Kjell-Olof Feldt

Kanslihushögern är ett mytomspunnet begrepp i svensk socialdemokrati. Den löst sammansatta gruppen, centrerad kring 1980-talets finansdepartement, utövar inflytande även i dagens debatt. Än lyfts den som ett föredöme för dagens socialdemokrati, än ses den som ansvarig för att ha sålt ut partiets ideologiska själ. Men vilka var de egentligen? Hur tänkte de? Och vad lämnade de efter sig? I denna bok diskuterar flera av dem som själva var med öppenhjärtigt den tidens politik, varför det blev som det blev och vad vi kan lära oss av gruppen idag. Bland de medverkande finns både företrädare för gruppen och några av dess kritiker. Bilden som utkristalliserar sig är att konflikten runt gruppen aldrig handlade om ”höger” mot ”vänster”. I stället handlade det om olika syn på hur politiken bör förhålla sig till att samhället förändras – en fråga som är lika aktuell i dag.

Fram till april 2019 var förre finansministern Kjell-Olof Feldt en ganska frisk 87-åring som trodde att han skulle kunna fortsätta att åldras i en tämligen normal takt. Som 70-åring hade han överlevt en prostatacancer och kunnat återgå till att sköta uppdrag i styrelser och delta i den politiska debatten. Och han kunde fortsätta naturvandringarna med sin hustru och hundarna.2019 fick han en stroke som förändrade nästan allt. Efter de första månadernas förvirring och förtvivlan beslöt Kjell-Olof Feldt att sätta sin skadade hjärna i arbete genom att börja skriva på denna bok. Därigenom lärde han sig att man måste acceptera att de vunna färdigheterna kan försvinna i nästa blodstopp. Men också att de kan återerövras. Leva med skadad hjärna är en sjukdagbok om att återhämta sig efter en sjukdom och att hitta tillbaka till en fungerande vardag. Men det är också en bok om åldrande och mänskliga relationer. Kjell-Olof Feldt föddes 1931 i Holmsund men lämnade Västerbotten, som många andra arbetarbarn, för akademiska studier och politisk karriär i Uppsala och Stockholm. Han tog examen som licentiat i nationalekonomi och avancerade i politiken som finansminister 1982–1990. Därefter blev han, som han själv kallar det, mångsysslare med en blandning av offentliga och privata uppdrag. Det viktigaste han åstadkom under dessa sista aktiva år anser han vara tillkomsten och uppbyggnaden av insamlingsstiftelsen Hjärnfonden.

Efter många års hårt drickande beslutar sig Kjell-Olof Feldt vid 83 års ålder att återta kontrollen över det liv alkoholen håller på att ta över helt. Det är inte bara honom det drabbar. Hans omgivning måste uthärda hans labila och ibland svårhanterliga sinnestillstånd. Hans mål är inte att bli en nykter alkoholist utan att kunna umgås med vin och sprit måttligt och förnuftigt. I detta har han starkt stöd av sin hustru Birgitta von Otter samt en förstående läkare vid Landstingets mottagning ”Alkohol och hälsa”. Om vägen ut från det beroendestyrda till det förnuftsbestämda drickandet har Kjell-Olof och Birgitta skrivit ett slags loggbok där de ur var sitt perspektiv berättar om vad som hänt och vad de känt.

I början på 1950-talet stiger författaren av tåget i Uppsala för att börja studera. I boken skildrar Kjell-Olof Feldt hur han kom in i politiken via den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus. Så småningom blev han statssekreterare under Gunnar Sträng, som styrde den ekonomiska politiken i en patriarkalisk anda. Kjell-Olof Feldt skildrar ingående sitt samarbete med Sträng och senare med Olof Palme, som utnämnde Feldt till handelsminister. Boken slutar med det socialdemokratiska valnederlaget 1976.

Vid 70 års ålder fick Kjell-Olof Feldt diagnosen prostatacancer. Ett svårt och ångestladdat besked, både för honom och hans fru Birgitta von Otter. Makarna visste i stort sett ingenting om sjukdomen när den slog till och beslöt sig i ett tidigt skede att skaffa sig kunskaper och så småningom göra något som kändes meningsfullt under den svåra behandlingstiden. Men de hade svårt att hitta böcker i ämnet, och började så småningom själva skriva om vad som hände i deras liv. Detta är en berättelse från två perspektiv - den drabbades och anhöriges - berättat i varsin dagbok. Läsaren får inblick i den gemensamma livskris som två makar, gifta med varandra sedan 33 år, genomlever. Den ena bär på en livshotande sjukdom i sin kropp, och den andra står vid sidan om och följer på nära håll den tärande ovisshet och plåga som mannen hon älskar har att tampas med. Öppet och personligt skildras de ibland svåruthärdliga biverkningarna som impotens, inkontinens och värmesvallningar. När Kjell-Olof Feldt på våren 2003 satte punkt för dagboksskrivandet har han just fått det slutgiltiga behandlingsresultatet, ett slags "kvitto" på om behandlingen lyckats eller inte. Den medicinska faktadelen i boken har granskats av Lars Häggarth, urolog vid Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Kjell-Olof Feldt skänker sin del av författararvodet till prostatacancerns patientförningar.

”Det enda jag egentligen minns är ljudet av pallen som skakar på de ojämna kakelplattorna framför spisen i vårt kök. Men jag vet att det är jag som sitter på pallen och min skräck som får den att skaka. Jag är fyra år och min mor har låst in oss i köket. Utanför dörren står min far med ett hagelgevär i handen.” Så börjar Kjell-Olof Feldt sina nedtecknade minnen från barn- och ungdomsåren i Västerbotten. Hans memoarbok sträcker sig från barndomen fram till det han lämnar hemmet för studier vid 20 års ålder. Barndomen var kärv och präglad av saknaden av en far. Föräldrarna skildes när Kjell-Olof var fyra år gammal. Modern Irma, levde för sin son och tack vare hennes styrka och självuppoffringar kunde han göra en klassresa som har få motsvarigheter. Det blev ingen storväst är en berättelse om en ovanlig pojkes uppväxt med starka miljö- och personteckningar från ett svunnet Sverige.