Marie Cronqvist

I många forskares värld utgör seminarierummet en förtätad plats. Själva idén om det akademiska textseminariet är omhuldad, särskilt inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnesområdena. Seminariet är en väl förankrad arbetsform inom universitetet. Det är där de höga tankarna tänks och ventileras, det är där lärande och forskning går hand i hand, och det är där kollegialiteten praktiseras i sann demokratisk anda. I bästa fall skapas en helhet som är större än summan av delarna ett MED-vetande. Men idealet utmanas också av mindre smickrande sidor. Seminariet kan vara en plats för konkurrens och hierarkier, talarordningar och outtalade regler som begränsar och skapar murar. Antologin "Det goda seminariet" tar ett helhetsgrepp på forskarseminariet som lärandeform och kollegialt rum. Högskolepedagogiska perspektiv varvas här med kulturanalytiska, i syfte att skapa en bred förståelse av seminariet som fenomen. Fokus ligger på forskarutbildningen och danandet av nya generationer forskare. Hur lär vi oss hur vi ska bete oss och känna på ett seminarium? Vilken är seminarieledarens roll? Vilken typ av makthierarkier är vanliga och hur kan de hanteras?

Hur skulle vi uppleva att färdas med ljusets fart? Vad är egentligen snabbmat? Varför blir nyheter så fort inaktuella? Vad kännetecknar en döende människas syn på väntan? Och vad är det som rör sig i filmjölken på vårt frukostbord? De tretton populärvetenskapliga essäerna i denna bok anknyter alla till begrepp som tempo, hastighet, fart eller förändring. Essäerna spänner över vitt skilda fenomen från fysikaliska hastighetsberäkningar och elaka förkylningsvirus till dagens arbetslagstiftning och mobiltelefoner i Västafrika. Författarna är forskare vid Lunds universitet.

Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2008 Formgivare Johan Laserna

Under det kalla kriget skapades nya berättelser om vad som var gott och ont. I Sverige var USA hjälte och Sovjetunionen skurk. I det ljuset har kalla krigets politiska föreställningar utforskats och diskuterats grundligt. Vi vet däremot mindre om de meningsskapande berättelser som vanliga människor mötte under denna tid. I Hotad idyll förenas litteraturvetenskapens intresse för texter med historievetenskapens intresse för bredare sammanhang för att nå en större förståelse av historiska skeenden. I fokus står de föreställningar som präglade den vardagliga idyllen i 1950- och 1960-talens Sverige. Författarna diskuterar hur berättelserna tog form i det nya tv-mediet, i den populära svenska kriminalromanen, i dagspressen, veckopressen, reseskildringarna, i de nya romanerna och lyriken samt i de politiska diskussionerna.

Den som vill förstå dagens mediesamhälle har mycket att hämta genom att återvända till tidigare analyser, teorier och idéer – till medie­vetenskapens idétraditioner. Den här antologin både inventerar och förmedlar ett förråd av olika traditioner och texter som har haft stor betydelse för ämnet. Den är fylld av verktyg som behövs för att navigera i det samtida medielandskapet. Varje kapitel behandlar en klassisk medievetenskaplig text, placerar den i sitt historiska och vetenskapliga sammanhang, presenterar en närläsning av dess centrala innehåll och diskuterar dess relevans idag. Bokens kapitel är tänkta att erbjuda ett stöd till egen läsning av original­texterna, inte att ersätta sådan läsning. Denna andra upplaga är reviderad efter de senaste forskningsrönen och utökad med fyra nya kapitel. Boken riktar sig främst till studenter och lärare i medie- och kommunikations­vetenskap med närliggande ämnen, men också till andra som intresserar sig för medievetenskapens idétraditioner.

Hur formar vi framtiden och hur lär vi oss av historien? Vilken roll spelar konsten i ett framtida samhälle, hur fungerar framsynthet inom ekonomi och juridik, och hur kan framtidens komplexa forskningsresultat förmedlas och spridas till samhället utanför akademin? LU Futura var Lunds universitets tvärvetenskapliga tankesmedja för framtidsfrågor 2018 2021. Framtidskompasser är projektets slutpunkt, där deltagarna diskuterar framtidsfrågor inom sina specialområden. Essäerna handlar bland annat om våra växande avfallsberg, om vad beredskapen under kalla kriget kan lära oss i dagens krigsdiskussioner, om hur mänsklig hälsa förhåller sig till planetens välmående -- och inte minst om vilka förhoppningar och farhågor dagens studentgeneration hyser inför framtiden. Medverkande författare: Fredrik N. G. Andersson, Ludwig Bengtsson Sonesson, Marie Cronqvist, Knut Deppert, Jonas Granfeldt, Martin Hansen, Cecilia Holm, Karin Johansson, Jenny Julén Votinius, Linnea Karlsson, Ulrika Oredsson, Ruben Ritzén, Markku Rummukainen, Johannes Stripple, Lynn Åkesson

