Syftet med denna avhandling är att i en samhällelig kontext belysa den process som föregår äldre människors eventuella flyttning från eget boende till särskilt boende. Med den äldres flyttprocess i fokus har intervjuer ägt rum med 21 äldre personer, deras närstående och biståndshandläggare. För att försöka förstå det som händer, och hur de upplever och beskriver denna process, har flera olika perspektiv och teoretiska infallsvinklar använts. Hänsyn och hänsynstagande har visats sig vara ett framträdande drag såväl hos de äldre som hos deras närstående och hos biståndshandläggare. Som ett resultat framkommer att de inblandade använder idealen om den gamla människans självständighet och självbestämmande för att rättfärdiga egna ageranden och förhållningssätt. Dessa ideal som finns både i politiska riktlinjer, och som värderingar i samhället i stort, bidrar i samband med de äldres flyttprocess till en utpräglad försiktighet och till att ansvaret för flyttbeslutet framstår som oklart. I praktiken leder det till att ingen tar riktigt ansvar för att ett beslut fattas i en eller annan riktning. Denna flyttprocess kan beskrivas som ett spänningsfält präglat av ömsesidiga komplexa samspel fyllda av hänsyn där de äldre, deras närstående och biståndshandläggarna lägger ansvaret på någon annan eller någonting annat. Idealen om de äldres självständighet och självbestämmande blir i mötet med vardagens praktik svåra att uppnå och visar sig i stället som ”hänsynstagandets paradoxer”.
