Marcia Sá Cavalcante Schuback

Hilda Hilst (1930-2004) var en brasiliansk poet, dramatiker och prosaist. Hennes verk närmar sig såväl mysticismen, vansinne, filosofi som kvinnlig fri sexualitet. Här föreligger Den obscena Madame D, en flödande berättelse där läsaren får följa Hillé som möter gränserna för sitt kroppsliga vara. Kroppen är inte bara sexuell utlevelse utan också dödens boning. Tidigare har förlaget givit ut Med mina hundögon. Både den och Den obscena Madame D är översatta av Wera von Essen. Filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback har skrivit ett efterord.

Vi lever alla omgivna av ett förflutet som på olika sätt påverkar nuet. Men hur ska vi förstå det förflutnas fortsatta verkan och närvaro i samtiden? Inom historieteori diskuterades länge frågan om vi kan veta något med säkerhet om det förflutna. Men under senare decennier har intresset snarare riktats mot de olika sätt på vilka det förflutna finns kvar och formar de efterkommande. En dåtidsorienterad historieskrivning har fått ge plats åt en som rör sig i relationer mellan olika tidsliga dimensioner. I takt med att den historiska tiden historiseras väcks nya frågor: Är det meningsfullt att tala om en sammanhängande fortskridande tid eller bör vi snarare tänka oss flera parallella, multipla och korsande tider? Hur ska vi förstå historisk tid efter att framstegstanken själv alltmer kommit att framstå som en konstruktion? Frågor om vår egen plats i ett historiskt landskap öppnar för nya sätt att tänka det historiska och att historisera, där genealogiska, arkeologiska, dekonstruktiva, konstellativa och andra former av motläsningar tycks öppna nya och olikartade dörrar till det förflutna, i dess skilda gestalter och verkligheter. "Den historiska tidens former" är den första fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist". Den samlar nitton forskare inom skilda ämnen som behandlar frågor om historiens slut, hemsökelser och gengångare, döda och odöda, postapokalyps och messianism, exil, narrativitet och genealogi, polytemporalitet, anakronism och tidens mångfaldigande. Sammantaget bidrar den till att ge nya kartor över det samtida historiska medvetandet i dess struktur och förvandling. Volymen är redigerad av Victoria Fareld, forskare i idéhistoria vid Stockholms universitet, och Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Dante och filosofin innehåller sex texter om Dantes relation till filosofi i bred bemärkelse. Anders Cullhed skriver om Dantes strategier för självauktorisering, Hans Ruin analyserar paradisets språk hos Dante, Marcia Sá Cavalcante Schuback ser hur Dante kan läsas efter Pasolini. Gustav Sjöberg undersöker möjligheten av en avveroistisk poetik, medan Friedrich Wilhelm Joseph Schellings klassiska text om Dante och filosofin är översatt av Sven-Olov Wallenstein som kommenterar och utvidgar linjen från Dante via Schelling till det moderna poetiska projektet. Wallenstein är också bokens redaktör.

Denna bok består av ett antal försök att tänka mellan filosofi och litteratur. Orden »filosofi« och »litteratur« används här i bred mening, i en strävan att söka efter deras möjliga och omöjliga mening. Flera av bokens kapitel har publicerats i olika svenska tidskrifter. De är skrivna under många år och blickar tillbaka över den tid som jag har levt och varit verksam som filosofilärare i Sverige. Texterna vittnar om mina försök att hitta ett eget språk i det för mig främmande svenska språket. De visar också hur tänkandet har formen av försök, att i essäer eller övningar balansera mellan olika språk, mellan det förflutna och framtiden, mellan det redan tänkta och det som ännu inte tänkts, och mellan det som inte kan tänkas eller sägas, alltså mellan tänkandets och språkets gränser. Marcia Sá Cavalcante Schuback

Hannah Arendt (1906–1975) är främst känd som filosof och samhällsteoretiker, men hon skrev under hela sitt liv också poesi. Här presenteras hennes samlade dikter mellan åren 1923 och 1961. De är översätta av Tora Lane och Marcia Sá Cavalcante Schuback.