Det bedrivs alltför lite mediehistorisk forskning i Sverige. Mediehistoria kan – och bör – skrivas på många olika sätt. En ambition inom den kulturhistoriska medieforskning som presenteras i den här boken är att genom ett breddat mediebegrepp och historisk sensibilitet uppdatera mediestudiet. Förnyelsen sker inte sällan i skärningspunkten mellan den ofta teknikdeterministiska mediearkeologin och den historiskt lika anspråksfulla som problematiska medialiseringsteorin. I denna bok presenteras 19 mediehistoriska texter som behandlar medieformer som skrivbord, papper, affischer, kassetter, fisheye-linser, radio, telegraf, film, smarta telefoner, litografier, dagstidningar, mikrofilm, begagnade mp3-filer, krigsbyten, biblioteksbyggnader och ölkrus. I boken presenteras en rad samtida perspektiv på förflutna medier – allt i form av en icke-linjär växelverkan mellan nu och då – därav titeln: Återkopplingar. Boken utgör resultatet av konferensen ”Kulturhistorisk medieforskning III” som hölls våren 2013 vid Lunds universitet. Den visade upp en mediehistorisk mångfald som det bara är alltför lätt att glömma bort.

Sedan sekelskiftet 2000 har det talats om en medial vändning inom framför allt humanvetenskaperna. För till exempel litteraturvetenskapens del har det handlat om en fokusförflyttning från estetiken till historiska medieanalyser av sådant som läs- och skrivpraktiker, och motsvarande intresseförskjutningar kan avläsas inom andra discipliner. I en svensk kontext har det rentav hävdats att medie- och kommunikationsvetenskapen håller på att förgås i en ”revirstrid som är så brutal att den knappt märks”. För inom vilka discipliner sysslar man numera inte med mediefrågor? Och vilket är då medievetenskapens specifika bidrag? Å andra sidan kanske medie- och kommunikationsvetenskapen själv genomgår ett slags medial vändning och rör sig bort från vad som dominerat ämnet: innehållsanalyser av journalistik utifrån ett ganska snävt demokrati- och politikperspektiv, vilka egentligen inte varit särskilt upptagna med specifika medieringsfrågor. En sådan rörelse, även internationellt, kan möjligen skönjas i de senaste årens diskussioner kring begreppet medialisering. Den kulturhistoriska medieforskningen har under de två senaste decennierna vuxit fram i kölvattnet av den kulturella vändningen inom de historiska vetenskaperna. Fältet kännetecknas av en nyorientering såväl empiriskt som teoretiskt, så till exempel utgångspunkten i ett bredare mediebegrepp och en fokus på mediernas inbördes relationer och på materiellt handfast mediering (snarare än friare svävande representationer). Mediehistoria kan inte längre vara en samling monomediala historier som beskriver olika mediers utveckling på ett linjärt sätt, utan ett fält som i hög grad betonar inter- och multimedialitet. Relationen mellan gamla och nya medier behöver problematiseras och vår egen tids digitaliseringsprocess historiseras.

Spionen var under kalla kriget en gäckande gestalt som i egenskap av sin synliga osynlighet blev en orienteringspunkt för vardagliga fantasier. Han - för denna det kalla krigets emblematiska figur vr oftast en han - blev i flera avseenden just en samtidens mittpunkt i vilken en tudelad världsbild synliggjordes. Mannen i mitten handlar om Spionen i svenska kallakrigskultur mellan 1945 och 1965, om idyllens främsta hotbild i en tid präglad av två starka identitiets- och trygghetsberättelser folkhemmet och neutraliteten. I boken urforskas spionavslöjandets dramaturgi i vardagens meningsskapande från civilförsvarsupplysning och kriminaljournalistik till veckopress och populärfiktion. Här finns scenanvisningarna om det neutrala folkhemmet, protagonisten Detektiven Allmänhet, antagonister som Marinspionen, Enbom och Wennerström, den mullrande intrigen, den färgrika dekoren och till sist också den spännande upplösningen i det långa 50-talets svenska spiondrama. Spionen efter andra världskriget, återspeglad i olika medier, granskas av en historiker. Fiktion möter verklighet och den dramatiska berättelsen står i centrum.