Nordiska museets och Skansens verksamhet är föreställningar om landskap och bygd, land och stad klassiska och grundläggande. Landskapet talar om historiska, biologiska, ekonomiska och sociala samband, om konflikter och möjligheter, om makt och fördelning. Tiden i form av minnen och avtryck har stor betydelse, men framför allt är landskapet utsikt och blickfång. I Fataburen 2011 får vi möta några av dem som före oss har fångat landskapet med blicken och med kameran, skapat landskapet som bild och begrepp, ibland också i rent fysisk bemärkelse. Ett tiotal författare från museer, universitet och högskolor närmar sig landskapet på olika sätt och ger oss glimtar av ett kunskaps- och forskningsområde som är både etablerat och aktuellt.

Kanon och kulturarv har diskuterats intensivt i Danmark och Sverige under de senaste åren. I Danmark har regeringens beslut att definiera en dansk kanon väckt stor debatt. I Sverige har diskussionen varit hovsammare samtidigt som ordet kulturarv har ett starkt grepp om museer, kulturmiljövård och arkiv. I Danmark har diskussionen kretsat kring vad som är danskt, vem som ska definiera danskheten och vilka konsekvenser det ska tillåtas få. I Sverige har debattinläggen handlat om kulturarvens användbarhet. Förutom i lokal, regional och nationell identitetspolitik har kulturarv kommit till användning inom en rad andra områden som hälso- och sjukvård, regional- och lokalutveckling, turism och mångkultur. Gemensamt för de danska och svenska erfarenheterna är att varken kulturarv eller kanon kan frigöras från politiska aspekter, ett faktum som i olika grad är uppenbart i bokens artiklar. Att utse företeelser till kulturarv eller att föra upp dem på en kanonlista är att vilja något med dem. Men vad? Och vilka platser, föremål och berättelser utses? På vilka grunder? Och av vem? I Kanon och kulturarv skriver 17 forskare om olika sätt att aktivt förhålla sig till och använda det förflutna och vilka konsekvenser det får i olika sammanhang. Landskap, industrianläggningar, europeiska konventioner, musik, minnesparker, propositioner, läroplaner, fotbollsplaner och arkeologiska fyndplatser är några av de arenor som undersöks.

Landskapet är en beröringsyta i mötet mellan natur och samhälle. Många forskare har uppmärksammat hur landsbygdens landskap har formats i en lång historisk process. I boken Inget landskap är en ö tar etnologen Katarina Saltzman sin utgångspunkt i dagens landskap och undersöker hur dessa formas och förändras i vår tid. Vad står landsbygdens natur för i vårt urbaniserade samhälle? Vilka konflikter kan uppstå när ett och samma landskap uppfattas och används på många olika sätt? Hur kan man gå tillväga för att bevara det föränderliga landskapet? Boken bygger på exempel från Öland. Utnämningen av Södra Ölands odlingslandskap till en plats på Unesco:s världsarvslista är en av flera utgångspunkter för en diskussion kring hur bondens landskap hamnat i fokus för natur- och kulturmiljövård. Inget landskap är en ö är ett aktuellt inlägg i den pågående tvärvetenskapliga diskussionen om hur relationen mellan natur och samhälle ska förstås. Boken är Katarina Saltzmans doktorsavhandling i etnologi.