Magnus William-Olsson

En bok om och till Aris Fioretos. Redaktör Cecilia SjöholmRedaktörsassistent Astrid GrelzOmslag Håkan LiljemärkerBegränsad upplaga: 250 exemplar Medverkande:Paul Auster Anna Bengtsson Magnus Bergh Bigert & Bergström Daniel Birnbaum Mirces Cartarescu Love Derwinger Kjell Espmark Magnus Florin Jörgen Gassilewski Durs Grünbein Gunnar D. Hansson Gabriel Itkes-SznapElfriede Jelinek Stefan Jonsson Mara Lee Claudia Lindén Arne Melberg Lothar Müller Ernst Osterkamp Daniel Pedersen Håkan Rehnberg Mikael van Reis Monika Rinck Hans Ruin Cecilia Sjöholm Sophie Tottie Jan Wagner Sven-Olov Wallenstein Ola Wallin Magnus William-Olsson

Den börjar med en kyss och slutar med ett bröllop. Felicia och Vergilius är berättelsen om två ungars kärlek, men också om sådant som är verkligt och sant för barn fastän de vuxna varken förstår eller erkänner det. I den välbärgade trädgårdsstaden härskar de vuxnas strikt dikotomiska ordning. Tillsammans utforskar Felicia och Vergilius istället portar till andra dimensioner, där den inre världen kan bli den yttre, och omvänt. Kan de reda sig ett liv i utrymmet mellan antingen och eller där frihet och kärlek båda är möjliga?

”Koraxas tomb” handlar om att leva med det som inte. Det är en gravdikt och en gryningsdikt. I graven det som aldrig blev men likväl finns. I gryningen det som ännu inte blivit. På dessa gränser, gravens rand och gryningens strimma, sjunger dikterna om kärlek, om ensamhet, om självkänsla, förundran och lek. Men boken börjar hos Sapfo, hon som kallade morgonrodnaden ”härskarinna” och längtade till dödsfloden Acherons lotushöljda stränder.

Till minnet av Erik Johan Stagnelius 1793–1823 År 1993 var det Stagneliusår i Sverige. Då firades tvåhundraårsdagen av skalden Erik Johan Stagnelius’ födelse. År 2023 har det blivit dags att uppmärksamma skaldens dödsdag, den 3 april. Tiden för ett frånfälle firar man inte, det minns man. Därav denna minnesskrift som Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner ger ut och som har fått namnet Den levande Stagnelius. Mellan de arton ”moderna” bidragen har fogats in en handfull hyllningsdikter från ett svunnet 1800-tal, ett århundrade då beundran för skalden tog sig mycket handfasta och ibland ganska naiva uttryck. Genom åren har mottagandet av Erik Johan Stagnelius’ verk successivt ändrat karaktär, men han läses, citeras, spelas och sjungs, och lämnar avtryck även inom bildkonsten. Några av hans formuleringar har fått sådan hemortsrätt i det svenska språket att många inte längre vet varifrån de kommer. Erik Johan Stagnelius är en skald som kommer att läsas och citeras så länge det svenska språket lever.

När alla som vill kan publicera sig tvingas envar ständigt att tampas med överflödet. Distribution av litteratur, idéer, kritik och konst handlar inte längre, som ordets etymologi anger, om att ”fördela, dela ut” utan om att navigera i bortsållandets uppmärksamhetsekonomier. I vår fas av digitaliseringen har distributionen blivit många författares, konstnärers och redaktörers huvudverk och mardröm. I varsin personlig essä reflekterar idéhistorikern Viktor Andersson, ekonomhistorikern Rasmus Fleischer, sociologen Karl Palmås och poeten Magnus William-Olsson över hur distributionen av konst, litteratur och kritik kan tänkas och förstås i de sociala mediernas, aggregatorernas och algoritmernas epok.

Dikterna i Magnus William-Olssons nya samling "Inget är alltid för sent" handlar om vår tid, om politik, sanning och frihet i de sociala mediernas, övervakningens och raseriets era. Men också om begär, åtrå och åldrande, om att leva med de redan döda och de ännu ofödda. Sapfos grekiska och Alejandra Pizarniks spanska och Beyoncés engelska är bara några av de språk som klingar strax under dikternas yta.

Huvudpersonen i »Poetens verk« är den argentinska poeten Alejandra Pizarnik (1936–72), eller snarare hennes verk. Under de senaste två decennierna har hon allt mer kommit att framstå som en av den moderna latinamerikanska poesins viktigaste gestalter. Den invecklingens poetik hon kom att omfatta har sin utgångspunkt i en komplex praktik, i vilken reflexionen intar en central position. Denna komlexitet och inveckling är någonting som boken Poetens verk bejakar snarare än reder ut. Magnus William-Olssons bok »Poetens verk« är den första performativt litteraturkritiska studien i sitt slag. Bokens form är inspirerad av Julio Cortázars roman »Hoppa hage«: läsaren anmodas att själv finna sin väg genom ett stort och heterogent material bestående av flera hela böcker, dagboksanteckningar, brev, lösa dikter, berättelser och kritiska texter i översättning, men också essäer, kommentarer, kommentarer till kommentarer osv. Dessutom omfattar boken en biografi, en kommenterad bibliografi och register. Förhoppningen är att läsaren ska hoppa från text till text efter eget huvud, vägledd av bokens omfattande innehållsförteckning. Magnus William-Olsson är poet, kritiker och poesiöversättare. Sedan 2003 har han lett arbetet inom FSL (Fria seminariet i litterär kritik), ett nätverk av kritiker, konstnärer, musiker, tonsättare, dansare, författare, filosofer och forskare främst från Skandinavien men även från många andra länder och världsdelar som samlas till seminarier, förläsningsserier, laboratorier och workshops kring »kritiken som konst- och kunskapsform«. Han är också redaktör för poesikritiksajten Örnen och kråkan.

Magnus William-Olsson: Läsningen föregår skriften Vad är det som sker när textens stumma bokstäver omvandlas till ljudande dikt? Hur går det till när det skrivna väcks till liv? Traditionellt är det med självklarhet skriften som står i centrum för den litterära kritikens uppmärksamhet. Själva ordet "litteratur" pekar ut det skrivna ordet som föremål för det kritiska tänkandet, och i försöken att besvara litteraturens grundläggande fråga - "När blir dikten till?" - tillmäts skrivakten en motsvarande betydelse. Texterna i denna bok vill närma sig frågan om diktens tillblivelse från det andra hållet, genom att ställa inte orden som läses i centrum, utan istället den som läser dem: kroppen, blicken, rösten. Det är inte i skrivakten, utan i läsakten som dikten blir dikt. I en serie essäer skisserar poeten, översättaren och kritikern Magnus William-Olsson ett litteraturbegrepp som utgår från detta diktens ständiga behov av, och förmåga att aktualiseras.