"Sällan i svensk prosa har så en sylvass, desillusionerad murvel på dekis fått så kraftfull utväxling i en litterär text. Det är välskrivet och underhållande, man sträckläser utan cliffhangers. /…/ en rivig läsupplevelse av internationellt snitt." Expressen "Så roligt att läsa en roman som handlar om något! Ryska verb, till exempel, och förhörsteknik, och kvinnor som gör saker tillsammans, utan att prata om vikten. Men på Lotta Lundbergs språk skulle de kunna prata om tidtabellen. Jag är med på allt. /…/ Det är vasst. Även en feminist kan få myrkrypningar av den feministiska utrikespolitikens dimridåer." Ulrika Knutsson, P1 Kulturnytt Sara Lander är utvald. Försvarets tolkutbildning har äntligen öppnats för kvinnor och Sara är en av två, i en klass full av manliga meniga. Kalla kriget är över, men de unga löftena sitter fortfarande under vindskydd i skogen och böjer ryska verb. Landet i öster är alltjämt en opålitlig granne. Två decennier senare är Sara korrespondent i Berlin, kontroversiell men alltid läsvärd. Putin bedriver imperiets expansiva politik, Krim är under ryskt styre, trollfabrikerna pumpar ut desinformation och kampen om sanningen finns överallt där nyheter förmedlas. Sara skriver allt spetsigare om Sverige, på ett sätt som väcker ryssarnas intresse. I den nya tiden är allt i förändring och lojaliteter kan skifta över en natt. Så kommer ögonblicket då uppvaktningen blir konkret. Skulle hon vilja rapportera för den regimtrogna kanalen som går emot västerlandets konsensus om vem som är ond och vem som är god? I Sara Lander har Lotta Lundberg skapat ett inträngande porträtt av en kvinna som avskydde förenklingar, men också drogs till äran och berömmelsen. För att förstå historiens gång, och sin egen roll i den, krävs självrannsakan och mod. Men hur tar man ansvar för det man gjort? "Helgjutet, skarpt och underhållande. /…/ Vem skulle skriva den stora samtidsromanen? Det finns flera som bidragit med pusselbitar; Karl Ove Knausgårds skuld och skam, Sara Stridsbergs utanförskap och Johannes Anyurus fadersuppgörelse i all ära, men den där analysen om vart samhället är på väg i elegant romanform är det inte många som lyckats med. Men Lotta Lundberg gör det." Jönköpings-Posten "Lundberg skriver levande om livet som ung kvinna på mässen, om livet som korre, om storslagna champagnefester, politik, maktspel och erotik. Hon avlyssnar samtiden med absolut gehör och målar upp en framtid där EU fallit samman och Sverige, Danmark och Norge bildat unionen Scandland." Femina "Ett starkt kvinnoporträtt i en bok om öst mot väst, personligt ansvar och att vägra de enkla lösningarna." Damernas värld "Det går att läsa Den första kvinnan som en framtidsdystopi eller som en debattskrift i romanform. Det är en bitter cocktail av desillusion och kritik av det naiva Sverige, det land som till råga på allt tolkar själva ordet naiv som oskyldig "när hela övriga världen läser naivitet som okunskap". Men det är också, precis som i Timme noll, en ständigt pågående självrannsakan, ett inre rådbråkande om vad som är att vara sann - både mot sig själv och sin tid. Den första kvinnan är en bok som gjord för att tala om, en roman om ett Europa både långt borta och alldeles nära, och redan att läsa den är faktiskt lite grand som att bevista ett lägenhetsparty med en ovanligt intensiv diskussion i köket." Anneli Dufva, SvD "Ett helgjutet personporträtt, gäckande och intressant." Borås Tidning "Lotta Lundberg är en originell och alltid tänk- och läsvärd författare, lite på tvärs med givna sanningar och med ett ovanligt gediget intresse för såväl samtiden som historien. /…/ hon lyckas också skapa en alldeles speciell stämning, där texten laddas med en febrig, osäker och galen tidsanda." GP "Lotta Lundberg lyckas verkligen fånga en tid där gamla sanningar är i upplösning, där den liberala demokratin utmanas av nygamla krafter och där de grå nyanserna tar över sådant som tidigare har varit svart och vitt." Östersunds-Posten (Mittmedia)
