Lars Westerlund

Förbudstiden i Finland 1919-32 var ett särskilt och egenartat tidsskede. Den omfattande illegala införseln av sprit har belysts i ett hundratal böcker och i tusentals tidnings- och tidskriftsartiklar. Medan populärförfattare och journalister karnevaliserat spritsmugglingen förmedlas här en inträngande bild av dess många menliga och destruktiva följder. l motsats till den allmänna föreställningen ökade spritkonsumtionen inte under förbudstiden utan torde rentav något ha minskat då den ansenliga olovliga spritinförsel som föregick förbudstiden beaktas. Spritsmugglarna har här profilerats på basen av en omfattande genomgång av de 30 tullkamrarnas beslagsdokument. De statistiska uppgifterna visar att yrkesgrupper som fiskare, sjöfolk, forslare och restaurangpersonal var överrepresenterade bland de prejade. Däremot var arbetarnas andel mindre ån arbetarbefolkningens demografiska andel. Den illegala spritinförseln betraktas hår som i huvudsak en småfolkets bisyssla och som dess komplementära näringsfång. Spritsmugglarnas dominerande företagsform var det lilla båtlaget. Verksamheten gick med nöd och näppe runt. Den enda möjligheten att göra stora vinster var att införa stora volymer, något som inte kunde lyckas i längden, också de flesta spritgrossister stötte på bittra motgångar och fick ofta tragiska livsöden. - Spritsmugglingen har inte medfört välsignelse för någon, sammanfattade en skärgårdsveteran sina välgrundade intryck av förbudstiden. Professor Lars Westerlund är docent i rätts- och förvaltningshistoria. Han har lett statliga utredningar i Statsrådets kansli och Riksarkivet och publicerat böcker om förvaltning, historia, konst & antik och biografiska porträtt.

Talvisodan katkerien kokemusten vuoksi Suomessa ryhdyttiin keväällä 1941 värväämään vapaaehtoisia Saksan Waffen-SS-joukkoihin. Tämä teos tarjoaa uutta tietoa siitä, mitä värvätyt suomalaissotilaat Saksan armeijassa tekivät ja mikä oli heidän suhteensa natsi-Saksan armeijan suorittamiin väkivaltaisuuksiin. Suomalaiset sijoitettiin SS-Divisioona Wikingiin, johon värväytyi 1408 nuorta suomalaismiestä. Heistä kaksi kolmasosaa kaatui, haavoittui tai katosi sotaretken aikana. He taistelivat puna-armeijaa vastaan Ukrainassa ja Kaukasuksella vuosina 1941-1943. Samalla alueella toimivat myös pahamaineiset Einsatzgruppe C:n tuhoamisyksiköt, joiden tavoitteena oli juutalaisten lopullinen hävittäminen ja elintilan raivaaminen germaaniselle rodulle. Waffen-SS:n ja Saksan Wehrmachtin joukot velvoitettiin tukemaan tuhoamisyksiköitä. Juutalaisia, siviilejä ja sotavankeja surmattiin järjestelmällisesti ja raa'asti. Mitä suomalaiset vapaaehtoiset tiesivät itärintaman tuhoamisyksiköistä ja olivatko he osallisina siviileihin kohdistuneissa julmuuksissa? Valtioneuvoston kanslian Kansallisarkistolta tilaamaa selvitystä varten on käyty läpi ennen tutkimattomia suomalaisia ja ulkomaisia arkistoaineistoja. Selvitys antaa kuvan siitä, mitä suomalaiset tiesivät raakuuksista Ukrainassa ja Kaukasuksella, millainen oli heidän reaktionsa niihin ja mikä oli heidän osuutensa niiden toteuttamisessa.

In the spring of 1941, Finland began to recruit volunteers to serve in the German Waffen-SS. After the perils of the Winter War of 1939-40, the Finnish government and the military high command wanted support against the continuing existential threat posed by the Soviet Union, even in the wake of the signing of the Moscow Peace Treaty. Only Germany had the means to provide such support in a situation where the Soviet Union had already occupied the three Baltic States (in June 1940) after seizing Eastern Poland the previous autumn. Germany, meanwhile, had annexed and occupied Denmark and Norway, and had earlier taken the other half of Poland. Without a solution like this, Finland would have found herself alone and acutely vulnerable in the European war being waged. The Finnish volunteers were placed in the Waffen SS-Division "Wiking", which fought the Red Army in Ukraine and the Caucasus between 1941 and 1943. A total of 1,408 Finnish volunteers served in the various Wiking units. Of these, 256 were killed in action, 686 were wounded, and 14 were listed as missing. In the spring of 1943, the Finnish Volunteer Battalion was disbanded, and the officers and men returned to Finland. In the latter stages of Finland's Continuation War with the Soviet Union and in the short Lapland War of 1944-45, a further 113 of those who served in SS-Division Wiking were listed among the fallen. National Socialist Germany had set both military and political-ideological objectives for its drive into the Soviet Union in June 1941. The liquidation of Jews was systematic, and a great part of the Russian POWs who were captured were summarily shot. The civilian population in the communities along the route of advance faced brutality and death on an unspeakable scale: entire villages could be ruthlessly razed to the ground as an act of revenge. The responsibility for the industrial-scale slaughter rested in great part with the Einsatzgruppe C paramilitary death squads, which operated alongside SS-Division Wiking. The troops under the command of the Waffen-SS nevertheless had a duty to support the work of the Einsatzgruppen. This report, carried out by the National Archives of Finland at the behest of the Prime Minister's Office, has gone through an extensive body of Finnish and international archive material. The actions of the Finnish volunteers have been followed where possible on a daily basis. Detailed examination of archive documents has permitted an image of what the Finns knew about the violent acts in Ukraine and the Caucasus, how they responded to them, and ultimately what was the Finns' role in the atrocities.

