Mariam Naraghi

Tämja. Tänja. Tänka. Tre verb som drar åt olika håll. Att tämja är att försöka hålla något. Att tänja är att pröva dess gränser. Att tänka är att stanna i rörelsen mellan dem. Tämja Tänja Tänka är en antologi som vuxit fram ur Textivals litteraturfestival 2026. Här samlas nyskriven poesi, essäer och formexperiment där etablerade och ännu inte etablerade författare möts i olika litterära praktiker. Texterna rör sig mellan kropp och vatten, mellan minne och missbruk, mellan mirakel och tid. Vi rör oss genom städer och deras utkanter, från höjdhopparen som bränner huden för nära solen till mikroorganismernas outtröttliga arbete i vattenreningsverken. Genom stängda hjärtan och en socialarbetare vars empati tänjs till bristningsgränsen. Texterna frågar hur vi lever med varandra, med språket och med det som inte låter sig ordnas. I boken presenteras två poeter på svenska för första gången: Gustav Parker Hibbett och Giedre Kazlauskaite, i översättning av Judith Kiros respektive Liana Ruokyte-Jonsson. Här finns också den inflytelserika essän Hydrofeminism av Astrida Neimanis samt en nyskriven essä av Mara Lee om slutet, tiden och skrivandets villkor genom läsningar av Marguerite Duras. Antologin rör sig genom försök att tämja kroppen, språket, det som rinner och det som skaver, och genom rörelser som tänjer föreställningar om hur vi hänger ihop med varandra och med det som omger oss. Boken är en fortsättning på festivalens möten och samtal. Allt ryms inte mellan pärmar, men något kan stanna kvar. En plats där texter och tankar får fortsätta pågå tillsammans.

Det du ser är nåns vardagsbilder - stövlarna på förstutrappen, spinningcyklarna som väntar på nästa pass, det svårstädade golvet, Nintendokonsolerna. Men där finns också nåt annat, en flyktväg kanske eller en våldsam fälla. Det gäller att sno sig och inte fråga för mycket, det går att saxa fram, liksom i sidled. Dikter är berättelser om sånt som kan hända.

Mariam Naraghi betraktar det vardagliga med en blick som får verkligheten att skimra och välta. Här ser Medea sina barn komma tillbaka efter en pappavecka, en familj träd kör bil med en doft-person fäst vid backspegeln, ett oreokex blir en bild av litteraturens vita centrum, domkyrkan är ett stort, ruvande djur. Hennes raka och till synes enkla dikter är ett slags mirakulösa lekar som kan utspela sig lite varstans; mitt i rondellen, på Ica Maxi, i den tappade laptopens krossade skärm, längs elljusspåret, hemma i en lägenhet. Naturen, drömmen och den irrationella gnistan i människoögat besegrar förnuftet och de gamla vanliga normerna för vad som räknas som vackert och viktigt. Det är rolig, orolig, och uppfordrande poesi: Tänk om livet är helt otroligt. Jägmästarna säger är Mariam Naraghis andra diktsamling på Norstedts och en stark och konsekvent fortsättning på hennes lyriska författarskap. Om hennes förra bok, Dikter (Norstedts 2021), skrev Aase Berg: ”Ett pärlband av prosalyriska iakttagelser. Vardagens scenografi av tv-spel och skurhinkar, gångvägar och gymcyklar blir stoff till oväntade epifanier i Naraghis stilsäkra uppmärksamhet."

Mariam Naraghi betraktar det vardagliga med en blick som får verkligheten att skimra och välta. Här ser Medea sina barn komma tillbaka efter en pappavecka, en familj träd kör bil med en doft-person fäst vid backspegeln, ett oreokex blir en bild av litteraturens vita centrum, domkyrkan är ett stort, ruvande djur. Hennes raka och till synes enkla dikter är ett slags mirakulösa lekar som kan utspela sig lite varstans; mitt i rondellen, på Ica Maxi, i den tappade laptopens krossade skärm, längs elljusspåret, hemma i en lägenhet. Naturen, drömmen och den irrationella gnistan i människoögat besegrar förnuftet och de gamla vanliga normerna för vad som räknas som vackert och viktigt. Det är rolig, orolig, och uppfordrande poesi: Tänk om livet är helt otroligt. Jägmästarna säger är Mariam Naraghis andra diktsamling på Norstedts och en stark och konsekvent fortsättning på hennes lyriska författarskap. Om hennes förra bok, Dikter (Norstedts 2021), skrev Aase Berg:”Ett pärlband av prosalyriska iakttagelser. Vardagens scenografi av tv-spel och skurhinkar, gångvägar och gymcyklar blir stoff till oväntade epifanier i Naraghis stilsäkra uppmärksamhet."

Scenen för Mariam Naraghis andra sonettkrans är en McDonalds-restaurang. ”Kära nyfikenhet, du är en sonett – ger oss nya världar och lockar fram vår Angelika, hennes språng är så lätt över den stumma avgrunden. Allt kan ske i en skimrande spegel utav fett.” Den här gången leker Mariam Naraghi med sonettkransens stränga form och lyckas därmed inte bara att befria lärkan, utan även att skapa en tvillinglärka. Men mer magi sker i McSonetter dit Mohammed, mamman, Eivor och Angelika har sökt sig. Vem är egentligen killen vid kassan? Vad står skrivet i pappmuggen som nån har slängt på golvet? Och hur funkar en McFeast utan dressing? Ett utdrag ur McSonetter har publicerats i tidskriften Glänta. Naraghis poesi har vi även kunnat läsa i bland annat Lyrikvännen, Divan och i Uppsalas nya litteraturtidskrift Roten. Linnea Strid är konstnären bakom bokomslagets New Beginnings. 2018 utkom Mariam Naraghi med sonettkransen Gottsundasonetterna: ”Det är en solig bok som berättar om hur Fariha lär sig cykla, men alltså i en sträng och just cyklisk form som poeten hanterar med lust och lätt hand.” Magnus William-Olsson i Poesiåret 2018

På samma sätt som Cornelis Vreeswijk bygger upp helt egna världar i sina texter skapar Mariam Naraghi i ”Bild som händer” mångfacetterade mikrokosmos där hon låter varje ting tala till läsaren på hennes egna unika sätt. Det är först och främst en bok om människor, med olika förutsättningar och förhållanden, och deras väg genom vardagen. Somliga har namn, andra inte, men de är alla lika mänskliga i dessa dikter där iakttagelser och betraktelser skapar subjektiva men kusligt igenkännande bilder. Det är i de minsta detaljerna dikterna finner de största berättelserna. Mariam Naraghi gav ut sin första diktsamling, ”Bekännelse på Landbrogatan” (Växjö University Press), år 2008 och har sedan dess utvecklat sin lyrik till en ännu högre nivå. Den växlar mellan fri vers och medvetna narrativ, där dikterna vittnar om vardagens alla händelser och upplevelser. Det är lättillgängligt, modernt och stundtals väldigt ömt, om utanförskap och tillhörighet i dagens svenska samhälle.