En ny form av fascism breder i dag ut sig över världen och förstör själva grunden för all samvaro. Den nya fascismen opererar i det mellanrum där samliv, mening och politik blir till. Genom att överlasta detta mellanrum, genom att fylla det med ett överskott av mening, gör fascismen samexistensen tvetydig och tömd på mening. Vår tids fascism är en tvetydighetens fascism som kortsluter allt den vidrör, inklusive antifascistiskt motstånd. Där denna tvetydiga fascism drar fram förblir inget entydigt, inget utom själva det fascistiska slutmålet: död och utplåning. Hur kan vi förstå detta dödsbringande skeende och hur ska vi bemöta det? I sju kapitel undersöker Marcia Sá Cavalcante Schuback den nya fascismen och dess kopplingar till historien, till kapitalismen, till den moderna tekniken och till vad hon beskriver som en ontologisk mutation, en förvandling av förvandlingen själv. Som motakt mot den fascistiska ödeläggelsen genomför hon också tre precisionsövningar som tar stöd i musik och poesi. Boken avslutas med en brevväxling mellan författaren och poeten Gabriel Itkes-Sznap och med essän "En metodisk erövring" av poeten och filosofen Paul Valéry. Mellan lögn och verklighet: en essä om tvetydighetens fascism är en reviderad och utökad version av en essä från 2021 skriven på brasiliansk portugisiska. Stora delar av den essän har översatts av Fredrika Spindler, men författaren har också tillfogat nya kapitel och fortsatt sitt tänkande med en svensk publik för ögonen.

Marcel Proust förde en omfattande korrespondens med sin förläggare, Jacques Rivière. För många år sedan gavs den ut av den berömde Proustforskaren Philip Kolb, men nyligen återfanns ännu ett brev från Proust till Rivière som fram tills nu varit okänt. Det skrevs 1920 och fanns under många år i Hermenegildo de Sá Cavalcantes ägo, grundare av det brasilianska Marcel Proust-sällskapet, för att senare ärvas av hans dotter Marcia Sá Cavalcante Schuback. I denna skrift publiceras brevet både i original och i översättning till svenska av Jan Stolpe tillsammans med en essä av Marcia Sá Cavalcante Schuback. Utgiven av Marcel Proust-sällskapet.

Hur kompromissar man med sin integritet i ett samhälle som präglas av konformism? När är anpassningen nödvändig för att leva i ett samhälle tillsammans med andra? Och vilka värden är man redo att ge upp för att passa in i gruppen? Det är frågor som diskuteras i bokens sex texter. Författaren och kritikern Torbjörn Elensky skriver om hur konformismen kan döda samhällsdebatten samtidigt som den är nödvändig för att hålla ihop ett fungerande samhälle. Regissören Pella Kågerman reflekterar kring hur hon ständigt behöver kompromissa i sin roll som filmregissör och brottas med tankar kring hur hon borde agera eller skulle ha agerat i en annan tid. Dokumentärfilmaren Bosse Lindquist skriver om mediernas hantering av Estoniakatastrofen och hur rederiets egen utredning fick fäste i ett narrativ som fortfarande genomsyrar rapporteringen kring olyckan. Författaren och förläggaren Daniel Pedersen skriver en hisnande essä i dialog med en vän som flytt från kriget i forna Jugoslavien. Filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback berättar om hur synen på mod har förändrats genom historien och kopplingarna till vår tid med exempel från filosofin, litteraturen och teatern. I ett inledande förord presenterar Kuba Rose historien om sina erfarenheter av den bristande patientsäkerheten på Södersjukhusets akutmottagning som födde idén till boken. Presentation av författare: Torbjörn Elensky är författare och kritiker. Medverkar regelbundet i bl a Svenska Dagbladet, Axess, Sveriges Radio. Pella Kågerman är filmregissör och belönades bl a med en Guldbagge för sin senaste film Aniara baserad på Harry Martinssons rymdepos. Bosse Lindquist är journalist och var under lång tid anställd vid SVTs dokumentärredaktion. Gjorde t ex den mycket uppmärksammade dokumentären om stjärnkirurgen Paolo Macchiarini. Daniel Pedersen är författare och förläggare på Bokförlaget Faethon. Hans skönlitterära bok Öppet vatten publicerades 2021 på förlaget Nirstedt/litteratur. Kuba Rose är fotograf och läkare. Driver 2066 Publishing tillsammans med Magnus Zackariasson. Marcia Sá Cavalcante Schuback är filosof verksam vid Södertörns högskola där hon var en av de drivande för att bygga upp den filosofiska institutionen.

