Martin Ericsson

Arkiv. Tidskrift för samhällsanalys samlar samhällsvetenskaplig och historisk forskning från Sverige och världen. Alla artiklar finns fritt tillgängliga, gratis att läsa och ladda ned, på www.tidskriftenarkiv.se. För dem som hellre vill läsa mellan två pärmar tillhandahåller vi den här tryckta utgåvan. I detta nummer: Klas Åmark, ”De svenska tjänstepensionsavtalen 1947–2017” Andrés Brink Pinto & Martin Ericsson, ”Rum, politik och ”meningslösa” upplopp. Ungdomsupplopp i Stockholm 1948–1965” Kim Silow Kallenberg & Erika Sigvardsdotter, ”Om Sverige, svenskhet och de Andra i samhällsorientering för nyanlända” Kommentarer: Per Molander, ”Demokrati – bättre än alternativen?” Sven Hort, ”Sara och Fred – en platonsk kärlekshistoria?” Recensioner: Zhanna Kravchenko, ”Ryssland bortom Putin” Mikael Stigendal, ”Segregationens båda poler”

Året 1968 hör till de mest mytomspunna i svensk historia. Kårhuset ockuperades i Stockholm, på gatorna demonstrerade ungdomar mot Vietnamkriget, och i Båstad stormade aktivister en tennismatch som skulle spelas mot apartheidstaten Rhodesia. Men vad hände egentligen under alla dessa aktioner? I den här boken berättar historikern Martin Ericsson om de dramatiska konfrontationer som skakade det svenska samhället under 1968 – revolternas och drömmarnas år. Flera myter om året och begreppet ”68” ifrågasätts, samtidigt som okända men spännande och ibland våldsamma händelser dras fram i ljuset. Sveriges dramatiska historia skildrar händelser från vendeltiden till 1980-talets ubåtskris. Fångande, lättillgängligt och kunnigt om människor och skeenden som skapade och förändrade Sverige.

Att Sverige en gång i tiden hade ett statligt institut för rasbiologi är väl känt, liksom att det bedrevs omfattande rasforskning i Sverige under 1900-talets första decennier. Men vad hände egentligen med den svenska rasforskningen efter 1930-talet försvann den bara? I Vetenskapen som försvann? genomför historikern Martin Ericsson den första systematiska undersökningen av svensk rasforskning från 1930-talets mitt och fram till början av 1970-talet. Det är en historia om en rasvetenskap som överlevde andra världskrigets fasor och längre än vi kanske vill tro höll emot när kritiken växte under efterkrigstiden. Och om Statens institut för rasbiologi som aldrig lades ner, utan levde vidare i annan form och under annat namn. Ericsson visar att det inte fanns en enda svensk rasforskningstradition utan två. Den ena utgick från Rasbiologiska institutets första chef Herman Lundborg och hade tydliga kopplingar till nazismen och andra högerextrema rörelser. Den andra kan sägas utgå från Lundborgs efterträdare Gunnar Dahlberg och var i stället antinazistisk och i vissa fall till och med antirasistisk. Men de båda traditionerna var överens om att det fanns olika människoraser och att det var meningsfullt att försöka mäta skillnader mellan dem. Genom att följa den svenska rasforskningen fram mot 1900-talets slut väcker boken också viktiga frågor om vår egen tid och dess intresse för ursprung och härkomst . Hur väsensskilda är egentligen våra dagars dna-analyser från de gamla rasforskningstraditionerna? Tänk om vi riskerar att ställa samma frågor som 1930-talets rasbiologi fast med nya tekniker?

