Mathias Boström

I dag är det närmast självklart att använda sig av ljud- eller videoinspelning i samband med dokumentationsarbete. Många bär dessutom ständigt med sig utrustningen som en del av sina smarta mobiltelefoner. Men hur resonerade man och hur gick det till när ljudinspelningstekniken började tas i bruk för att dokumentera ljud i syfte att bevaras för framtiden och för att användas i kunskapsproduktion? I denna musikvetenskapliga doktorsavhandling undersöks föreställningarna kring och användningarna av det första ljudbärarformatet: vaxrullar till fonografer. Studien är inriktad mot kulturhistorisk dokumentation och forskning med koppling till olika slags svenska minnesinstitutioner (arkiv, bibliotek, museer och andra samlingar) med huvudsaklig inriktning mot inhemsk kultur. Undersökningens fokus ligger på inspelningar av musik, i synnerhet folkmusik. Visor och låtar var nämligen det dominerande innehållet på arkivinspelningarna som gjordes i Sverige mellan 1898 och 1948 på fonografrullar.

"...en läsupplevelse utöver det vanliga." Jönköpings-PostenMagnus är personutredare. Han jobbar med att hitta saker. Men han irrar ofta genom Stockholm utan att veta var han ska. En dag dyker författaren Kate Larson upp i hans liv och ber honom söka efter en val hon sett i Hammarbyslussen. Ett till synes omöjligt uppdrag, men vad kunde vara mer lockande? I Herman Melvilles kölvatten ger sig Magnus ut på Mälaren i den kyliga decembernatten. Vid sin sida har han Frans Moby, en gigantisk ung man som lyssnar av fjärden med hembyggda hydrofoner. De ser oförklarliga vågor i vattenytan och hör klickljud alldeles under, tecken som alla tyder på en vals närvaro. Solen går sakta ner när måsarna cirklar över båten, de dyker mot de döda fiskarna som flyter i vattenlinjen. Varifrån kommer ambraklumpen som syns i fjärden? Varför har Kate Larson lurat ut dem på det här äventyret, och kommer de att få se någon val? Frans Moby är en stillsam spänningsroman som utforskar dofter och ekon, rum och tid, det sanna och det skenbara, och den bär inte bara en utan sju böcker inom sig. Det är en berättelse som uppmanar oss att se världen, för vad den är förstås, men också genom litteraturen. Vad kan språket säga oss, och var upphör det? Kan de sju världshaven rymmas i Mälaren? Mathias Boström är född 1971 och bor i Stockholm. Sedan debuten med den uppmärksammade Ulrika Hand har han haft en alldeles egen plats i den svenska litteraturen. Hans senaste roman Dokumenthanterarna (2012) fick ett varmt mottagande när den damp ner i det som kallades romanens kris. Frans Moby är hans tredje bok, uppdelad i sju kortromaner. här är en författare som verkligen älskar romaner." KULT, Amandus Gustafsson "Nästan 600 sidor men inte en tråkig sekund om valjakt och existens." Borås Tidning "Romanen pendlar mellan hårdkokt deckare - med Magnus som en nutida Philip Marlowe - och spejsad fantasy med filosofiska föresatser. De många referenserna till Iris Murdoch, Simone Weil och Platon kan lätt få ett verk att bågna av tung barlast, men det är ändå smidigt utfört av Boström. (...) en läsupplevelse utöver det vanliga." Jönköpings-Posten, Björn Kohlström "Via en bänk på Gullmarsplans tunnelbanestation gestaltar Boström träffsäkert den hisnande upplevelse det kan vara att betrakta massan av människor och inse att de befinner sig här, i livet, samtidigt som en själv. Här utvecklas också ett pulshöjande förföljelsetema som tillhör ett av bokens starkaste, där massans anonymitet, och stadens brus skrivs fram med en fingertoppskänsla så god som någon" Aftonbladet, Joel Kellgren"Frans Moby har en gåtfull kvalitet, där läsaren snabbt inser att saker kanske inte är vad de verkar. Letandet, längtandet, efter valen, eller ett öppnare sinne, blir aldrig tråkigt. Boström har skapat en romanvärld som hänger ihop, trots att berättelsen gör sitt yttersta för att luckra upp den." BTJ, Martin Dahlén "ett hisnande verk om nästan 600 sidors djupdykningar i sötvattenoceanen Mälaren." Expressen, Ulf Olsson"Detta är Mathias tredje roman, och det av en författare där kvalitet verkligen står över kvantitet. (...) Varje ord känns väldigt genomtänkt likt Klas Östergrens böcker om bröderna Morgan.(...) Noggrannheten i att kunna blanda fakta och fiktion utan att gränsen märks - det är helt klart hans styrka." Radio Fyris, Andreas Lindholm

Hur kommer det sig att den svenska folkmusiken ser ut som den gör? Varför alla dessa polskor och valser förknippade med särskilda landskap, bygder och spelmän? Till stor del beror det på Folkmusikkommissionens verksamhet under 1900-talets första hälft. Kommissionen bedrev den utan jämförelse största organiserade insamlingen av det som kommit att kallas svensk folkmusik. Därmed markerades också gränserna för vad som kunde rymmas inom begreppet. Folkmusikkommissionen bildades vid ett möte i Nordiska museet 1908 med den skånske juristen och insamlaren Nils Andersson som ledande gestalt. Det mest synliga och inflytelserika resultatet av kommissionens arbete blev det omfattande folkmusikverket Svenska låtar, utgivet 19221940. Vid 100-årsjubileet av kommissionens bildande hölls ett symposium med föredrag som nu samlats i en antologi. Utgivningen av boken är ett samarbete mellan Nordiska museet och Svenskt visarkiv. I nitton artiklar ger svenska och nordiska forskare sin syn på Folkmusikkommissionens förutsättningar och ideologi och på verksamhetens betydelse för musikliv och forskning då och nu.