Lars Otto Berg

Efter stora nordiska krigets slut hade Ryssland fått besittningar vid östersjökusten och med hotet från öster behövde Sveriges sjöförsvar förstärkas. Det skedde med fästningsbyggen, nya fartygstyper och en flotta vars befälskår var specialiserad för strid i skärgård. Många av officerarna i den nya flottan kom från högreståndsmiljöer och medelklassfamiljer, men en stor del också från hem med små ekonomiska möjligheter. Anställningen gav tillfälle att komma upp sig i samhället och åtskilliga som börjat som skeppsgossar nådde långt i befordran. Här presenteras officerarna med familjeförhållanden, karriärer och kommenderingar och de åtaganden de hade utanför sin tjänst. Tack vare det detaljerade materialet belyses de möjligheter som fanns till social mobilitet i det svenska samhälle som från 1700-talets mitt var i stark ekonomisk expansion, inte minst inom handel och sjöfart. Boken kan bidra med underlag för vidare marina studier och för forskning med personhistorisk inriktning. Inte minst kan den vara en användbar resurs för släktforskare.

Under slaget vid Poltava år 1709 blev såväl överstemarskalken greve Carl Piper (1647 – 1716) som fältmarskalken greve Carl Gustaf Rehnschiöld (1651 – 1722) tillfångatagna av ryssarna. Bägge två tillhörde Karl XII:s närmaste krets, och de byggde under fångenskapen i Moskva upp en särskild förvaltning för att sköta de frågor som var förbundna med de svenska krigsfångarna i Ryssland. Deras verksamhet i Moskva har avsatt handlingar av olika slag. En del av dem är redan tidigare utgivna av Kungl. Samfundet: 1906 publicerades Carl Pipers dagbok för åren 1709 – 1714, och 1911 trycktes de från Piper och Rehnschiöld utgångna breven. För att komplettera dessa utgåvor utges nu de brev som Piper och Rehnschiöld mottog under sin tid i Moskva och som ingår i en mindre känd volym i Ängsöarkivet. Piper hade av Karl XII fått i uppdrag att söka komma överens med tsar Peter om principerna för en fångutväxling och att verka för fred mellan rikena. I breven möter uppgifter om hur detta arbete fortskred. Misstänksamheten var stor och verkliga eller påstådda övergrepp mot fångarna i det ena landet möttes omgående med repressalier mot fångarna i det andra. Brevväxlingen var osäker och tog lång tid på gund av alla hinder som restes. Breven från Sverige skulle vara avfattade på tyska för att underlätta ryssarnas kontroll. De här utgivna breven ger en inblick i de problem som ”fångförvaltningen” städes inför då det gällde fångutväxlingen, men även då det gällde fångarnas dagliga uppehälle: pengar t. ex., saknades och måste lånas upp på olika sätt. I vissa fall ges även belysande bilder ur krigsfångarnas tillvaro i såväl Ryssland som Sverige.