"I shall here present my life," writes Descartes in Discourse on Method, "as in a painting" and my method "as a fable." Through the Eyes of Descartes demonstrates how a Cartesian aesthetics is interwoven in his thought. It brings together a variety of materials: his metaphysical writings and essays in natural philosophy, through to his letters, drawings, and printed images. Cecilia Sjöholm and Marcia Sá Cavalcante Schuback seek to bring Descartes into dialogue with contemporary phenomenology as well as contemporary psychoanalytic thought. They focus on how perception interacts with emotions and thought, and the way in which our gaze is directed toward limit-phenomena of beauty and fascination. In Through the Eyes of Descartes, Cecilia Sjöholm and Marcia Sá Cavalcante Schuback counter the traditional picture of Descartes by presenting his work in an entirely different light: a Descartes of the arts, of sensibility, of inner images, and of imagination.

"I shall here present my life," writes Descartes in Discourse on Method, "as in a painting" and my method "as a fable." Through the Eyes of Descartes demonstrates how a Cartesian aesthetics is interwoven in his thought. It brings together a variety of materials: his metaphysical writings and essays in natural philosophy, through to his letters, drawings, and printed images. Cecilia Sjöholm and Marcia Sá Cavalcante Schuback seek to bring Descartes into dialogue with contemporary phenomenology as well as contemporary psychoanalytic thought. They focus on how perception interacts with emotions and thought, and the way in which our gaze is directed toward limit-phenomena of beauty and fascination. In Through the Eyes of Descartes, Cecilia Sjöholm and Marcia Sá Cavalcante Schuback counter the traditional picture of Descartes by presenting his work in an entirely different light: a Descartes of the arts, of sensibility, of inner images, and of imagination.

Under det senaste decenniet har begreppet ”kulturarv” tagit en allt större plats i den offentliga debatten. Samtidigt är kulturarv ett märkligt begrepp, som antyder att kultur kan ärvas som om det vore ett ting och att det därmed finns en sorts arvs-kultur. Den här boken handlar om kulturarv, men den handlar inte om kulturarvets eventuella fördelar inom minnes- och identitetspolitik. Inte heller är boken tänkt som en kritik mot hur kulturarv kommer till användning i praktiken. Vad som orienterar föreliggande reflektioner är snarare frågan vad ett arv är, vad en kultur är och vad en arvs-kultur kan tänkas vara samt vilka värden och värderingar ett sådant arv förutsätter? Boken tar sin utgångspunkt i dessa frågor samt i ett pågående samtal mellan Marcia Sá Cavalcante Schuback, professor i filosofi och Johan Hegardt, som är docent i arkeologi.

I en lägenhet högt över hustaken i Rio de Janeiro sitter Marcia Sá Cavalcante Schuback isolerad med sin dotter Cecilia Sá Cavalcante Schuback. Det är 2020 och pandemi. Regimens aktiva icke-agerande har fått coronaviruset att slå hårdare mot Brasilien än mot de flesta andra länder. Den koloniala historien tränger sig nu på överallt: en redan enorm ojämlikhet växer sig ännu större, kulturellt liv i alla former motarbetas, nya mordbränder tänds i regnskogarna, ursprungsbefolkning fördrivs. Brasilien blir till ett slags mittpunkt i en stormande värld. Från denna mittpunkt - från stormens öga - skriver Marcia Sá Cavalcante Schuback med stöd av sin dotter nio brev med meditationer över allt från vardagsdetaljer till världens tillstånd. Adressaterna är ofta besynnerliga gestalter som "en obekant", "människan" och "hemmet", men breven är skrivna på svenska och riktade till svenska läsare. Det rör sig om en sorts flaskpost länder emellan som om Brasilien självt hade skrivit brev och satt dem på drift mot okända läsare i Norden. Marcia Sá Cavalcante Schuback är professor i filosofi vid Södertörns högskola och författare till en rad böcker på portugisiska, engelska och svenska, däribland "Lovtal till intet" (2006), "Att tänka i skisser" (2011) och "Time in Exile: In Conversation with Heidegger, Blanchot, and Lispector" (2021).

