Lars Lorentzon

Barn och unga som lever i utsatta livssituationer på grund av föräldrarnas problematik – exempelvis psykisk/somatisk ohälsa, beroendeproblematik eller funktionsnedsättning – har rätt till stöd och information. Genom att arbeta med dessa barn ges inte bara möjligheter till en bättre barn- och ungdomstid. Det är också en tydligt förebyggande insats mot att utveckla egen problematik. Stödgruppsmetodiken innebär att barn och unga i liknande livssituationer träffar varandra under ledning av utbildade professionella stödgruppsledare. Med hjälp av lekar och övningar och genom att träffa jämnåriga och dela erfarenheter, tankar och känslor ges möjligheter att utveckla konstruktiva bemästringsstrategier och bryta en känsla av ensamhet och av att vara annorlunda. Boken redogör för hur verksamhetsformen vuxit fram och för teoretiska perspektiv och forskningsstöd inom området. Den beskriver också konkret och praktiskt hur arbetet i en stödgrupp kan se ut, med exempel från flera verksamheter med olika målgrupper. Boken vänder sig till professionella och studenter inom olika omsorgsyrken.

Det är i grupplivet – i familjen, arbets- och vänskapsgruppen – som kulturen med dess myter och föreställningar ständigt skapas och återskapas. Det är också i gruppen som människor finner sin identitet. Gruppen blir på så sätt födelseorten för allt själsliv. Det är om det komplicerade samspelet i gruppen som denna bok handlar. ”När vi känner oss tillfreds med oss själva och våra grupper lägger vi knappast märke till att gruppen existerar. Vår grupps­liga omgivning finns där som något självklart, en horisont av människor som skapar ett panorama för oss själva. Men när vi själva lider, eller då någonting händer inom gruppen, när den kommer i obalans och förlorar sin förmåga att möta våra behov, då lägger vi märke till att gruppen omkring oss är något i sig själv och vi själva är en del av den. Kanske man kan säga att det är först när vi förlorar vår gamla invanda grupp som vi lägger märke till den.” Ur kapitlet Gruppen som arbetsplats

Jag har kallat min bok Vredens pedagogik därför att vrede, hat och fruktan är så ständigt närvarande, och dominerande upplevelser i utsatta människors verklighet. Hur vårdar man dem som är vreda är den grundfråga jag söker finna svar på. [...] Många som lider känner sig inte olyckliga och svaga, snarare arga och starka men hindrade att använda sina krafter. Den ”goda” vården uppfattas i deras ögon ofta inte som en hjälpande hand, utan som ett hinder. Kanske utgör denna grupp majoriteten av samhällets nödställda. —Från författarens förord