Lilian Ryd

Yngve Ryds syster Lilian Ryd har nu färdigställt Yngves planerade verk om samisk stjärnkunskap. Yngves informanter var gamla erfarna renskötare, både lulesamer uppvuxna i Jokkmokksfjällen och nordsamer som kommit dit som unga på 1940-talet. De kunde stjärnhimlen, och hittade där klocka, vägvisare och urgamla myter. En unik bok, som släpps i samband med Jokkmokks marknad

Tusen år i Lappmarken är en spännande och lättläst introduktion till Lapplands fascinerande historia. Lappmarken har varit det oblodiga slagfältet, där konflikter om naturresurser och riksgränser hanterats med hjälp av juridik och skatter, handel och kyrkbyggen. Författaren Lilian Ryd och den legendariske juristen Tomas Cramér ger i sin bok en både begriplig och fängslande skildring av hur Nordskandinaviens komplicerade förflutna påverkar det samiska och det svenska samhället än idag.

Författaren Lilian Ryd har skrivit uppmärksammade och prisbelönta böcker om nordsvensk och samisk kulturhistoria. När hon nu tagit sig an Johan Holmboms unika material borgar det för ännu en lättläst och fängslande skildring om livet i Lappland. Johan Holmbom från Njunjes var känd som fotograf och konstnär. Att han också kunde skriva visste bara en arkivchef i Uppsala. Denne Åke Campbell anlitade Johan Holmbom för att i ord och bild dokumentera dagligt liv i Tarradalen. Johan hade god hjälp av sin far Erik Holmbom, som var en vetenskapligt sinnad amatörbiolog med internationella forskarkontakter. Mest bestående blev dock Erik Holmboms insats som kunskapskälla om 1800-talets nybyggarliv och relationerna med traktens lulesamiska renskötare och jägare. Korta utdrag har tidigare publicerats i olika sammanhang. Nu har deras berättelser fått en egen bok. Lilian Ryd är född 1949 i Vuollerim vid Luleälven, numera bosatt i Halland, och verksam som författare och föreläsare. Bland hennes böcker märks Urfödan – om självhushållets mat hos folk i Lappland, ett pionjärverk om samisk och nordsvensk kost. Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna ger unika inblickar i samiskt kvinnoliv. Med juristen Tomas Cramér har hon skrivit Tusen år i Lappmarken, ett grundverk om samisk historia.

Fram till vår tid har det funnits människor som levt i ett kunskapsrikt självhushåll med urgamla rötter från jägar- och samlarfolk vid randen av inlandsisen. I Lilian Ryds prisbelönta bok Kvinnor i väglöst land berättar dessa sista företrädare för tundrans och taigans naturahushåll om sin tillvaro i Lappland före elström och vattenledningar. Vi får inblickar i både hur man praktiskt kan klara sig när krisen kommer, och i hur forna tiders kvinnor och män tänkte om kärlek, solidaritet och arbete. Kvinnor i väglöst land är Lilian Ryds första volym i ett mer än trettioårigt utforskande av nordsvensk kulturhistoria. Prisbelönade är även Vi åt aldrig lunch, samt Urfödan – Om självhushållets mat hos folk i Lappland. Med Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna ger hon ett unikt bidrag till samisk kvinnohistoria. I Tusen år i Lappmarken skildrar hon tillsammans med juristen Tomas Cramér regionens komplexa historia. Hennes djupt personliga Vi bodde i Arkadien – En familj i Lappland utgör sjätte boken i serien. Sagt om Kvinnor i väglöst land: ”Underbar, fantastisk … uppmärksamhet på varje detalj i vad de gjorde med sina händer … poesi i sak.” Sara Lidman ”En oavlåtligt fascinerande bok som man bara inte kan lägga ifrån sig.” Tidningen Land ”Fantastisk läsning om en annan värld.” Tidningen Vi ”Ett imponerande verk, en källa till mycken kunskap och stor glädje.” Norra Västerbotten

Lilian Ryd är känd och uppskattad för sina prisbelönta böcker om norra Sveriges kulturhistoria och samiska historia. Hennes nya bok, Vi bodde i Arkadien en familj i Lappland, är en efterfrågad fortsättning på essäsamlingen Vi åt aldrig lunch, där hon beskriver sin klassresa och kulturskillnadernas Sverige. I den nya boken tar hon sig an sina mest personliga minnen och skildrar en lappländsk barndom som alltför ofta avfärdas som exotisk, just för att den är sällan berättad. Boken är samtidigt ett stycke nutidshistoria, där Lilian Ryd med sedvanlig skärpa illustrerar 1900-talet genom sin familjs erfarenheter.