Proposes a theoretically rich treatment of temporality within exile as "gerundive" time. This book is a philosophical reflection on the experience of time from within exile. Its focus on temporality is unique, as most literature on exile focuses on the experience of space, as exile involves dislocation, and moods of nostalgia and utopia. Marcia Sá Cavalcante Schuback proposes that in exile, time is experienced neither as longing back to the lost past nor as wanting a future to come but rather as a present without anchors or supports. She articulates this present as a "gerundive" mode, in which the one who is in exile discovers herself simply being, exposed to the uncanny experience of having lost the past and not having a future. To explore this, she establishes a conversation among three authors whose work has exemplified this sense of gerundive time: the German philosopher Martin Heidegger, the French writer and essayist Maurice Blanchot, and the Brazilian writer Clarice Lispector. The book does not aim to discuss how these authors understand the relation between time and exile, but presents a conversation with them in relation to this question that reflects new aspects in their work. Attempting to think and express this difficult sense of time from within exile, Time in Exile engages with the relation between thought and language, and between philosophy and literature. Departing from concrete existential questions, Sá Cavalcante Schuback reveals new philosophical and theoretical modes to understand what it means to be present in times of exile.

Proposes a theoretically rich treatment of temporality within exile as "gerundive" time. This book is a philosophical reflection on the experience of time from within exile. Its focus on temporality is unique, as most literature on exile focuses on the experience of space, as exile involves dislocation, and moods of nostalgia and utopia. Marcia Sá Cavalcante Schuback proposes that in exile, time is experienced neither as longing back to the lost past nor as wanting a future to come but rather as a present without anchors or supports. She articulates this present as a "gerundive" mode, in which the one who is in exile discovers herself simply being, exposed to the uncanny experience of having lost the past and not having a future. To explore this, she establishes a conversation among three authors whose work has exemplified this sense of gerundive time: the German philosopher Martin Heidegger, the French writer and essayist Maurice Blanchot, and the Brazilian writer Clarice Lispector. The book does not aim to discuss how these authors understand the relation between time and exile, but presents a conversation with them in relation to this question that reflects new aspects in their work. Attempting to think and express this difficult sense of time from within exile, Time in Exile engages with the relation between thought and language, and between philosophy and literature. Departing from concrete existential questions, Sá Cavalcante Schuback reveals new philosophical and theoretical modes to understand what it means to be present in times of exile.

Andrej Platonov föddes 1899 och var 18 år vid tiden för den ryska revolutionen. Han tillhörde en generation och en klass som var delaktig i revolutionen: han blev vuxen och utbildade sig i ett nytt samhälle, en ny värld och en ny tid. Han arbetade med vattenförsörjningen på landsbygden utanför Voronezj, och den ryska revolutionen kom att utgöra själva motorn i hans författarskap: samtliga verk kretsar kring den och dess förverkligande i det sovjetiska samhället. Man kan säga att Platonov med sitt författarskap sammanställde ett epos över det postrevolutionära Ryssland. Vad Platonov har att säga oss i dag det är ämnet för den här antologin. Här samlas sju olika skribenter: författare, översättare och akademiker som på olika sätt visar vägen in i Platonovs säregna värld. Innehåll Tora Lane | Introduktion Stefan Jonsson | Subalternernas utopi. Andrej Platonov och den instinktiva kommunismen Kajsa Öberg Lindsten | Att tala platonovska på svenska Tora Lane | Tjevengur: Revolutionens minne och minnets revolution Marcia sá Cavalcante Schuback | Kommunismens sömn noter om Platonovs Dzjan Per-Arne Bodin | Myt och dystopi i Andrej Platonovs Dzjan Gustav Strandberg | Förfrämligandet som utopi Irina Sandomirskaja | Den fördömda lyckan, eller socialismens ekonomiska problem i Lyckliga Moskva

Hur kan en person genom poesin och möjligheten att uttrycka sig med ord överskrida exilens prövningar? Vad är det att ha språket som sitt hem? Många människor världen över måste lämna de länder där de har fötts och vuxit upp, ibland utan hopp om att kunna återvända. En övermäktig upplevelse av brist kan ta sig uttryck i förödande tomhet eller bindande nostalgi. På vilket sätt kan erfarenheten av ett slags förlust utan objekt, genom språket omsättas till en förnyad möjlighet att leva och ta plats i en annan kultur? I texter som spänner över filosofi, litteraturvetenskap, psykoanalys och poesi diskuteras i denna bok exilfrågan utifrån perspektiv som bottnar i historien och pekar mot framtiden.

