Martin Wiklund

Under det kalla kriget skapades nya berättelser om vad som var gott och ont. I Sverige var USA hjälte och Sovjetunionen skurk. I det ljuset har kalla krigets politiska föreställningar utforskats och diskuterats grundligt. Vi vet däremot mindre om de meningsskapande berättelser som vanliga människor mötte under denna tid. I Hotad idyll förenas litteraturvetenskapens intresse för texter med historievetenskapens intresse för bredare sammanhang för att nå en större förståelse av historiska skeenden. I fokus står de föreställningar som präglade den vardagliga idyllen i 1950- och 1960-talens Sverige. Författarna diskuterar hur berättelserna tog form i det nya tv-mediet, i den populära svenska kriminalromanen, i dagspressen, veckopressen, reseskildringarna, i de nya romanerna och lyriken samt i de politiska diskussionerna.

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Kan historiker bidra till ett mer rättvist minne? Under de senaste decennierna har det i många länder förts historiska debatter som påminner om rättegångar. Enskilda aktörer, ideologier, stater och hela kulturer har placerats på de anklagades bänk. I Sverige har "68" blivit en omstridd ort i det offentliga minnet och det har talats om "vänsterns skuld", om brott och bekännelser. Att diskussioner om det förflutna har kommit att fungera som ett slags samhällelig historiedomstol väcker frågor om historikerns uppgift i samhället och om historievetenskapens relation till juridik, politik och etik. När tolkningsdispyter inte bara handlar om vad som faktiskt hände utan också om hur det förflutna ska bedömas, hur kan värderingen av det förflutna hanteras för att främja en fruktbar bearbetning av konflikten? Om sådana bedömningar ska vara något mer än tillhyggen i politiska uppgörelser och godtyckligt tyckande, hur kan bedömningarna underbyggas och kritiseras? Inom den juridiska sfären har rättvisa utgjort ett viktigt ideal. Kan historiska berättelser och bedömningar vara orättvisa? Vad innebär i så fall en rättvis berättelse och ett rättvist minne? Dessa frågor behandlas i relation till debatten om "68" i Sverige. Genom att använda domstolen som analogi belyses olika roller som historiker kan spela, såsom åklagare, försvarsadvokat, domare eller åtalad och vilken betydelse det kan ha i tolkningskonflikter. I Historia som domstol använder historikern Martin Wiklund domstolsanalogin och idéer om juridisk och retorisk argumentation som inspirationskälla för att tänka historia på ett sätt som kan främja en meningsfull hantering av historiska tolkningskonflikter och som sätter värderingen av det förflutna i centrum.