Magnus Isberg

I denna lagkommentar kommenteras Riksdagsordningen utförligt paragraf för paragraf.

Ett fritt samhälle bygger på yttrandefrihet, men hur mycket bör man acceptera när det gäller hets mot folkgrupp och angrepp på demokratin? I en demokrati utgår all offentlig makt från folket, men hur ska väljarna kunna kontrollera sina representanter? Ska en domstol kunna upphäva en lag som stiftats av den folkvalda riksdagen? Författningspolitik handlar om reglerna för det politiska maktspelet. Frågan är hur demokratin kan reglera sig själv genom grundlagar som tillkommit efter offentlig debatt och politiska beslut. Bakom dagens system ligger en lång historia av intressekonflikter och idébrytningar. I Svensk författningspolitik skildrar forskare inom juridik och statskunskap den svenska konstitutionens framväxt. De historiska och internationella utblickarna bidrar till att öka förståelsen för de vägval som svensk politik står inför idag. Boken vänder sig särskilt till studenter inom samhällsvetenskap och rättsvetenskap, men är också av intresse för alla som söker en djupare insikt i den politiska processen. Denna nya upplaga har utvidgats med ett kapitel om författningsberedskap, som handlar om hur Sverige styrs i krig och fredstida kriser. Kapitlet om lagstiftningsmakten har omarbetats. Boken har också aktualiserats med hänsyn till den parlamentariska situationen och till forskningsläget.

Sverige har ett mångpartisystem. Under en lång period av 1900-talet hade riksdagen fem partier men mot slutet av seklet tillkom flera nya partier varav två blev kvar. Under 2000-talet har ytterligare ett parti tillkommit. Efter demokratins genombrott 1918-1921 var det bara under kortare perioder som något parti hade ensam majoritet i riksdagens dåvarande båda kamrar. Socialdemokraterna hade visserligen egen majoritet i första kammaren från och med 1945 till och med kammarens upphörande 1970 men i andra kammaren bara under åren 1941-1944 och 1969-1970. Redan tidigt under 1900-talet började partierna gruppera sig för att kunna bilda majoritet i riksdagen. När demokratin var genomförd uppstod en skiljelinje mellan Socialdemokraterna och de tre eller fyra partier som var motståndare till den socialiseringspolitik som Socialdemokraterna förordade under 1920-talet. Ett av partierna Bondeförbundet, sedermera Centerpartiet kom dock att samarbeta med Socialdemokraterna under 1930- och 1950-talen. Först efter det att Centerpartiet hade lämnat regeringen 1957 var alla de tre icke-socialistiska eller borgerliga partierna i opposition. När enkammarsystemet infördes 1971 hade Socialdemokraterna suttit i regeringen sedan 1932 med ett kort avbrott på sommaren 1936. De borgerliga partierna började under 1960-talet inse att de måste samarbeta för att kunna utmana Socialdemokraterna om regeringsmakten. Det började med ett samarbete mellan de två partierna i mitten, Centerpartiet och Folkpartiet. Till detta samarbete anslöt sig Moderaterna, tidigare Högerpartiet, i enkammarriksdagen. Nu började man tala om ett borgerligt block av partier. Något vänsterblock i form av samarbete mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna existerade inte. Socialdemokraterna var tillräckligt starka för att ensamma bilda ett block . Dessutom var aversionen stor inom Socialdemokraterna mot Vpk. I praktiken kunde dock Socialdemokraterna räkna med att om partiet inte fick med sig något av de borgerliga partierna skulle Vpk i sista hand se till att Socialdemokraterna inte råkade ut för så allvarliga parlamentariska nederlag att partiet förlorade regeringsmakten. Så såg den parlamentariska spelplanen ut när denna bok börjar 1971. Det fanns ett embryo till ett borgerligt block av partier och det fanns en socialdemokratisk regering som var beroende av stöd från Vänsterpartiet Kommunisterna om de borgerliga partierna stod eniga mot regeringen. Boken följer sedan utvecklingen under de första fyra valperioderna av enkammarriksdagen. Eftersom valperioderna under denna tid bara var tre år långa handlar det om 12 år eller, om man ska vara noggrann, om 11 och ett halvt år. På grund av omläggningen av riksmötena var den andra valperioden bara två och ett halvt år lång. Riksmötena som tidigare började i januari och slutade i december har från och med 1975 börjat i september eller oktober och avslutats i juni. Parlamentariskt är dessa nära 12 år mycket dramatiska för svenska förhållanden. Riksdagen har under den första valperioden en vänstermajoritet och regeringen är fortsatt socialdemokratisk. Under den andra valperioden inträffar det besvärliga förhållandet ur majoritetsbildningssynpunkt att vänster- och högerblocken har lika många mandat. Någon förändring av regeringen innebär dock inte detta men däremot att regeringen sluter uppgörelser med olika borgerliga partier för att undvika situationer där riksdagsärendena måste avgöras med lottens hjälp. Vid valet 1976 erhåller de borgerliga partierna en majoritet av rösterna och en majoritet av platserna i riksdagen. Det bildas en borgerlig trepartiregering med en statsminister som hämtas från det största av de borgerliga partierna, Centerpartiet. Efter två år uppstår en kris i regeringen som inte kan enas i kärnkraftsfrågan. Den ser sig därför tvingad att avgå. En ny regering bildas av det minsta av de borgerliga partierna, dåvarande Folkpartiet. Det sker genom att Socialdemokraterna lägger ner sina röster vid omröstningen om statsminister. Vid valet 1979 får de tre borgerliga partierna på nytt majoritet i riksdagen men nu med endast ett enda mandat. Den borgerliga trepartiregeringen återbildas med Fälldin på nytt som statsminister. Tvistefrågan mellan partierna om kärnkraften löses genom en folkomröstning som äger rum i mars 1980. I april 1981 uppstår på nytt en konflikt i regeringen sedan regeringens mittenpartier slutit en uppgörelse med Socialdemokraterna om en skattereform. Moderaterna lämnar regeringen som efter hot om misstroendeförklaring från Socialdemokraterna och Moderaterna avgår. En ny regering bildas bestående av Centerpartiet och Folkpartiet som förbinder sig att föra samma ekonomiska politik (utom i skattefrågan) som den tidigare trepartiregeringen. Detta gör det möjligt för Moderaterna att släppa fram den nya regeringen genom att lägga ner sina röster i statsministeromröstningen. Valet 1982 har setts som en lämplig brytpunkt. Trots att blockpolitiken har bildat mönster för regeringsbildningen under i stort sett hela enkammartiden (åtminstone fram till 2018 år val) finns det märkligt nog ingen historisk eller statsvetenskaplig framställning som riktar sitt fokus på blockpolitiken. Även en ledande politiker som Ingvar Carlsson har noterat detta och skriver i sin bok Lärdomar från 2014 om blockpolitiken att det är obegripligt och oansvarigt att denna omstöpning av villkoren för politiskt beslutsfattande äger rum utan offentlig analys och debatt . Han önskar bl.a. att statsvetarna vid våra universitet och högskolor vore mer aktiva och bidrog med vetenskapliga synpunkter . För statsvetenskapens del tror jag att denna försummelse till stor del beror på att det som fram till 1960-talet var ämnets kärna, det noggranna studiet av de svenska centrala statsorganens organisation och arbete, har kommit lite i skymundan. Blockpolitik i betydelsen samarbete mellan vissa bestämda partier i majoritetsställning och ofta i oppositionsställning är dessutom en ganska speciell svensk företeelse. Möjligen kan man se något liknande i Norge. När detta samarbete dessutom ofta kombineras med minoritetsregeringar kan det i ett komparativt perspektiv te sig än märkligare. Det normala i andra länder med mångpartisystem är att samarbetande partier som har majoritet i parlamentet bildar koalitionsregeringar. Ytterligare en skillnad mellan Sverige och de flesta andra länder med mångpartisystem är att kritstrecket mellan vänster- och högerpartier dras eller i varje fall har dragits mycket hårdare här. Det beror på att det svenska socialdemokratiska partiet historiskt sett har varit så dominant att enstaka partier som samarbetat med Socialdemokraterna haft svårigheter att hävda sig och förlorat röster i det följande valet. Nu har det förvisso skrivits om avgränsade händelser och företeelser under den period som behandlas i denna bok. Det finns såväl vetenskapliga som journalistiska framställningar av hög kvalitet. För att kunna ge en sammanhängande framställning av blockpolitikens utveckling under denna tid har det dock visat sig vara nödvändigt med en ganska omfattande grundforskning", vilket denna bok representerar. Magnus Isberg är statsvetare, docent vid Stockholm universitet och tidigare kanslichef vid riksdagens konstitutionsutskott (KU).

