Mattias Bäckström

"Det femte Sahlgrenska" var redan i sin samtid en benämning på den stora utbyggnaden av Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Under perioden 1933--1959 byggdes inte mindre än 16 nya sjukhusbyggnader. Ett par exempel är Konung Gustaf V:s jubileumsklinik (1943) och centralkomplexet (1959). I Det femte Sahlgrenska som medicinskt mediesystem visar Mattias Bäckström, Robert Wallsson och Lisa Sputnes Mouwitz hur den nya sjukhusstadens mångfasetterade mediebruk såg ut. De beskriver hur nyckelaktörer producerade och använde filmer, fotografier, röntgenbilder, skioptikonserier, tontrådar och utställningar i sina förvaltande, kliniska och museala verksamheter. Studien presenterar ny kunskap i gränslandet mellan medicin-, medie- och museihistoria. Boken handlar om tre kunniga och engagerade yrkespersoner, Ingeborg Kastman, Hugo Höglund och Sven Johansson, och deras genomtänkta mediebruk i sjukhusstaden. Ingeborg Kastman, sjuksköterska och museigrundare, etablerade både samtidsdokumentation och historiska interiörer på Sahlgrenska sjukhusets museum. Detta medicin- och vårdhistoriska museum var det första i sitt slag i Sverige. Hugo Höglund, sjukhusdirektör, kommunalpolitiker och tidigare sättare på Göteborgs-Posten, byggde upp den stora medieverksamheten vid Göteborgs stads sjukhusdirektions byrå. Denna byrå förmedlade bilden av en rationell sjukvårdsförvaltning och en modern sjukhusvård i Göteborg. Sven Johansson, professor i kirurgi och Sahlgrenska sjukhusets styresman, utvecklade radiologiska och kirurgiska lösningar i sin nya operationsmetod för lårbenshalsbrott. Denna metod var epokgörande och fick ett internationellt genomslag genom hans bruk av instruktionsfilmer och handböcker.

Det finns ett närmast oöverskådligt antal museer, mässor, gallerier, konsthallar och lösa konstellationer som arbetar med utställningar i olika former. Museerna i Sverige hade häromåret nästan 25 miljoner besökare; enbart de större museerna visade över 1600 nya utställningar. Hur kan dessa aktörer bedriva forskning med hjälp av utställningar? I boken Att bygga innehåll med utställningar undersöker Mattias Bäckström utställande som idé och process utifrån historiska, teoretiska och praktiska perspektiv. Med utgångspunkt i sin bakgrund som idéhistoriker tillika utställningsproducent och museiantikvarie diskuterar han ingående en ny sorts forskningsverksamhet som äger rum i och genom utställningsproduktioner: utställningsspecifik forskning. Boken är aktuell för alla som är intresserade av utställningen som mångskiftande och ibland kontroversiell idé och företeelse. Förhoppningen är att curatorer, designer, forskare, intendenter, producenter, studenter och utställningsbesökare kan ta spjärn emot bokens beskrivningar av hur utställningar har framställts under drygt 250 år och hur de kan och bör produceras i dag.

Ett fotografi är fixerat. En resa är rörelse. I Mattias Backströms fotografier är det fixerade fotografiet paradoxalt nog i full rörelse och samtidigt resan ståendes stilla. Att möta fotografikonsten i denna bok kan innebära att finna det personliga i det till synes opersonliga och att finna rörelse i det till sy- nes stilla. Det finns många resor att göra genom Mattias fo- tografi förutom den uppenbara geografiska resa vars tillkomst också är den enskilda bildens. Det är också resan från det föreställande till ren form, resan från det osedda till det sedda och resan från att röra sig genom sina vardagsmiljöer till att verk- ligen röras av sina vardagsmiljöer. Att resa är ett annat sätt att vara än det normala tillstånd vi kallar att leva. När vi rör oss genom en främmande plats öppnar vi oss gärna för den på ett sällsamt sätt. Vi tittar inte bara, vi ser. Vi är upptäckande, vi deltar, nyfiket, med vår omgiv- ning. Hemma är vi lätt blinda för det välbekanta. Det ska till att vi ska resa för att kunna njuta av det vardagliga igen. Tänk om vi ändå kunde lära oss att resa utan att behöva röra på oss, att resa stilla. Fotografierna i den här boken är fixerade, ändå är inga av dem stilla. Trots att det är mestadels orör- liga konstruktioner och byggnader vi ser är rörlig- heten och energin här det tydligaste. Spänningen i ett mönster som plötsligt bryts, fält som diskuterar högljutt med linjer, oskärpans relation till skärpan, det av bildutsnittet utelämnades eko. Att vi inte direkt ser vad som föreställs, men att hur det ser ut knockar oss ur vår bekväma föreställningsvärld där vi egent- ligen inte behöver se utan bara veta. Form är ett ???????? ????????samtal som pågår överallt runt oss men som vi sällan stannar upp och lyssnar på, än mindre deltar i. I dessa till synes opersonliga bilder, avsaknaden av människor: ansikten, något som helst levande, bor en stor personlighet. Genom att dröja tillsammans med dessa bilder framträder personen bakom dem: fotografen. Mattias Backström lever resande. Just den sortens resa som inte kräver nya platser, den horisontella och geografiska rörelsens. Den sortens resa som alltid är en resa inför det den står. Här är en plats. Jag kan ha rört mig genom den här plat- sen flera gånger. Men nu öppnar jag mig för den. Nu ser jag den. När jag bläddrar i det här urvalet bilder är det Mattias jag ser, och hans sätt att leva. Hans sätt att bjuda på livet till oss andra. Uppmaningen ”Se vad du lever i!” hörs i svischandet från sidorna när jag bläddrar snabbt. Att finna det personliga i det till synes opersonliga, här finns ett hjärta av Mattias. Det här är inte konst som försöker provocera eller uttrycka något mystiskt och djupsinnigt. Det här är konst som leder oss in i livet, det fysiska, rumsliga livet, inte in i abstrakta och introverta tankar. Här finns ivrighet, glädje, förvåning, skönhet. Jag älskar att tillbringa tid med Mattias Backströms konst och att ta med mig hans blick ut på prome- nad i min egen vardagsmiljö och hota miljön med konstens förfrämligande kärlek. Jag älskar att sitta hemma och bläddra i denna resa av motsatsernas motsättning. Joel Andersson Filosof