Vad gör vi egentligen när vi tänker? Tänker vi främst med hjälp av de ord och begrepp som traderats till oss, eller är vår inre föreställningsvärld också en form av tänkande? Tänker vi i bilder? Eller tänker bilderna åt oss? Kanske är vårt tänkande i själva verket för undflyende och gåtfullt för att beskrivas utifrån det redan tänktas kategorier. Filosofin har alltsedan antiken definierats som ett begreppsligt vetande och således skiljts från bildens värld. Om filosofin och det begreppsliga vetandet ofta betraktats som ett sätt att få grepp om det verkliga genom abstraktionens konst, har konstens bilder betraktats som verklighetsfrånvänd fiktion. Både begrepp och bild kan således sägas närma sig verkligheten genom att ta avstånd ifrån densamma. Skillnaden är att medan filosofin med sina begrepp har ansetts söka sanningen, har konsten och fiktionen ansetts stå för lögn. Samtidigt rymmer såväl filosofin som konsten helt andra möjligheter att förstå hur begrepp och bild är förbundna med varandra och hur tänkandet - bildens och begreppets - förhåller sig till verkligheten. Cavalcante Schuback följer dessa spår och skissar samtidigt det ännu otänktas kartor. I Att tänka i skisser möter filosofer som Schelling, Husserl, Foucault och Heidegger konstnärer som Rembrandt, van Gogh, Klee och Beuys. Vad händer när konstnärens blick möter filosofens? Cavalcante Schuback placerar sig mittemellan dessa blickar och i skärningspunkten uppstår ett sällsynt djärvt tänkande. "Bland flera som på senare år försökt att tänka nytt kring vårt förhållande till bilden utmärker sig denna höst på svenska Marcia Sá Cavalcante Schuback [...] I boken Att tänka i skisser [...] erbjuder hon en rad intressanta reflexioner som inte endast präglas av hennes filosofiska expertkunnande om exempelvis fenomenologin. Hon förmedlar också genomgående ett intresse för de kvaliteter i (vårt möte med) bilder som innebär ett blivande i stället för något statiskt och i den meningen utgör en del av det mänskliga om man så vill." (Ulf Eriksson, Dixikon)

"Schubacks bok är en viktig bok. Och ovanlig. I åtta essäer med stor tidslig och tematisk räckvidd kring förhållandet hermeneutik och filosofi har hon av den hermeneutiska gärningen skapat ett existentiellt imperativ, och av en svensk bok en internationell angelägenhet" (Anna-Lena Renqvist, Ny Tid)I Lovtal till intet - essäer om filosofisk hermeneutik öppnar Marcia Sá Cavalcante Schuback dörren för ett annorlunda sätt att förstå hermeneutiken. Hon söker sig tillbaka till tolkningslärans otänkta utgångspunkter och presenterar - utifrån läsningar av bland andra Aristoteles, Xenofanes, Schleiermacher, Gadamer och Nietzsche - en hermeneutik där främlingskap inför det egna och öppenhet inför det främmande skapar ett mellanrum där mening kan uppstå." Mötet med det förflutna - det redan tänkta, det redan sagda, det bekanta, traditionen, minnet - innefattar ett svårgripbart improvisatoriskt moment, där ett nytt tänkande, ett nytt ord uppstår. Detta är vad hermeneutik handlar om, en hermeneutik som tar föreställningsförmågans roll i förståelsen på allvar och betraktar inflytande, inspiration, improvisation som fundamentala moment i förståelsen. Därmed upptäcker vi att förståelse också är skapande. Det är i förståelsen som en strid med det att inte längre ha (det förflutna) och att ännu inte ha (framtiden) som det nya kan skapas på nytt och skapandet självt kan få en ny innebörd i intets blixtrande skeende. Det gäller att kunna lyssna till tänkandets skeende, skeendets tilltalande närvaro. Det är ett lovtal till intet." (Ur bokens inledning)Marcia Sá Cavalcante Schuback, född 1957, är docent i filosofi vid Södertörns högskola. Hon har tidigare undervisat i filosofi vid Universidade Federal do Rio de Janeiro, skrivit flera böcker samt översatt bland annat Martin Heideggers Sein und Zeit till portugisiska.