Mats Hellspong

Ur förordet: "Snarare än att vilja skriva ännu en typisk guidebok om Djurgården har vi önskat presentera en egen variant, där vi avtäcker de aktiva minnesarbeten som går att utläsa i det fysiska landskapet. Det betyder att framställningen är tänkt att fungera lika bra för den som har den egna läsfåtöljen som utgångspunkt som för den som rent fysiskt vill ta sig till Djurgården; antingen för att uppleva platsen för första gången eller för att se delar av området med nya ögon. Oavsett vilket är de olika kapitlen skrivna för att läsaren ska kunna sätta samman egna vandringar i minneslandskapet. Av det skälet har vi sett till att förankra våra texter i geografin. Ibland sker det genom att vi som författare rör oss i kapitlen, med olika tempon, mot tydliga mål och längs med i förväg utstakade rutter. Ibland är det fråga om ett mer förutsättningslöst strövande i det nuvarande och historiska minneslandskapet. Och ibland kombineras något av ovanstående med utforskande av Djurgården som ett sinnesrum. Alldeles som stigarna i en skog kan löpa både parallellt och ibland korsa varandra hoppas vi att det ska berika läsarnas egna strövtåg i boken."/---/Elva vägar till DjurgårdenNu följer ett antal kapitel som vart och ett pekar in i Djurgårdens minneslandskap. Bidragen rymmer tydliga skillnader i stil och tempo, de har sin egen takt och rytm. Bokens nästa kapitel tar utgångspunkt i den kunnige flanörens personligt färgade perspektiv. Här summerar Mats Hellspong sina intryck av Djurgården som historisk plats och samtida aktivitetsfält. Med denna framställning introduceras flera av de områden och händelser som sedan återkommer i andra kapitel. Stafettpinnen förs sedan vidare av Lotten Gustafsson Reinius och Cecilia Hammarlund Larsson. Deras kapitel leder till några av Djurgårdens många fascinerande portar och portaler. I dessa ingångar (och utgångar) blandas mytologiska gestalter med nationalromantikens och skandinavismens storvulna tilltal; bara för att i nästa stund ge utrymme åt den nordiska faunan eller nu levande kungligheter. I nästa bidrag förs läsaren ner under Strömmens yta. Mirja Arnshav skriver om de överraskande många föremål som fastnat på Vasaskeppets skrov och vrakplats under de mer än tre sekel som detta legat dolt för ögat. Djurgården är ett område för fysisk rekreation. Med gymnastikskorna på fötterna visar Maja Lagerqvist och Annika Strandin Pers att upplevelsen av ett område är avhängig vår egen förflyttning i rummet. Under tre löprundor vecklar de ut en platsens kulturhistoria som också knyter Djurgården till motionsloppens och joggningens historiska utveckling. Att våra sinnen sätter gränser för vad vi förmår uppfatta av omgivningen avspeglas i nästa kapitel, där Elin Franzén gett sig ut för att lyssna på Djurgården. Minneslandskapet blir på detta vis till ljudlandskap. Tidigare utmärkande läten och klanger, från arbetsplatser och fordon, har med tiden kommit att ersätta av andra, medan 21 fågelläten och många andra naturljud däremot fortsätter att bidra till platsernas karaktär. Fåglarna och djurlivet återkommer också i nästa kapitel. I likhet med många andra öar i Stockholms skärgård är Djurgården en attraktiv plats för många andra arter än bara människan. I sitt bidrag vänder Anders Telenius blicken mot Djurgården som en av flera jämförbara skärgårdsöar. Genom att introducera det »evolutionära minnet« knyts Djurgårdens naturmiljö till ett annat slags minnesskapande än det som präglar bokens övriga kapitel. Därefter gör Maria Bäckman ett besök bland Skansens byggnader. Med hjälp av äldre och nyare museimiljöer visar hon hur töjbar idén om det autentiska, genuina och äkta kan vara också i ett världsberömt friluftsmuseum. Lars Kaijser närmar sig en snarlik problematik genom att sätta kurs mot en närliggande del av Djurgården. Strax utanför Skansens huvudingång ligger det område som idag benämns »Evenemangsparken«. Genom att följa tätt i spåren av föreslagna och genomförda förändringar lyfter Kaijser fram hur olika föreställningar om områdets och verksamheternas »historiska läsbarhet« varit vägledande för både visionerna och de ofta uppflammande konflikterna. De två nästföljande kapitlen delar på samma sätt en tematik, men nu är det Djurgårdens monument som ges en central roll. Mattias Frihammar tittar nämnare på hur fyra nya minnesmärken har fogats till det redan befintliga minneslandskapet. Medan Frihammar belyser de använda och »levande« monumenten är det tvärtom döden som breder ut sig i Simon Ekströms kapitel. Här uppmärksammas den omfattande djurdöd som sällan lämnat några bestående avtryck i minneslandskapet. Bokens sista och elfte kapitel är en påminnelse om att besökarnas och djurens Djurgården även utgör vissa människors hembygd. En intervju med en av dessa personer får bli bokens utgång. Djurgårdsbon Susanna får därmed sista ordet." Boken är rikligt illustrerad med fotografier och kartor.

Sågsandsborna är en berättelse över livet i ett sommarstugeområde på östra sidan av Hemsön, en ö i Bottenhavet utanför Ångermanälvens utlopp. Sågsand har fått sitt namn efter en såg som anlades i Utanöbäcken under 1800-talet. Här var i stort sett jungfrulig mark ännu på 1920-talet, men från 1930-talet började sommarstugor byggas på sidorna av den stora sandstranden. Mats Hellspong tillbringade sin första sommar i livet 1941 på Sågsand och har sedan dess varit sommargäst där varje år med några få undantag. Här berättar han om sina minnen från livet på Såg­sand. Han har därtill gjort ett stort antal intervjuer med vänner och grannar på Sågsand för att kunna ge en mer fullständig bild av bebyggelsens framväxt och livet på platsen under sommarmånaderna. Boken innehåller ett stort antal foton från 1930-talet och fram till 2000-talet.

Här behandlas hela Stockholms idrottspubliks historia, från de första trevande arrangemangen vid mitten av 1800-talet till dagens masspublik ett stycke in på 2000-talet. Tyngdpunkten i boken ligger på idrottspubliken som en form av offentlig folklig kultur, där en person beger sig till en idrottsarena för att tillsammans med en stor folkmassa delta i ett sportevenemang under några timmars tid. Hur har publiken på Stockholms idrottsarenor förändrats under de senaste två seklerna? Där finns en rad olika kategorier, från de trogna supportrarna som följer sitt lag i vått och torrt till de förväntansfulla föräldrarna som på glesa läktare följer sina barns prestationer. Också skillnaderna mellan olika publikkulturer inom olika idrotter är påtagliga. Beskrivningar av idrottspubliken under senare decennier har i media ofta fokuserat på våldsbenägenheten hos åskådarna, om läktarbråk och huliganism. Men det är inte något nytt fenomen, så beskrevs stökig fotbollspublik redan 1916 medan huliganism på läktarna började förekomma först i slutet av 1900-talet. Mats Hellspong är professor emeritus, tidigare verksam vid Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap vid Stockholms universitet. Han har bland annat skrivit Den folkliga idrotten: studier i det svenska bondesamhällets idrotter och fysiska lekar på 1700- och 1800-talen och Korset, fanan och fotbollen folkrörelsernas kulturmiljö i ett jämförande perspektiv. Monografi nr 240 270 sidor Flikband, 160x225 mm, ill.