För hundra år sedan lyckades arbetarrörelsen och kvinnorörelsen driva igenom sina krav på allmän rösträtt i Sverige. I första världskrigets slutskede gav högern -- skrämda av revolutionära krafter i Ryssland och Västeuropa -- till slut upp sitt motstånd mot demokratiseringen och 1921 hölls det första valet med så kallad allmän och lika rösträtt. Men hur omfattande var den rösträtt som infördes 1918--1921? I denna bok tecknas rösträttens historia i Sverige efter den allmänna rösträttens införande. Det visar sig här att rätten att rösta under 1900-talet inte alls omfattat alla befolkningsgrupper. Fattiga, gamla och konkursdrabbade har tidvis exkluderats, värnpliktsvägrare, fångar och omyndigförklarade likaså. Åldersgränserna har varierat, liksom relationen mellan rösträtten och det svenska medborgarskapet. Dessutom har reglerna för hur röstningen rent praktiskt ska gå till gjort det svårt för vissa grupper, bland annat renskötande samer, att utnyttja sin rätt. Allmän rösträtt? Rösträttens begränsningar i Sverige efter 1921 handlar om rösträttens föränderliga gränser och ställer frågor om demokratins räckvidd -- i det förflutna och i vår samtid. Redaktörer: Annika Berg, idéhistoriker vid Stockholms universitet, och Martin Ericsson, historiker vid Lunds universitet. Medverkande författare: Anders Ahlbäck, Jonathan Josefsson, Mattias Lindgren, Julia Nordblad, Bengt Sandin, Fia Sundevall. Trådbundet kartonnageband med klotrygg.

Tiden efter andra världskriget beskrivs ofta som en period av lugn och samförstånd i Sverige. Samtidigt skakades centrala Stockholm mellan åren 1948 och 1987 av återkommande så kallade ungdomsupplopp. Gång på gång fick huvudstaden uppleva konfrontationer med tusentals deltagare, stenkastning och polischocker. Den bråkiga staden tar ett helhetsgrepp på fem ungdomsupplopp i centrala Stockholm, tidigare endast fragmentariskt undersökta men väl så mytomspunna. Vi får göra en resa som börjar på Södermalm under påsken år 1948, som går vidare via de bråkiga somrarna i Berzelii park åren 1951 och 1954, Nyårskravallerna år 1956 och Hötorgskravallerna år 1965, och som slutar först i och med kravallerna i Kungsträdgården år 1987. Genom en närläsning av polisens arkiv tecknas en bild av vad som egentligen hände, hur polis och ungdomar agerade och vilka situationer som ledde till de dramatiska konflikterna om innerstadens centrala platser. Vi får också följa vuxenvärldens auktoriteter, som var mycket förbryllade av händelserna, inte minst eftersom deltagarna inte ställde några tydliga krav. Ledarskribenter och forskare grubblade över varför välfärdsstatens ungdomar, som fick rösta och som slapp arbetslöshet och svält, kunde vara ute på gatorna och slåss med polisen till synes utan något tydligt mål. Politikerna tillsatte utredningar, och Stockholms stad experimenterade fram fritidspolitiska satsningar för att förebygga kravaller. Ironiskt nog fick de opolitiska ungdomsupploppen stora politiska konsekvenser.

Ska historia förstås och läras som en framåtriktad rörelse, med början, mitt och slut, eller ska historia förstås bakifrån, med utgångspunkt i våra egna, sentida frågeställningar? Vad skiljer och vad förenar historieundervisning på olika nivåer? Vad är viktigast: mängden av historiska fakta, analytiska och kritiska perspektiv eller redskap för att välja ut och hantera den historia som är viktig för vår tid? Vad betyder genus, klass och etnisk identitet för historieundervisningen? Och på vilket sätt kan digitaliseringen påverka historieämnet? Att undervisa i historia på universitetet tar upp dessa och flera andra historiepedagogiska och historiedidaktiska frågor som ges allt för litet utrymme i den högskolepedagogiska utbildningen. Denna bok fyller därför ett tomrum. Tolv historiker, några med stor undervisningserfarenhet, andra i början av sina karriärer, reflekterar här över både de svårigheter och de möjligheter som möter universitetets historielärare. Att undervisa i historia på universitetet vänder sig till historiker verksamma på universitet och högskolor, men även till skolans historielärare och till andra med intresse för historieförmedling.