Våren 1941 värvade Waffen-SS med bakgrundsstöd av det finländska högkvarteret och regeringen 1 200 frivilliga för insats i Tyskland. De frivilliga slöt tvååriga tjänstgöringskontrakt och kom fram till våren 1943 att både drillas i de tyska utbildningscentralerna och sättas in vid fronterna i Ukraina och Kaukashus. För de finländska SS-frivilliga kom tjänsten som tyska legoknektar att bli en upprivande och motstridig erfarenhet. Samtidigt som de fostrades i högmod och arrogans blev de ordentligt hunsade av det rikstyska befälet. Detta korstryck försökte de frivilliga hantera genom ett excessivt och destruktivt fritidssuperi som förde hundratals av dem i fyllebutkan. De frivilliga började kalla sin krigstjänst Circus Collani efter sin bataljonschef, SS-Untersturmbannführer Hans Collani. De såg således den häxkittel av händelser som de drogs in i som ett absurt spektakel. Denna självbild hade också åtskilligt fog för sig eftersom oredorna avlöste varandra och förhållandena blev småkaotiska då de rikstyska och finländska instanserna drev sina partikulära intressen och taktikerade mot varandra. För många frivilliga blev tiden i SS en besvikelse. Åtskilliga hade låtit sig värvas i hopp om att främja sin militära kompetensutveckling, men trots en mycket god resurstilldelning visade sig det taktiska kunnandet i SS vara mediokert. Nedmejandet av ett stort antal judar och sovjetiska krigsfångar fick även många finländska SS-frivilliga att reagera med avsky. En del också av finländarna drogs samtidigt med i det urskiljningslösa dödandet av försvarslösa människor. En mycket stor del avde finländska SS-frivilliga var högerradikaler där föredträdare för det starkt finsknationella IKL och nationalsocialistiska grupper dominerade. De frivilliga räknade bland sina led dock även enstaka representanter för Samlingspartiet, Agrarförbundet, Framstegspartiet, Svenska Folkpartiet och det socialdemokratiska partiet. De fem sistnämnda partierna som samlade 90 procent av mandaten i riksdagen åtnjöt talande nog ett understöd på endast knappt sju procent bland de de frivilliga. Cirkus Collani baseras på ett omfattande dokumentmaterial och på de SS-frivilligas egna dagböcker, persondokument och hågkomster. Här tydliggörs en i många stycken okänd krigshistoria.

Otto v. Zwehl war einer der 15 Deutschen, die in Distanz zum Hitler-Stalin-Pakt im sowjetisch-finnischen Winterkrieg 1939/40 freiwillig auf der Seite Finnlands kämpften. 1918 war er mit den deutschen Interventionstruppen ins Land gekommen, hatte dort eine Familie gegründet und seit 1924 für die Deutsch-finnische Handelskammer gearbeitet. Deutschland aber bestrafte den „Verräter“ nicht, sondern setzte ihn im Fortsetzungskrieg (1941-1944) als Verbindungsoffizier ein. Er konnte nach dem Krieg nach Schweden gelangen und wurde 1953 deutscher Handelsattache in Finnland. Otto v. Zwehls Persönlichkeit vereinigt viele Facetten -ein Mann der Zivilgesellschaft, aber Offizier in zwei Weltkriegen; zeitlebens deutscher Patriot, aber auch ein konsequenter Freund Finnlands. Von Hitler-Deutschland als „Vierteljude“ diskriminiert, vertrat er doch dessen Interessen, versuchte aber, radikalen Positionen die Spitze zu nehmen.

Suomen sotilasviranomaisten leireillä kuoli 1939-44 yhteensä lähes 24 000 sotavankia ja siviilihenkilöä. Teos valaisee leiriläisten kuolinsyitä ja Suomen vastuuta leiriläisten huollon laiminlyönneistä talvi-, jatko- ja Lapin sodan aikana sekä Itä-Karjalan keskitys- ja siirtoleireillä ja Miehikkälän siviilileirissä. Erityisen tuhoisa vuosi oli 1942, jolloin kuoli yli 19 000 leiriläistä. Sotavankien ja siviilileiriläisten henkilökortteihin perustuvan tutkimuksen mukaan valtaosa heistä menehtyi tauteihin, pieni osa vartiomiehistön ja päällystön luoteihin. Yleisen käsityksen mukaan sotavanki- ja siviilileirien joukkokuolleisuus talvella 1941-42 johtui nälästä, kun yleinen elintarvikepula ei mahdollistanut riittäviä muona-annoksia leiriläisille ja hoidokeille. Lars Westerlundin tutkimus osoittaa, että syy oli myös ruokajakelussa: huoltoporras, päällystö, vartiomiehistö ja suomalaisten suosimat luottovangit anastivat osan leiriläisille tarkoitetusta muonasta. Teos perustuu Kansallisarkiston laajaan tutkimushankkeeseen Suomi, sotavangit ja ihmisluovutukset 1939-55.