Urfödan, Om självhushållets mat hos folk i Lappland, blir femte volymen i Lilian Ryds utforskande av nordsvensk kulturhistoria. Här knyter hon samman Lapplands olika folk och hur de levt av och med naturen efter urgamla mönster. Boken bygger på närmare 30 års intervjuer med äldre samer och svenskar om självhushållets vardag och om hur de tänkt kring mat och ätande. Vi får fascinerande glimtar av en tillvaro med rötter i livet på tundran för tiotusentals år sedan. Boken utkom första gången 2015. Den nu föreliggande upplagan är i mjukband men med samma format som tidigare. I den prisbelönta Kvinnor i väglöst land har Lilian Ryd tidigare skrivit om nybyggarkvinnor. Villkoren för deras ättlingar undersöktes i Vi åt aldrig lunch. Med juristen Tomas Cramér har hon i Tusen år i Lappmarken kartlagt samernas ställning från vikingatid till nutid. Hennes bok Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna gav unika insikter i samiskt kvinnoliv. Om Urfödan: "Jag är så fascinerad av att Lilian Ryd och de människor hon låter komma till tals satt ord på vad jag innerst inne alltid vetat, att jag läst högt för mina kollegor på tidningen. Deras reaktion har varit likadan som min. Lilian Ryds sakprosa saknar motstycke, med ett undantag. Hennes bortgångne bror Yngve Ryd skrev också böcker med utgångspunkt från att det som är sant är intressant och hon refererar ofta till honom. /.../ Alla dessa (hennes) böcker borde vara obligatorisk läsning i landets skolor." Karina Sundkvist i Piteå-tidningen

I Lilian Ryds bok Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna berättar Europas sista nomader om sina liv. De bodde i kåtor och flyttade med renrajd från skog till fjäll. Familjen var nära sin renhjord året runt. Det var en spännande tillvaro som krävde djupa kunskaper om djur och natur. Under 1900-talet förändrades allt. Kvinnor och män som arbetat i den gamla tidens renskötsel delar här med sig av nu försvunna yrkeskunskaper och tänkesätt. Vi får även veta hur kvinnorna klarade barnavård, mat, tvätt och hygien i kåtorna, och ta del av deras tankar kring kärlek och äktenskap, arbete, frihet och självbestämmande. Boken är baserad på Lilian Ryds intervjuer med äldre samer och svenskar i Lappland, och ger helt ny kunskap om nomadlivet i norr. Ny upplaga i storpocket. Lilian Ryd har tidigare dokumenterat nordsvenskt kvinnoliv i den prisbelönta Kvinnor i väglöst land, och sin egen generation i Vi åt aldrig lunch. I sin senaste bok Tusen år i Lappmarken har hon tillsammans med juristen Tomas Cramér lagt en ny grundsten för förståelsen av Lapplands och samernas historia.

