Marianne Liliequist

Anna, Esther, Kajsa och Anna - fyra kvinnor med olika bakgrund, förenade av den tid de levde i och de utmaningar de mötte. Från de glittrande gatorna i New York och Berlin, till svenska stadskvarter, den småländska landsbygden och fjällvärldens småbruk, utforskar denna bok hur globala händelser format deras liv, drömmar och förhoppningar. I Min mormor möter vi den svenska 1900-talshistorien ur fyra mormödrars perspektiv. Med en bakgrund i vetenskaplig forskning belyser boken det svenska samhällets transformation, från det brinnande hoppet hos unga drömmande kvinnor till krigets skuggor och svältens rädsla. Författarna använder personliga erfarenheter och källmaterial såsom dagböcker, brev och fotografier för att analysera och presentera de fyra kvinnornas livshistorier. Detta tillvägagångssätt låter inte bara läsaren förstå, utan också känna, de djupa emotionella banden mellan mormödrarna och deras barnbarn. Min mormor ger oss en sällsynt inblick i hur kvinnor navigerade genom ett sekel av förändring och omvandling. Upplev de trådar som väver samman generationer och upptäck de liv som formade, och formades av, det svenska 1900-talet. Katarina Ek-Nilsson är fil.dr i etnologi. Hon var tidigare bland annat avdelningschef vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. I doktorsavhandlingen analyserades civilingenjörers levnadsberättelser. Hennes forskning rör bland annat materialitet och kulturarvsfrågor. Marianne Liliequist är professor emerita i etnologi vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper vid Umeå universitet. Hon har bland annat skrivit om nybyggar­barn, glesbygdsidentitet och äldre samers levnadsvillkor. Birgitta Meurling är professor i etnologi vid Institutionen för kulturantropologi och etnologi, Uppsala universitet. Hon har forskat om prästfruar och prästgårdskultur, genus och jämställdhet i museivärlden samt folklore inom upplevelseindustrin. Hon har även arbetat genushistoriskt med brev- och dagboksmaterial. För närvarande forskar hon om sanatoriet som vård- och livsform. Annika Nordström är fil.dr i etnologi och tidigare arkivchef vid Institutet för språk och folkminnen, Göteborg, där hon också har lett arbetet med Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet. Hennes forskningsområde är folkloristik, främst med inriktning mot folklig vissång och levnadsberättelser.

Hur är man när man är tant? Tanten tillskrivs ofta motsägelsefulla egenskaper. Hon kan representera trygghet och beständighet, men också osynlighet och maktlöshet. Hon är både tidlös och evig, överspelad och föråldrad. Att definiera sig själv som tant är inte särskilt populärt, samtidigt som det är ett epitet som kan tillskrivas andra. I denna tvärvetenskapliga antologi vrider och vänder författarna på ett åldersrelaterat begrepp tanten, den medelålders äldre kvinnan. Tanten är en tacksam symbol att använda som utgångspunkt i kulturella analyser av ålder. Genom henne synliggörs kopplingen mellan ålder, genus, klass, etnicitet och sexualitet. Vilken innebörd har egentligen begreppet tant i relation till andra ålderskategorier? Och vem är det som definierar tanten? Författare: Marianne Liliequist, Karin Lövgren, Hanna Bertilsdotter Rosqvist, Annelie Bränström Öhman, Evelina Lindahl, Eva Söderberg, Katarzyna Wolanik Boström.

Hur kan en tjej som 18-åriga Ellen, vegan och feminist, få ut något av en glamorös såpopera som Melrose Place? Vilket nöje finner 40-åriga Kjerstin, gymnasielärare och tvåbarnsmor, i Glamour, serien som hon själv beskriver som "den totala plastigheten"? Denna bok diskuterar såpoperans bilder av kvinnligt och manligt. Boken tar avstamp i såpoperabrukarnas röster, som ger utgångspunkter för en diskussion om kvinnliga överlevnadsstrategier och förhållningssätt. Kvinnor känner igen sig i den traditionella såpoperan därför att den berättar något viktigt om deras liv: sagan om kvinnlighetens eviga triumf och nederlag. Det tragiska i berättelsen är att det aldrig finns någon väg ut ur den fastlåsta världsordning där kvinnor är dömda att vara de eviga förlorarna. Den nyare typen av såpa bryter i stället upp bilden av den traditionella könsordningen. Med ironi skapas distans till förtryckande könsmönster. Men medverkar inte samtidigt det ironiska förhållningssättet till att göra objektivieringen av kvinnor mer rumsren?