Martin Högström

Kære Vilde / Kære Jørn er en dobbeltudgivelse i anledning af den norske forfatter Jørn H. Sværens 50-års fødselsdag. Kære Vilde er Sværens poetiske og præcise gennemgang af sit forfatterskab og sin særegne praksis, skrevet i brevform, der slutter som en åben invitation. Her oversættes den for første gang til dansk. Dertil følger et hæfte, hvor en række kendte forfattere fra bl.a. Norge, Sverige og Frankrig henvender sig direkte til Sværen i brevform eller digt. Tilsammen giver bøgerne et billede af en både levende, strålende og vidtforgrenet forfatter-, oversætter- og udgivelsespraksis.

Martin Högströms tredje poesibok på OEI editör heter Fängelsepalatset en bok som, såsom dess namn antyder, framträder med avgränsningarnas och regleringarnas lika tvingande som frigörande effekter. Liksom i Högströms tidigare böcker, Transfutura (2005) och Kommande industrilandskap (2007), framhålls även i Fängelsepalatset de gränssnitt där temporala fenomen och begrepp på samma gång bryts mot och konvergerar med spatiala. I den paradoxala arkitektur som är fängelsets palats blir tiden en plats och rummet ett förlopp. Bokens sammansatta flöde av infångade utsagor utgör den poesi som både är fångars viskningar, övervakares order, fängelsets murar och palatsets förgyllda salar.

Efter den Katapultprisbelönade debutboken Transfutura återkommer Martin Högström nu med sin andra bok, Kommande industrilandskap på OEI editör. Kommande industrilandskap består av fyra delar, där de tre första är ett poesiarbete i spåren efter de tyska fotograferna Bernd och Hilla Bechers dokumentationer av gruvdrift i Västeuropa och östra USA. På samma sätt som dessa gamla industrikomplex ofta revs strax efter att de fotograferats, avlägsnar sig här dikten från sitt motiv ? fotografiet ?ersätter? gruvan, skriften ?ersätter? fotografiet. I Martin Högströms bok ger kolets närvaro också avtryck i själva diktens typografi. Bokens första del, ?carbografier?, utgörs av partiella ?transkriberingar? av fotografier som successivt tycks raderas av det öga som läser/betraktar. Samtidigt som gruvindustrins ruiner här utgör ett motiv, blir ?transkriberingen?/dikten en ?ruin? i ett grått gränsområde mellan läsande och betraktande. Bokens andra del, ?nära dagen?, undersöker gruvindustrins förhållande till en framtid i Västeuropa och östra USA under 1900-talet; dikten placerar de utopibefriade industrikomplexens processer i ett språkligt framåtblickande? Bokens tredje del, ?c?, tematiserar kol-14-metoden och kolets närvaro i de extremt långsamma processer som är geologins, liksom i den fotokemiska processen. Bokens sista del, ?två miljoner femhundrasextiotusen dikter? (en titel som anspelar på Raymond Queneaus potentiella diktsvit Hundra tusen miljarder dikter), arbetar med det minimala och det maximala. Utgångspunkten är här ?sentensen?, ?maximen?, ?aforismen?, men detta blir former som används utan deras sedvanliga anspråk på att utsäga sanningar. Horisonten är ett språk som inte slår fast, utan frigör, potentialiserar. Pressbild kan laddas ned på www.oei.nu

Transfutura är poesi som essä, lyrik, typografi, berättande, och där den grafiska formen är en avgörande del av uttrycket. Transfutura är poesi som arbetar sig ut i nya bokstavsformer, mot en uppgraderad läspraktik i den av poeten själv konstruerade teckenuppsättningen Transfutura, som alltså också fått ge namn åt hela boken. Kort om varje del i boken: "Från ö": Ett lyrisk arbete som "framkallats" genom en teknik där Högström låtit texten hämta fram sig själv ur en bank av hans egna lyriska strofer; en självgenererande process där poeten trätt tillbaka från en rad estetiska och poetiska val, för att istället bli en läsare i själva skrivandet. "Jag betraktar texten, övervakar den då den träder fram som ett eget subjekt." "Den typografiska bokstavens tystnad": En lyrisk essä som tar fasta på detaljer (typografi som en detaljernas praktik) och tydliggör större rörelser där läsriktningen kopplas till en förskjutning av olika typografiska normer. En meditation kring makten över betydelser som följer typografins historia ända fram till dagens "posttypografiska", digitala situation. "Den första samlingen 2": En fragmentarisk poesi som arbetar "just över vattenytan". I närheten av det retinala. Tystnad som hörs. Just innan språket enbart är typografi. "Transfutura": En ny, uppgraderad teckenuppsättning som bygger på synteser av bokstavspar. Högström låter datorns "fantasi" skapa nya tecken utifrån vissa ramar. Han designar alltså inte. Typsnittet Transfutura skulle kunna beskrivas som någonting helt parasitärt utifrån våra reguljära läskonventioner, men utgörs alltså inte desto mindre av nya, egna bokstäver. Resultatet är en text som saknar den enskilda bokstavens problem och som alltid befinner sig i en förskjutning, med en egen nivå. Texten blir en grafisk bild som blir svårare att läsa ju mer man anstränger sig för att "koda av" den. "Transfuturism": "Amerika som begrepp och bild - förkroppsligat, bokstavliggjort och sedan berättat, kanske. Hur skriver man om Amerika? Jag har bl a utgått från kärnvapenprov-sprängningarna under det kalla kriget. I detta extrema ljus exponeras, liksom fördröjt, fortfarande bilden av Amerika. Amerikas angrepp på sin egen kropp (alltså inte Amerika som förgriper sig på omvärlden). Denna bild är radioaktiv. Kroppar och tecken muteras. Texten är trasig. Inte ens möjlig att inte berätta" (Martin Högström).