Lena Wiklund

Hur långt är ett äppelskal, i reviderad upplaga 2017, ger exempel på meningsfullt lärande utifrån barns erfarenheter med koppling till förskoleklassens läroplan. Författarna visar hur det förtydligade uppdraget bekräftar det undersökande arbetssättet och hur det kan få olika uttrycksformer i praktiken. Författarna belyser hur det tematiska arbetssättet ger möjlighet att arbeta ämnesöverskridande och skapande samt om hur barns delaktighet och lärares egna lärprocesser gynnar utveckling och lärande. Här ges exempel på olika former av samarbete med grundskolans lärare. Två delar av arbetet beskrivs mer ingående. Den ena delen är språk och språkutveckling. En tidig erövring av språket får allt större betydelse i samhällets snabba förändringar. I denna process är det viktigt att skapa mening och innehåll för att underlätta för barnen att utveckla effektiva verktyg för kommunikation, både för lek och för skolarbete. I ett nyskrivet avsnitt får vi ta del av ett arbete med fokus på språk för olika genrer, t.ex. sagor, berättelser och kunskapsrelaterad text. Den andra delen är matematik som med läroplanen fått ökad betydelse i det tidiga lärandet. Författarna vill synliggöra den matematik som finns i barns vardag. Matematiken är därför alltid närvarande som en del i varje större projekt, men också i lek och rutiner. Här beskrivs i nya exempel hur barn använder matematik för att undersöka och reflektera över fenomen i omvärlden. I det reflekterande och skapande arbetet utvecklar de ett matematiskt språk för att beskriva denna omvärld. Boken vänder sig till dem som utbildar sig till förskollärare eller lärare för de yngre åldrarna i skolan samt till dem som redan arbetar i förskoleklass. Om författarnaAnnika Persson och Lena Wiklund har fått mycket uppmärksamhet för sitt arbete i förskoleklass. De fick Ulla-Britta Bruunstipendiet år 2005. De föreläser om hur lärare kan synliggöra och lyfta matematiken i förskoleklassens vardag.

Det nordiska samarbetet har tjänat de nordiska invånarna väl under efterkrigstiden och kan karakteriseras av fyra spårbyten. Efter det första spårbytet på 1950-talet bildades, efter ett kollapsat försök till en skandinavisk försvarsgemenskap, Nordiska rådet och individens fria rörlighet inom Norden stod i fokus. Det andra spårbytet ägde rum 20 år senare, då man övergick till ett sektorbaserat programsamarbete genom ett fyrtiotal nordiska institutioner och tre centrala politiska sekretariat. Efter ytterligare ungefär 20 år sker ett tredje spårbyte i det finländska och det svenska EU-inträdets fotspår. Då misslyckas försöket att geografiskt bygga upp ett s.k. trepelarsystem inom Nordiska rådet. Det fjärde spårbytet, huvudämnet i denna antologi, började 2007 2009 då ett nordiskt försvarspolitiskt samarbete formades. NORDEFCO bildas, Thorvald Stoltenbergs rapport 2009, en nordisk solidaritetsförklaring antas av utrikesministrarna 2011 och civil säkerhet blir viktigare. Därmed är cirkeln sluten. Samarbetet är tillbaka där man började: säkerheten. För ögonblicket lever vi mellan en europeisk säkerhetsgemenskap och Rysslands geopolitiska återkomst. Att sätta säkerheten främst känns angeläget i Norden. Förord av Björn von Sydow Medverkande författare: Birgitta Agazzi, Alyson Bailes, Mats Bergquist, Bengt Dennis, Jan-Erik Enestam, Lars-Åke Engblom, Gunnel Gustafsson, Henrik Hagemann, Arne Hardis, Guy Lindström, Snjólaug Ólafsdóttir, Carolina Sandö, Hans H. Skei, Fredrik Sterzel, Bengt Sundelius, Jacob Westberg, Claes Wiklund, Lena Wiklund, Henrik Wilén och Henrik Wivel.

Det är inte lätt att förstå sig på människor som begår svåra brott. Många av dem är helt vilsna och övergivna i tillvaron och en del har alltid varit utanför den mänskliga gemenskapen. Detta skapar människor som är farliga både för sig själva och för andra. När brott har begåtts, och oavsett om brottslingen av svenskt rättsväsende överlämnas till rättspsykiatrisk vård eller döms till fängelse, behöver han eller hon hjälp med att förändras så att nya brott förhindras så långt som det är möjligt. Uppdraget att vårda dessa människor, som ofta har svår psykisk störning, kommer alltid att involvera vårdare som dygnet om ska möta och arbeta tillsammans med dem. Vad har då vårdvetenskap för relevans inom detta arbete och vad är det för skillnad på vårdvetenskap och omvårdnad? För att reda ut detta har denna bok tillkommit. Vår förhoppning är att utifrån ett vårdande/vårdvetenskapligt perspektiv, där praxis, beprövad erfarenhet och vårdvetenskaplig forskning binds ihop, kunna bidra till att dessa patienters vårdare ska kunna få stöd och hjälp med den svåra utmaning som vårdandet av rättspsykiatriska/psykiatriska patienter är. Boken inbjuder till reflektion över det (rätts)psykiatriska vårdandet och vänder sig till yrkesverksamma inom (rätts)psykiatrin samt till studenter inom grund- och specialistutbildning. Även andra yrkeskategorier kan ha stort utbyte av boken.