Lotta Lotass

I "Annorlunda hos ekorrarna" har tretton svenska författare skrivit var sin text om Werner Aspenström (1918–1997) – en av den svenska 1900-talspoesins mest betydande och mest lästa diktare. Texterna är skrivna på beställning, tolv läsningar av dikt och prosa i Werner Aspenströms författarskap, till hans hundraårsjubileum. Den trettonde och sista skiljer ut sig. Hans Isakssons essä om Bengt Emil Johnsons poetiska samspråk med Werner Aspenström fanns som manuskript i hans efterlämnade papper och har här funnit sitt rätta sammanhang. De tolv bidragen är för det mesta skrivna av författare som varit tysta om Werner Aspenström, de tillhör inte hans gängse skara av uttolkare och kommentatorer. Ändå är det påtagligt hur personliga de skilda texterna är, på skilda sätt – de har gärna karaktär av brev. Men det handlar inte om någon sentimental intimitet. Tvärtom verkar det i Werner Aspenströms författarskap, eller i hans poetik, finnas något som uppfodrar till reflektion över egna skrivsätt, något som söker svar i den skrivandes poetik. I "Annorlunda hos ekorrarna", redigerad av Staffan Söderblom, medverkar Jonas Gren, Madeleine Gustafsson, Gunnar D. Hansson, Elise Ingvarsson, Hans Isaksson, Arne Johnsson, Ida Linde, Lotta Lotass, Eva Runefelt, Elisabeth Rynell, Lennart Sjögren, Jesper Svenbro och Peter Törnqvist.

”Allt trä murknar. Allt glas spricker. All metall skärvas. All sten förvittrar. Allt förflyktigas. Allt förtonar, allt skingras, allt svinner i det slukande, skylande, svinner i det avgrundsdjupa där allt döljs, förklingar. Allt blir ett, bringas i evighetens glömska.”

Carl Wilhelm Böttiger (1807-1878), poet, lingvist och litteraturhistoriker, återvände ständigt till Dante och ägnade årtionden åt studiet av dennes liv och verk, då särskilt Den gudomliga komedin. Böttigers föreläsningar i ämnet var omvittnat entusiasmerande och djupsinniga. För en mer allmänt intresserad läsekrets skrev han även det här två återutgivna studierna, de första mer omfattande verken om Dante på svenska. De äger ännu i hög grad sin giltighet som introduktioner till ett av världslitteraturens allra främsta verk.

För många år sedan ägnade jag svett och möda åt att skriva en magisteruppsats i arkeologi. Ämnet var en historisk jämförelse av tolkningarna av de spektakulära motiven på hällkistan i Kiviksgraven. Dessa 3000-åriga ristningar, föreställande processioner, båtar, vagnar, vapen, djur och geometriska figurer, påträffades vid mitten av 1700-talet av ett par drängar som ur det väldiga röset hämtade sten till ett bygge. Sedan dess har motiven på hällarna varit föremål för mer eller mindre fantasifulla vetenskapliga tolkningar. Romare, greker, kelter, fenicier och vikingar har påståtts ligga bakom. På senare år har forskare presenterat teorier om ett bakomliggande schamanistiskt tankegods. Denna tolkningsiver fascinerade och ledde mig vidare mot poesin. Hur förhåller sig egentligen den arkeologiska vetenskaparens och poetens arbetsmetoder till varandra? Jag gav mig in i en kunskapsteoretisk diskussion. Min handledare var måttligt förtjust. Kunde vi kanske stryka denna utvikning? Den blev kvar. Dock stannade inte jag inom arkeologin. Jag drogs mot poesin. Det känns därför extra roligt att få presentera detta nummer av Lyrikvännen. Här har såväl poeter, arkeologer som litteraturvetare fått tänka fritt kring förhållandet mellan arkeologi och poesi. Någon kan kanske uppfatta temat som dammigt, på gränsen till hemult, men texterna i numret tycker jag visar på motsatsen. Att röra sig över tid och rum, i fragmentet se helheten, att försöka få tingen att tala – det finns många gemensamma nämnare för arkeologen och poeten. I övrigt fortsätter vår satsning på lyrikkritik, Maria Küchen funderar kring en mångtydig dikt och vi publicerar såväl nyskriven som nyöversatt poesi.