Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Geschwind utvecklade en unik teknik för att skapa verklighetsanimationer . Det vill säga att med hjälp av ljud och ljus skapa animationer av verkliga ting i det fysiska rummet. Resultatet är till exempel en kvast som syns dansa eller popcorn som ser ut att poppa. Liksom i den klassiska konstnärliga tekniken trompe l oeil upplevs verken som sanna, samtidigt som betraktaren är medveten om illusionen. Peter Geschwind (1966 2021) var bosatt och verksam i Stockholm och tongivande inom konstfältet. I sitt konstnärskap utforskade Geschwind en mängd material och tekniker. Ofta återanvände han vardagliga föremål som omdefinierades och laddades med nya betydelser. Hans mestadels lågteknologiska verk med D. I. Y.-känsla leker med populärkulturella referenser, där både humor och melankoli är påtaglig. Geschwind hade en bakgrund inom musiken ljud, rytm och puls finns ständigt närvarande som ytterligare en dimension i hans konstnärskap. Publicerad i samarbete med Bonniers Konsthall i samband med utställningen After Image. Boken finns i en svensk och en engelsk upplaga.

Geschwind developed a unique technology for creating reality animations . Using sound and light to create animations of real things in the physical space. The result is for example dancing brooms or popcorn appearing to pop. Just like in the classic artistic trompe l oeuil technique, the works are experienced as true, while you simultaneously understand that you re being tricked. Peter Geschwind (1966 2021) lived and worked in Stockholm where he had great influence on the field of art. In his artistry, Geschwind explored a variety of materials and techniques. He often reused everyday objects that he redefined and charged with new meanings. The usually low-tech, works have a D. I. Y. feel, playing with popular cultural references, in which humour as well as melancholy are present. Geschwind had a background in music sound, rhythm, and pulse are constantly present as an additional dimension in his artistry. Published in collaboration with Bonniers Konsthall in conjunction with the exhibition After Image . English and Swedish editions available.

Hanna Ljungh utforskar relationen mellan det organiska och det oorganiska, mellan människan och berget. Hon ägnar sig särskilt åt den materia vi benämner som sten, mark, jord, land. Här ingår tankar om antropocen, resursfördelning och vad vi människor ytterst består av. I boken Anatomy of a Descent presenteras Hanna Ljunghs arbete genom ett urval av hennes verk från åren 2011–2018. Texterna som följer verken är författade av filosofen och konstkritikern Lars-Erik Hjertström Lappalainen, musikkritikern och estetikforskaren Johan Redin samt poeten Jonas Gren. Därtill finns ett utdrag ur Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans (2018), med ett samtal mellan curatorn Lisa Rosendahl och Hanna Ljungh infogat som marginalnotiser i texten. Bokens olikfärgade papper, liksom inslag av kalciumark, ger kopplingar till de material och rum som Ljungh arbetar med. Genom typografiska kompositioner och inverteringar visualiserar textmassorna olika lager och nivåer, i höjdled såväl som i sidled. Ett urval av objekten i serien Curiosity Cabinets: You, me, rock, mountain: commodities of the quantified universe (2017–2018) samt performance- och ljudinstallationen Seismic Event (2017) förmedlas genom grafisk representation utförd av Sandra Praun & Oscar Guermouche. Specialutgåvan är kompletterad med detaljer från I Am Mountain – Measurements (2015). Verket består av ett mullrande ljud baserat på Hanna Ljunghs inläsningar av höjdmätningar av Kebnekaises sydtopp sedan 1880. En av konstnären egenkonstruerad seismograf reagerar på ljudet och registrerar det på en rullande pappersremsa. Delar från utskriften utgör specialutgåvans omslag. I Am Mountain – Measurements visades för första gången 2016 på Anna Bohman Gallery (tidigare AnnaElle Gallery) i Stockholm. Utskriften till omslaget gjordes på utställningen ARKTIS på Biologiska museet i Stockholm, 16 september 2018. Varje omslag är unikt samt stämplat och signerat.

Louise Enhörning's latest body of work is a meditation on love of different kinds. The title "Agape" references the Greek term for a form of non-romantic love, affection, charity. The series of photographs with their luminous colours and unearthly atmosphere deal simultaneously with depth and surface, the real and the superficial. In a seemingly random sequence of photographs, a rhythm emerges, weaving a complex web of discovery. The book features an evocative essay by Swedish art critic, philosopher, and writer Lars-Erik Hjertström Lappalainen which takes the reader on a short journey through Louise Enhörning's distinctive world of love.

Lotta Antonsson's work recalls her fascination with the late 1960s and 70s, in a style where documentary and fiction blur in a merging of social and sexual revolutions. From a process that utilizes techniques of collage and montage there emerges a personal way of looking at the ephemeral nature of things, whether printed matter such as magazines and books, or natural objects such as shells, minerals and driftwood. Antonsson's analogue cuts and repetitions seize upon the allegorical potential of image fragments, liberating fashion and erotic photography to become explorations of the gendered aspect of their histories. Antonsson belongs to the generation of Swedish artists who emerged in the early 1990s, whose work was inspired by postmodernist art and theory (including a questioning of the male gaze as well as the construction of the woman as an object) and often use humour, irony and self-distance as part of their method.