Marie Ulväng

Den konstnärlige bondsonen Jöns Ljungdalen fick i unga år möjligheten att utbilda sig till schatullmakare i Stockholm. När han 1761 återvände till Härjedalsfjällen förde han med sig den nya rokokostil som inte bara imponerade på traktens befolkning utan också satte sin prägel på landskapets inredningskonst under två sekler. i denna vackert illustrerade bok beskriver fem författare och forskare härjedalens storsnickare ur olika synvinklar. Läsaren möter schatullmakaren i ett samtal om hantverksmetoder, träffar andra möbelmakare och deras beställare, besöker kyrkorum och får veta hur rokokon tar det långa klivet in i 1900-talet. Summaries in English. Redaktör: Ola Hanneryd, Härjedalens Fjällmuseum. (Författare: Maj-Britt Andersson, Olof Appelgren, Ola Hanneryd, Marianne Strandin, Marie Ulväng)

Kläder påverkar hela våra liv. Vi klär oss, iakttar andra, konsumerar, kommunicerar, fantiserar. En del av klädernas kraft handlar om arv – alltså den historia och kultur som hänger ihop med mode, kläder och textil, som förmedlas genom traditioner och samhällsnormer. I antologin "Modearv" ger elva av landets främsta forskare och skribenter inom bland annat textilhistoria och modevetenskap exempel på hur historiska perspektiv på kläder och mode kan hjälpa oss att bättre förstå både dåtidens och dagens samhälle. Hur har synsätt förändrats över tid? Och hur förhåller vi oss till spåren av det förflutna idag? I personligt hållna essäer stiftar vi bekantskap med exempelvis puffärmsklädda knektar, nakenbadare, skinheads, män i shorts, väverskor och en sjal från Alva Myrdal. De enskilda exemplen öppnar i sin tur för diskussioner om stora ämnen såsom genus- och klassfrågor, konsumtionskultur, hantverkets roll och industrisamhällets utveckling. Frågeställningar kring kläder och textil har fått en allt högre synlighet i samhällsdebatten och samtidskulturen, vilket Mode­arv ger en lägesbild av. På så vis bidrar boken till förvissningen om att historiska perspektiv på kläder spelar roll och kan handla om så mycket mer än bara nostalgi och retroromantik. JOHANNES DAUN är fil dr i historia och arbetar som 1:e antikvarie på Textil­museet i Borås. Hans forskning rör industri-, social- och urbanhistoria samt kulturarvsfrågor. Hans senaste bok, "När man sydde kläder på fabrik", handlar om konfektionsindustrins historia. Övriga medverkande är Susanna Alakoski, Henric Bagerius, Karin M. Ekström, Tonie Lewenhaupt, Pia Lundqvist, Emma Severinsson, Marie Ulväng, Paula von Wachenfeldt, Philip Warkander och Hanna Wittrock. Bokens illustrationer är gjorda av Olivia Ekelund.

Böndernas kläder under 1800-talet förknippas traditionellt sett med folkdräkter, nationalromantik och hembygdsrörelse. I "Klädekonomi och klädkultur" är det emellertid inte helgdagens dräktkultur utan vardagens klädekonomi som står i fokus. Böndernas klädinnehav vävs därmed samman med hushållens försörjningsmöjligheter och utbudet av textila köpvaror. Studien visar hur bondens och bondhustruns garderober förändrades i takt med 1800-talets genomgripande samhällsomvandling. I undersökningsområdet Lillhärdal i södra Härjedalen, liksom i stora delar av södra Norrland, kan 1850-talet betraktas som en brytningstid mellan traditionella och moderna förhållningssätt. Den internationella efterfrågan på timmer och skogsbolagens etablering i området flyttade med ens bondebefolkningens fokus från kvinnligt fäbodbruk till manligt skogsbruk. Skogsbolagens köp av timmer, avverkningsrätter och hemman var ett avgörande steg in i en annan typ av ekonomi där bönderna ägde de eftertraktade råvarorna. I "Klädekonomi och klädkultur" skildras hur välstånd uttrycktes med manufakturtillverkade tyger under 1800-talets första hälft och hur betydelsen av mode blev allt viktigare över tid. När fabriksvävda bomulls- och halvylletyger ersatte slitstarkt vadmal, linne och skinn förkortades plaggens livslängd och påskyndade modets växlingar. Förändrade klädbehov och nya ideal där mannen fick en tydligare roll som familjeförsörjare och hustruns arbete i högre grad koncentrerades till omsorg om hem och familj, innebar att bonden och bondhustruns garderober gick skilda vägar. Skräddade rockar, dyra köptyger och färdigsydda plagg fick en given plats i mannens garderob, liksom halsdukar, hemvävda schalar och hemsydda klänningar i hustruns garderob. Bondens garderob tog betydligt större resurser i anspråk än bondhustruns under 1800-talets sista decennier. Marie Ulväng synliggör hur förutsättningarna för att skaffa och upprätthålla en bondegarderob skiftade över tid och utifrån individens kön, ålder, sociala position och ekonomiska förmåga. Till skillnad från tidigare studier analyseras den enskilda individens klädinnehav utifrån både hushållets socioekonomiska ställning och konsumtionssamhällets framväxt. Klädekonomi och klädkultur bidrar därför med ny kunskap om hur böndernas klädinnehav och konsumtion av kläder både uttryckte och utgjorde en central del av 1800-talets samhällsomvandling.