Mats Burström

For centuries boats were ballasted with sand, gravel, stone, or rubble to give them stability, and when they no longer needed the extra weight, it was dumped. The result was that huge quantities of ballast were shipped to new places and new continents. In Ballast the archaeologist Mats Burström charts how ship ballast helped to shape the world we live in. Ballast was often reused, sometimes in surprising ways. With the ballast went animal and plant life of all sorts, inadvertently spread to places where they are now so well established that they are thought of as native species. And it was not unknown for ancient artefacts to be found in the ballast too, turning up in the most unexpected places. This is the first comprehensive account of ship ballast, so long overlooked, and now finally recognized for its diverse and exciting history.

Barlast är den tyngd som håller fartygen stabila i sjön. Under lång tid användes sand, grus, sten och rivningsmassor för syftet. När den extra vikten inte längre behövdes dumpades den och på så sätt förflyttades enorma mängder material till nya platser och nya kontinenter. Där kom massorna ofta till användning på andra och ibland överraskande sätt. Arkeologen Mats Burström visar i ord och bild hur forna tiders barlast bidragit till att forma den värld vi lever i. Både djur och växter följde oavsiktligt med fartygen och spreds till nya områden. I dag är många av dessa arter så väletablerade att de betraktas som inhemska. Även fornsaker råkade ibland finnas med i barlasten och har därför dykt upp på helt oväntade platser. Detta är den första samlade framställningen om barlast och de spår den lämnat genom århundraden av omfattande sjöfart. Denna förbisedda extralast visar sig rymma massor av spännande historia.

Historiemedvetandet har skiftat mellan olika tider beroende på sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor. Dessa skiften har sin grund i olika historiografiska praktiker, minnestekniker och minnesfunktioner, och historiografin och minnet måste därmed själva historiseras. För att förstå historiemedvetandets förändringar blir det därför avgörande att undersöka vilka medier, tekniker och historiografiska praktiker som har använts för att göra en plats meningsfull genom att tilldela den en historia och därmed göra den minnesbärande. På så sätt kan platsen betecknas som ett monument, ett kulturarv eller en minnesinstitution och därmed skiljas från andra platser. Monumentet och dess gränsdragningar är centrala i hela den västliga estetiken, från skulpturens sockel till måleriets ram, men också i religiösa praktiker, inom institutioner som museet samt i hemmet. Dessa tekniker och praktiker för minnes- och historieproduktion är ofta omdebatterade och sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor skapar både möjligheter och sätter gränser för historiemedvetandet under en viss epok så även vår egen. I "Minne, medier och materialitet", som är den tredje fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", fokuserar fjorton forskare på minnespolitiska och historiografiska implikationer och mediala praktiker. De utgår från museer, arkiv, litterära och konstnärliga gestaltningar, liksom från rymden, i sina försök att tydliggöra de historiografiska praktikernas påverkan på vårt historiemedvetande och således på vårt sätt att minnas och förstå medier, platser och föremål som minnesbärande "monument". Volymen är redigerad av Johan Hegardt, docent i arkeologi och forskare vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola, och Trond Lundemo, docent i filmvetenskap vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Alla platser har en historia att berätta. I Skärvor av 1900-tal söker arkeologen Mats Burström upp ställen där något alldeles speciellt utspelat sig. En mytomspunnen filminspelningsplats i Kalifornien, en specialbyggd arena för Tredje rikets skördefestival, gropen efter en störtad raket i Småland och sovjetiska kärnvapenbaser på Kuba. Platser som myllrat av liv och rörelse ligger nu tysta och öde. Den tydliga skillnaden mellan då och nu gör intryck på en besökare. Ibland är de fysiska spåren från tidigare händer iögonfallande, ibland oansenliga. Oavsett storlek hjälper lämningarna oss att få syn på andra aspekter av det förflutna än de som brukar dominera historieskrivningen. De kvarlämnade tingen låter oss komma nära människor som annars sällan uppmärksammas. Resterna av det förra århundradet framstår ofta som märkvärdigt tidlösa fornlämningar. Som skärvor av en förlorad helhet har de en förunderlig förmåga att beröra och väcka nya tankar.

Ödehus. Ordet är laddat. För vissa är det tecken på förlust och samhällets misslyckande. För andra är det resultat av fattigdom, arvskonflikter eller en envis gamling som inte ville släppa taget. Några ser övergivna hus som skrämmande och hotfulla, andra ser dem som spännande upptäcktsfärder eller skönhetsupplevelser. Detta häfte utgör text och bild från en sommarutställning 2013–2014 i Stensjö by, Oskarshamn (Vitterhetsakademiens kulturfastighet).

Under hösten 1944 flydde omkring 70 000 människor från Estland undan den framryckande Röda armén och nästan hälften av dem kom till Sverige. De flesta trodde att den sovjetiska ockupationen skulle bli kortvarig och att de snart skulle kunna återvända hem. Många gömde därför värdefulla ägodelar som inte kunde tas med i flykten genom att gräva ner dem på säkra ställen. Ända fram till Stalins död 1

Varför ta arkeologi till hjälp för att studera samtiden? Vad kan arkeologin tillföra när det finns ett överflöd av andra kunskapskällor? Och när börjar överhuvudtaget samtiden? Samtidsarkeologin visar hur föremål och andra materiella spår från det nära förflutna ofta leder fram till andra berättelser än de som dominerar historieskrivningen. De saker som människor lämnat efter sig ger en mänsklig dimension till det vi känner som den stora historien. Men tingen är inte bara viktiga som kunskapsobjekt. De har också en förunderlig förmåga att beröra oss och väcka tankar. Synen av hur tidens tand sätter sina avtryck i tingen får oss att reflektera över tillvarons stora frågor. Samtidsarkeologi är ett mångvetenskapligt forskningsfält som överskrider traditionella ämnesgränser. Boken vänder sig till universitetsstuderande och andra som är intresserade av det nära förflutna och hur ting berör oss.