Under några år lamslog coronapandemin en hel värld. Det hade funnits varningstecken, ändå var det uppenbart att ingen stod redo inför det som följde i smittans spår. Nu har många redan glömt hur det var när städerna stängde ner, och tar för givet att vi kommer stå bättre rustade nästa gång. Stämmer det verkligen? Pandemier har en uråldrig historia, och det enda som verkar säkert är att de ständigt hittar nya vägar. Inte minst när världen förändras i den takt den gör idag. Som barn i efterkrigstidens babyboom fick den blivande infektionsläkaren Martin Holmberg se det med egna ögon: hur staden Stockholm, och landet Sverige, och i förlängningen hela världen, byggdes ut i en hastighet utan motstycke. Världen drabbades under denna tid regelbundet av större och mindre pandemier. Numera ligger planetens gränser öppna, vägar och transportsystem byggs ut för att underlätta konsumtion och rörlighet, samtidigt som människorna trängs ihop på allt mindre ytor. Men det är inte bara vi som rör oss snabbare - mikroorganismerna följer oss överallt. Martin Holmberg har studerat smittor under hela sitt yrkesliv. Här gör han en historisk återblick på smittor i städernas spår samtidigt som han höjer ett varningens finger för kommande farsoter. Pandemiska landskap ställer frågan som inte längre kan ignoreras: hur ser vår pandemiska framtid ut i en värld av växande megastäder?