Författaren Lilian Ryd och den legendariske juristen Tomas Cramér ger i sin bok en både begriplig och fängslande skildring av hur Nordskandinaviens komplicerade förflutna påverkar det samiska och det svenska samhället än idag. "En ström av utländska besökare har också under snart två tusen år publicerat sina intryck av Lappmarkens folk på latin, grekiska, engelska, franska och andra språk. Från 800-talet och framåt finns även nordiska källor om samernas handel och försörjningsmetoder. Men ännu på 2 000-talet skrivs det, till och med i historiska tidskrifter, exempelvis följande: Fram till 1870-talet var norra Sverige ett öde och i stort sett okänt område, befolkat av samer och några få jägare. Nej då, det är inte feltryck för hövding Ottars 870-tal, utan det var just 1870-tal som avsågs i en artikel i den populärvetenskapliga tidskriften Världens historia så sent som i mars år 2010. Sanningen är att Lappmarken inte ens för 1 200 år sedan var något isolerat skatteparadis. Lappmarkens historia är mycket mera internationell än man vanligen tänker sig. Detta stora område och dess invånare har under tusentals år deltagit i internationell handel och varit föremål för kungars och kejsares landanspråk, administration, skatteuppbörd och lagstiftning." Tillägg till kapitel 11. Här visar vi att 1608 års landslag är giltig och relevant för de samiska rättigheter som ska behandlas i Girjasmålet i Högsta Domstolen hösten 2019. 1608 års landslag befäster samisk äganderätt idag Johan III utgav 1584 ett starkt kungabrev om samernas rätt till land och vatten ända till Ishavet. Karl IX bekräftade detta i flera kungabrev om skattemannarätt, och framför allt i sin landslag 1608. Där fastslog kung Karl att domare hade rätt att döma efter kungliga brev, alltså bland annat Gustav Vasas brev år 1526, 1543 och 1551. De föreskrev att svensk lag gällde för samerna, samt att samerna hade äganderätt till land och vatten. Dessa samiska rättigheter bevakades av lagmannen för Lappland, som fram till 1654 var den inflytelserike Axel Oxenstierna. Landslagen av 1608, med dess förmånliga villkor för samerna, befästes sedan på nytt av kung Fredrik I år 1736. Kung Fredrik stadfäste då 1734 års landslag, vilket innebar att 1608 års landslag fortsatte att gälla. Den samevänliga inställningen i landslagen formulerades på nytt 1993, då en ny lag bekräftade urminnes hävd för samerna. I Gällivare tingsrätts dom i Girjasmålet 2016 bekräftades vad också de stora utredningarna i Altevatnmålet i Norge och Skattefjällsmålet hade kommit fram till, nämligen att den samiska befolkningens rätt till land och vatten erkändes som privaträtt-civilrätt, urfolksrätt i grundlag. Domen i Girjasmålet överklagades som väntat av svenska staten. Hovrätten för Övre Norrland valde i sin dom 2018 en delvis annan linje än tingsrätten. Både samebyn och svenska staten har överklagat Hovrättens dom till Högsta domstolen. Målet kommer att behandlas i HD hösten 2019. Redan år 1977 erkände Sveriges riksdag, i bifall till en proposition om samlade insatser för samerna, deras särskilda ställning som ursprunglig befolkning i Sverige. Det kan definieras som autokton minoritet, det vill säga en etnisk grupp som bott och försörjt sig i ett land sedan urminnes tid.

Ju förr desto bättre: Kulturarvet som resurs för en hållbar framtid är en inspirationsbok om hur man kan kartlägga sina lokala traditioner rörande nyttjandet av landskapets resurser och synen på naturen. Vårt samhälle har genomgått stora förändringar under det senaste seklet och vi står kanske inför en ännu mer omvälvande utveckling under de närmaste decennierna. Vårt västerländska samhälle har anpassat sig till en slit och släng-mentalitet och ett beroende av billig fossil energi. Vi tänker inte på att även förnyelsebara naturresurser är ändliga om de förbrukas i för hög takt. Vi står även inför oljetoppen (dvs mer olja förbrukas än som utvinns), vilket helt ändrar förutsättningarna för våra produktionssystem. Kanske finns framtidens lösningar i vårt gamla levnadssätt och kulturarv? Hur gjorde m an innan oljan gjorde sitt intåg? Det fanns tekniskt avancerade lösningar för produktion och kraftöverföring, men när oljan kom bytte utvecklingen riktning. Hur kan vi öka människors känsla för den lokala platsen och förståelsen för de naturgivna förutsättningarna? Det är något vi behöver göra! Ju förr desto bättre! Ju förr desto bättre innehåller intressant läsning för alla som intresserar sig för sina rötter, sin hembygd och samhällets utveckling. Boken lämpar sig även som studiematerial till exempelvis studiecirklar.

Mellan koja och slott går vägar som Lilian Ryd utforskar i sin roliga bok om kulturmönster i norr och söder och bland hög och låg. Vardagsfenomen som städning, promenader och lunchätning blir underhållande belysta. Men också religion, pengar, sjukdom och jämlikhet skärskådas. Författaren lägger ett pussel där egna erfarenheter av geografiska och sociala resor knyts ihop med historiska fakta. Hon hittar nya och fascinerande infallsvinklar på både små missförstånd och stora kulturskillnader i vårt land. Lilian Ryd utkom 1995 med den uppmärksammade och prisbelönta Kvinnor i väglöst land, en skildring av nordsvenskt kvinnoliv från 1800-talet fram till 1950. I sin nya bok anknyter hon tidsmässigt till den genom att undersöka 1950-talets roll som vattendelare mellan gammal och ny världsbild, och visar på vad som försvann och vad som ännu finns kvar och påverkar oss.