När den statliga Riksrevisionen efter lång och het politisk debatt bildades för tio år sedan var det för att stärka riksdagens kontrollmakt och förbättra den statliga revisionen. Riksrevisionen, en ny myndighet under riksdagen, skulle bli mer oberoende från partipolitiken. Det fanns förhoppningar om att granskningen av statlig verksamhet skulle vitaliseras. Tre riksrevisorer fick grundlagsskyddad rätt att välja vad de ska granska, hur granskningen ska genomföras och vilka slutsatser som ska dras. Det var en smått revolutionerande reform som skapade förutsättningar för en självständigare och bättre statlig revision. Hur har det gått? Riksrevisionen tio år innehåller uppsatser som behandlar olika frågor inom den statliga revisionen som varit aktuella under denna tid. De ta upp den statliga revisionens plats i granskningssamhället, förväntningarna på revisionen, effektivitetsrevisionens syfte och innebörd, revisorernas professionalitet och användningen av revisionsrapporterna i riksdag och regering. Författarna är själva revisorer eller forskare med kunskaper om och intresse för dessa frågor. Riksrevisionen tio år riktar sig till en intresserad allmänhet. Några särskilda förkunskaper ska inte krävas och förhoppningen är därför att boken ska läsas och diskuteras av både lekmän och experter.

Denna tredje upplaga av Grundlagarna kommenterar regeringsformen, successionsordningen och riksdagsordningen. Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen berörs inte utan kommer att kommenteras i en egen utgåva.