Sveriges moderna historia framställs ofta som en fredlig rörelse mot ökad demokrati och jämlikhet. De stora konflikter som präglat Europas 1900-tal har i Sverige undvikits helt eller lösts med kompromisser. Så har den svenska självbilden sett ut, men under senare år har samförståndsberättelsen börjat ifrågasättas. I Politik underifrån skriver historiker och samhällsvetare om politiska och sociala konflikter i 1900-talets Sverige då människor har brutit mot den dominerande politiska kulturens normer för hur man får göra politik och vilka som får delta i politiska processer. De nio bidragen ger ny kunskap om ett antal kollektiva konfrontationer, där vanliga människor genom utomparlamentariska aktioner bidragit till att forma svensk politisk historia. Från rösträttsstriden i början av seklet, över gatukravaller, vilda strejker och den gryende miljörörelsens kamp, till konflikter om vem som har rätt att använda det urbana rummet åren efter murens fall. Antologins fokus är spännande episoder ur det förflutna, men den kan också användas för att ställa viktiga frågor om vår egen samtid. När kan utomparlamentariska metoder sägas berika och utveckla demokratin, och när passeras den gräns då den parlamentariska demokratin hotas? De historiska perspektiv som presenteras i Politik underifrån är viktiga för den diskussion om demokratins former som måste föras i vår egen tid. INNEHÅLL: Andrés Brink Pinto, Martin Ericsson & Stefan Nyzell Verktygslåda för konfliktforskare Magnus Olofsson Rösträttskravallerna i Stockholm 1902 och den återvunna demonstrationsrätten Fredrik Egefur "Polisen har stulit vårt standar!" Två antimilitaristiska demonstrationer i Helsingborg 1906 Karin Jonsson "Stockholmspolisen far fram som hunner och bödlar." Den sista stora demonstrationen för rösträtt i Stockholm 5 juni 1917 Stefan Nyzell Eskilstunakravallerna 1937. En kamp om rätten att få supa sig full Björn Lundberg Nyårskravallerna i Malmö 1946-47. Sveriges första ungdomsupplopp? Eva Schmitz Städerskestrejken 1974-75. En nedtryckt grupp kräver högre lön och respekt för sitt arbete Jenny Jansson & Katrin Uba Motströms. Kampen mot kraftverket i Sölvbacka strömmar 1972-79 Martin Ericsson Ockuperat område. Striden om brandstationen i Jönköping 1982 Johan Pries & Karin Zackari "Här slutar Sverige." Ockupationen på Ringgatan i Malmö 1990

Hösten 1943 genomförde Socialstyrelsen rasbiologiska mätningar av mer än hundra svenskar som myndigheten ansåg var ”tattare”, däribland flera barn. Genom att mäta längden på näsor, armar och pannor ville myndigheten få fram ett objektivt sätt att avgöra vilka svenskar som borde kategoriseras på detta sätt. Målet var att skapa särskilda politiska åtgärder mot gruppen, som länge givits skulden för en rad sociala problem. De familjer som pekades ut som ”tattare” anklagades för att leva på bidrag, vara kriminella och inte kunna ta hand om sina barn. Dessa rasistiska stereotyper hade också, ända sedan åtminstone 1800-talets slut, resulterat i en diskriminerande politik. Landsbygdens kommuner bötfällde invånare som hade kontakter med dem, präster ställde krav på omhändertaganden av deras barn, och svenska tjänstemän gjorde studiebesök i Norge för att studera de barnhem och läger där människor som det norska samhället kallade för ”tatere” placerades. I Sverige fanns planer på liknande institutioner, och snart höjdes röster för en ännu mer långtgående politik. Kanske kunde man utplåna gruppen genom systematiska tvångssteriliseringar? Debatten om hur myndigheterna borde agera gick ofta under namnet ”tattarfrågan”, och det är den som undersöks i denna bok. Vilka aktörer skapade ”tattarfrågan”? När uppstod den? Vilka politiska förslag och statliga utredningar ledde den till? Målet med boken är ytterst att bidra med kunskap om hur vår egen tids rasism och sociala ojämlikheter har uppstått. Martin Ericsson är född 1982. Detta är hans doktorsavhandling i historia vid Lunds universitet.